Dolce Bambini

Har varit till MVC idag med magen. Det var helt hyfsat i sin ordning. Järnvärdet har sjunkit en hel del nu men med tanke på att jag gått in i vecka 32 utan att äta järntillskott är det bra ändå. Så lite järntabletter blev ordinationen.
Magen då? ja den fortsätter växa. Nu mätte den 34.5 cm i vecka 32. Och ligger ännu över översta kurvan så imorgon skall jag på ett tillväxtultraljud för att uppskatta hur stor bebisen i magen kan tänkas vara just nu.
Hjärtljuden slog fint och rörelserna var bara bra de med.


Åter till namnfunderingarna. Det har kommit lite svar i förra inlägget, det är alltid roligt. Angående generationsfrågan vad mormor och farmor tycker så ja min mamma och pappa är döda och det vet de flesta som läst bloggen länge. De var heller aldrig "tyckar personer" utan mer- "sköt du ditt så sköter vi vårt och lyssna inte så mycket på vad alla andra tycker hela tiden för då mår man heller inte bra". Egentligen har jag bara syskonen kvar på min sida och någon morbror som jag ytterst sällan träffar, alltså inget som på så vis skulle kunna från mitt håll få mig att göra annorlunda val än jag vill i livet.
Maken har ju sin släkt och han är också mer själv en person som inte hakar sig fast vid vad andra tycker. Han brukar be mig också att försöka att inte bry mig så mycket om alla andra hela tiden. För de skall ju inte leva livet åt oss. Men jag är väl en sådan jålig pallervant som man säger på Åland, en som tänker mer på andra än sig själv och mesar sig lite inför livsval.


Namnet i sig är helt vanligt egentligen men bara att det är ovanligt här och ja det passar en gammal som ung för vi är inga "Tingeling eller Tarzan människor" eller Venus typ. Namnet är ju Nordiskt, det är egentligen ett danskt-norskt namn om man skall avslöja sig såpass långt. Så i grannländerna är det ju nog säkert vanligt förekommande. Men personligen så känner vi för namnet.
Men som sagt någon sa att de hade nämnt namnen innan då hade också släkten vant sig, och så gjorde vi med Alvin eftersom vi visste att han var en pojke och namnet i sig fick väl ingen negativ kommentar alls. Kanske också för att de frågade vad vi tänkt oss för namn


Lova blev ju lite frågetecken runt men det var ju ganska nytt på hennes tid, ytterst få hette Lova som jag också skrivit.
Men nej, det är nog den här lilla personen som gömmer sig i min mage, namnet känns helrätt och passar som sagt en åldring som en liten i sandlådan främst för att det är vackert. Vackert och lite ovanligt, hos OSS alltså.
Inte i grannlandet. ja vi får helt enkelt fundera lite till, för helt plötsligt känns alla andra namn man tänkt sig så...vanliga och "alla andra heter det namn", att det här steg till höjderna nästans.


Och ja, imorgon kl 14.30 (13.30 svensk tid) så ligger jag nog på sjukhuset och kollas med ultraljudet. Denna dag skulle jag också få datumet till vecka 37. Den dagen som kommer att bekfräfta när vårat barn kommer till världen. Spännande dag imorgon med andra ord att få veta när man skall få veta. Kanske man också får en glimt av det icke annulerade könet. Jag tror jag skulle bli förvånad om den bytit nu.

Och så fanns det bara där framför mig, en kväll. Ett namn som gav mersmak, som kändes ännu mera rätt än så många andra. Namnet som känns så rätt fastän vi ännu ej mötts, bebisen och vi. Och även maken verkade tycka namnet var fint.
Det var som med Alvin. Jag som bar honom inom mig då, visste från den dagen jag träffade rätt på namn, Alvin var en Alvin och han är en Alvin än idag även som person.
Lova fick sitt namn på BB men hennes Maria Alice var satta de med från tiden i magen men främst för att de funnits i släkten.


Ett annorlunda namn har nu fastnat i hjärtat, och de jag frågat som är i våran ålder har tyckt det varit ett vackert namn.
Den äldre genarationen lär kanske få koögon och skrämselhicka kan jag tro om vi väljer namnet.
Sällsynt här på Åland ,en även i Sverige men med en vacker betydelse. Så var det dilemmat jag förr råkat ut för, någon bekant tar namnet eftersom de ej vet att man tänkt att använda det. Avslöja namn eller inte blir därför frågan, när man så väl börjat tycka om namnet vill man inte bara släppa det eller dela det med en bekant med jämngammalt barn, men vill ju vara lite själv om namn ett tag. Liksom inte få någon härmar-känsla.


EN smårolig sak är iallafall att namnet egentligen är både ett kvinno och ett mansnamn. Ett unisexnamn från första början. På så vis avslöjar man inte direkt VEM det är som ligger i magen som om jag skulle säga Frida eller Pelle (taget ur luften) och därmed visste alla könet direkt. Och andra sidan vill man inte höra en massa skräp om namnet av anhöriga som inte tycker om det eftersom det känns främmande och nytt och sådant många verkar råka ut för oavsett vad de nästans väljer för namn. Och om de ändå kunde tycka tyst men de vill gärna högt och ljudligt dela med sig av sin åsikt åt lyckliga nyblivna föräldrar men det är nog bara att stänga öronen inför dessa åsikter.


Idag får ju många barn ovanligare namn och de kommer inte att sticka ut så värst mycket ändå vare sig på dagis, skola eller jobb i framtiden.
Någon sa också åt mig att har man dessuton ett helt vanligt "tråkigt" sson - efternamn som just Jansson, Karlsson, Andersson osv så kan man gott ta ett namn som är annorlunda och inte ett beige namn som Karin eller Johanna eller så.


Namnet passar också ihop med de övriga syskonens namn, Lova och Alvin. Jag får se, kanske vi berättar vad det är för ett lite annorlunda namn vi fastnat för.
Hur har ni andra gjort med namn ni fastnat för? Har ni berättat, varit tysta, blivit (nu kallar jag det bestulen) "bestulen på namn" av bekant-släkt som fått barn i samma veva?

Jag har ju inte haft någon brådska med att tvätta upp alla nya bebiskläder men idag fick jag ändå lust att tvätta några plagg, som för tillfället hänger på tork. Får nog stryka dem sedan. Jag är ju ingen strykarmänniska i vanliga fall men de där allra första plaggen, den allra första gången så vill man ju ta till vara på.
Annars har dagen varit lugn i stilla anda.

Alltså snart är det mars. Mars är en månad då jag äntligen kan säga, nästa månad kommer bebisen. Mars är också en månad då det gått 1 år sedan vi fick veta att Lova inte skulle vinna över cancern. Livssorg i flerdubbla bemärkelser.
Mars är en månad då min mamma brukade fylla år. Mars känns också lite lång men jag hoppas den kommer att springa fram för nu längtar jag alla dagar efter bebisen också, samtidigt som saknaden efter Lova är med mig alla varje dag och är stor.


Mars, snart är du här. Och snön står ännu i drivor. Ännu lär det dröja innan vi kan skåda snödroppar hemma hos oss. Vi har enorma mängder snö. Mer än vad det fanns i Norrtälje till Uppsala till och med. Dubbelt mer.
Det var något jag och maken reagerade på direkt då vi var till Sverige förra måndagen. Att hos er hade ni måttligt med snö. Mars, i princip nästans en vårmånad. Snart är det vår.

Vi käkade pizza till middag idag, att den är hemlagad syns eftersom den är ganska "ful". Men den var nog godkänd. Jag brukar göra pizzadeg på jäst men denna gång testade jag med bakpulver. Smaken i brödet blev lite annorlunda faktiskt.

Gick ju in i vecka 32 den här veckan. Och nu har jag omking 6-7 veckor kvar till snitt. Tror dock mer på 7 själv.



Lite mer omkring vecka 32.

Nu väger bebisen ungefär 1,7 kg och är cirka 42 cm lång från topp till tå. Lungorna kommer inte att vara fullt utvecklade förrän närmare förlossningen, men bebisen tränar redan andning genom att "andas" fostervatten. Från vecka 32 har bebisar som föds för tidigt goda chanser att överleva och frodas. Bebisens hud blir slätare och mjukare med den ökade mängden underhudsfett.


En del bebisar har redan fullt av hår på huvudet, medan andra bara har små fjun. Att ha tjockt hår vid födseln garanterar inte att man kommer att ha tjockt hår senare i livet, men det har visat sig att barn som har tunt hår oftast har tunnare hår också som vuxna.


Om bebisen är en pojke, brukar testiklarna nu vandra ner i pungen från bukhålan. Det händer emellertid att den ena eller båda testiklarna ligger kvar tills efter födseln. Två tredjedelar av alla fall då testiklarna inte vandrar ner i pungen vid födseln har rättat till sig av sig själva vid ettårsdagen.


Du lägger förmodligen på dig ungefär 450 gram i veckan nu, framför allt därför att bebisen lägger på sig nästan halva sin födelsevikt under de sista sju veckorna av graviditeten. Försök äta bra också under den sista tiden.

Nu är magen ganska stor - du kan nog vänta dig ökad uppmärksamhet!

 

 

 

Alvin fick nya byxor igår. Många  han har börjar bli för små, ett dera på längd eller så är de för smala i midjan. Men KappAhl hade Todays erbjudande så istället för 19.95 så gav vi bara 9.95€. Kanon.

 

 

KappAhls Kaxs kollektion som jag förövrigt tycker om.

(För att vara just KappAhl)

Även hans tröja som skymtar är av Kaxs.

Sockorna är Lovas gamla så dem tycker han om såklart.

Dagens lunch var det åratal sedan jag åt själv. Fattiga riddare. En enkelt snabblagad lättlunch eller vad man vill kalla det. Typ lika gott som plättar för de flesta.

Jag skrev ju om skötbäddar en gång, sådana man har på skötbordet. Jag berättade också att den gamla vi hade har tjänat sitt så den var sprucken i plasten och att jag skulle köpa en ny. Då slog det mig att man kan klä om den med en vaxduk man gillar. Är man megaduktig kan man sy garanterat, är man lite bekvämare så duger det fint att tejpa med ett bra brett tejp undertill. Ingen kommer ändå att lyfta på madrassen mer än vi isåfall. Jag menar, ingen gäst lär slita bort den från skötbordet för att se hur den kan tänkas se ut undertill. Tror inte man kommer på en sådan tanke. (Fast vem vet).

Så här är en liten förebild och en efterbild av hur det blev där barnet skall ligga, dock på en handduk.

 

Spruckit efter allt den upplevt. Och jag fyndade den t.om hel och ren och i princip ny en gång

på loppis då 2003.

 

 

Resultatet en polkadot skötbädd i grått och vitt.

Nu får vi se hur det blir att använda den.

Idag har jag hunnit och klippa mig. Inget märkvärdigt bara en vanlig klippning och uppklippt i nacken igen.
Att fota det bakifrån är lite av en omöjlighet när ingen är hemma men bilden får visa ditåt.

 

 

Nästans helt min vanliga hårfärg nu.

 

 

Vad jag skall använda den där till får vi förhoppningsvis veta senare.

OM det lyckas.

 

 

Edit: Roligt också för all namnrespons ni kommit med i föregående inlägg, utav sådana namn ni gillar.

Har suttit och tittat på namn ikväll. Vilka konstiga namn man hittar, i mitt tycke är de inte direkt vanliga heller och inget "vardagsmat-namn". Men man kan ju heta det mesta idag och några av de underliga jag hittat är bland annat Polykarpus,Spjälle, Velam, och Eckard. Namnletandet och funderandet får fortsätta lite till tror jag. Finns många namn jag själv tycker om, så som de flesta har favoriter. Jobbigast då man väljer namn eller har valt ett namn redan är väl släktingars åsikter om huruvida det är fula namn eller "så kan man väl inte heta namn". Oftast får man någon form av reaktion men sällan endast positiva utrop.


Det enda man kan svara då kanske är att du har haft din chans att namnge barn, nu är det vår tur och vårat val. Och ett namn lika många ogillar som gillar är ju tex Loke. För mig är Loke fint. Medan många tänker på gudar och jättar och den elaka Loke som att nämna exempel. Men ännu finns tid kvar att fundera, tänka och leta och några namn finns med bland favoriterna. Att barnet inte "passar" eller ser ut som det namnet är en sak som är det minsta bekymret.
Jag gillar namn, att leta namn, läsa om namn och gärna äldre namn men även nyare fina namn. Precis som Lova var relativt nytt då när våran Lova föddes.
Vad för namn tycker du om?

När jag ser på gravid widgeten till höger som dagligen tickar på, och idag visar 61 dagar kvar enligt sista mens, och tja omkring 64 om jag följer ultrat så stämmer ju inget av dessa.
Det är ungefär 10-14 dagar minus ovanstående. Knappast mer, knappast mindre. Jag längtar till vecka 37 och ett exakt snittdatum. Inte bara veta ditåt och att det sker innan påsk.


Ännu har jag inte tvättat upp alla bebiskläder, jag försöker hålla mig så man har något roligt att göra när tiden sniglar på. BB väskan lär jag inte behöva iordningställa heller som förut runt vecka 36-37 och gå och pilla i fram tills vecka 40. Nu kan man ju i lugn och ro packa den dagarna innan. Jag tror heller inte bebisen kommer innan. Mina 2 förra har kommit punktligt som klockan. Något jag kanske kommer att sakna är hur det kör igång. Jag har fått värkar om morgnarna och åkt in efter lunch och fått först på kvällen, men aldrig blivit hemskickad då förlossningarna kommit igång med regelbundna värkar så gott som direkt.
Nu lär vi få åka in kvällen innan och bli inskrivna för det planerade snittet. Det blir nog onekligen annorlunda.
OM så skulle vara att det drog igång innan blir jag ju ändå snittad eftersom det är planerat att vara så men då blir det ju lite mer "akut" men inte skitbråttom.
Men jag hoppas det blir en positiv upplevelse iallafall.

Minns ni att jag berättade för någon vecka sedan att jag börja känna av karpaltunnelsyndrom främst nattetid?
Hand och fingrar kunde pirra och domna bort. Nu har det blivit lite jobbigare med diffus värk så MVC rådde mig att testa skenor, främst nattetid så idag var jag och hyrde ett par sådana i hopp om förbättring hos Gullåsen.
Det här går ju över, allt som oftast då graviditeten är över den med och har ju göra med att man har mer vätska i kroppen och andra gravidhormoner osv.


Många människor sover dessutom med handlederna kraftigt böjda så det är förvärrar ju bara symptomen om man har dem.
Och jag blev ju så fruktansvärt "snygg" i skenorna. Men de är ganska bekväma bortsett från att det börjar klia under dem. Hoppas nu att de gör någon nytta. Det här är ju dessutom egentligen den första gravidteten där jag har något som helst "hjälpmedel". En del har ju hemska foglossningar och får ha bälten och kryckor osv. Ja, och jag har fått hyra skenor till händerna istället. Men har ändå kroppsligt haft det ganska lätt tills nu då jag nästans är inne i åttonde månaden.


Nu börjar det bli tungt att gå längre sträckor, svårt att ta sig upp och även ner och lite diffus smärta i svanken om man tex står och diskar eller ligger ner för länge. Men det är nog väl värt mödan  som man brukar säga, när belöningen kommer i april. För kroppsligt har det ju inte varit tungt föräns nu mot slutet som sagt. Jag har ju inte mått illa, och knappt haft huvudvärk. Lite trött men inget anmärkningsvärt. Har tex inte behövt äta järntillskott heller då HB hållit sig stabilt. (Får se vad det visar på måndag). Så överlag är det här nog den enda åkomman som gjort mig lite mer "handikappad" då jag inte har samma styrka i vänster hand för tillfället och smärtor och inte kan göra allt lika snabbt och effektivt. Men det blir nog bättre får man hoppas.


(Här kan man läsa lite om karpaltunnelsyndrom) (och här)

 

 

Igår kom sonen fram till mig efter att ha rensat bort kvarblivna chipssmulor i en påse vi hade kvar från förra veckans weekend.
Han sa sedan, "Mamma titta så jag ser ut, jag ser ut som en soptunna".


Måste säga att det är onekligen roligt att lyssna på barn i hans ålder. Minns så väl då Lova kom in på "mitt" nymoppade toagolv med skorna på, och jag bad henne ta av dem innan för det var vått och skulle bli smustigt igen.
Hon sa bara, "Du kan börja om från början". Ja, där vann hon faktiskt i ordval. Ett-Noll.

Var och fyndade en äldre babysitter idag. Riktigt kul då jag letat en i sådan modell. Behöver bara tvätta tyget på den. Men annars var den hel och ganska ren. Dock har jag svårt att få mer exakt årtal på den annat än att bandet man har runt barnet och mellan benen är smalt. Inte bredare än 3 cm och inte alls så där brett det är på liknande modeller idag. Någon som vet ålder?

Då vi var till Uppsala i måndags påtalade Susan återigen för oss vilken fin familj vi var, hur bra vi försökte fördela vården av Lova och också ge Alvin utrymme. Det kändes bra att höra en såpass högt uppsatt person som hon är, att säga det. Hon sa också att hon har ju sett många familjer komma och gå. En del får knappt något att funka ens för barnens skull tyvärr, även om de är svårt sjuka.


Det får mig att känna lättnad över att en läkare säger så spontant åt oss, att vi var en bra familj med kärlek och värme där barnen var trygga och framför allt Lova. Lova klagade aldrig menade hon eller gnällde eller visade missnöje med någonting. (Ja provtagningar osv var väl inte roligt men nu menar vi framförallt, mat, sällskap, sysselsättningar osv).


Jag har ibland haft svårt att släppa de där dumma kommentarerna jag fick förut av läsare om att jag aldrig brydde mig om Lova. Och en massa jävla skitsnack ovan på det. Men när en läkare berättar åt en, att vi var en fin familj med god sammanhållning och som fördelade allting bra. Ja då är det nog så. Och det gläder mig.
Bloggen har ju inte varit hela historian som ett Big brother hus där man fått se och läsa och höra allt som händer 24 timmar om dygnet.
Utan det har varit en del av så mycket mer. Små väl valada detaljer där jag inte lämnat ut för mycket men ändå tillräckligt för att få människor att vilja läsa och bli berörda. Och också att uppskatta det som finns här och nu.


Så nästa gång vi tvivlar på oss själva så skall vi försöka komma ihåg vad Susan så åt oss. Vi var den bästa familj Lova kunde haft. Nästa gång vi träffar Susan är förmodligen till sommaren, hon sa att hon gära vill träffa oss för då skall hon jobba på Åland några dagar på sjukhuset här, hon var ju också nyfiken på bebisen som skall komma.
Så det blir nog en påhälsning via barnavdelningen då, om allt går bra med allting.
Jag har blivit så mycket, "om allt går bra" efter allt som varit. Ingenting tas på samma vis för givet för mig och min familj. Jag är inte rädd för att leva men jag har inte samma inställning som förut att "allt finns kvar" varje dag.

 

Den här lilla burken luktar gott, och är bara helt underbar. The Body shops coconut bodybutter, vilken jag helst smörjer in torra ovansidor på händerna med just nu. Blev så glad då de börjat sälja lite av dessa på Rosella. Och att maken köpte en åt mig. (Förövrigt var det också allt jag unnade mig på hela Uppsalatrippen bortsett från mat)

Ibland sover man riktigt extra tungt och gott, efter att varit hos farmor när mamma och pappa varit på resa.
Borta bra, men hemma bäst. Och speciellt på sin ingosade kudde med en av favoritnallarna bakom. Och såklart den obligastoriska sagoboken innan.

Susanne blev vinnare av barnvagnstillbehöret Suzza. Grattis.

Hämtade ut bebiskläder på posten idag. Det jag beställde för ett bra tag sedan har kommit för nu fanns allt på lager.
Här är iallafall ett set med body och byxor som jag hunnit att fota idag av det som kom med i paketet.

9 månader av saknad. 9 månader idag. Vi älskar dig, saknar dig, vill ha dig tillbaka. Varje dag!

Nu är vi hemma igen. Resan till Bonken gick nog väl bra. Denna gång körde vi ju egen bil och ingen sjukhustaxi eller vad man skall säga det. Att hitta dit var ju inga svårigheter alls, och vi som inte ens har en GPS. Vägen satt i ryggmärgen, likaså hem.
Att se sjukhuset var väl sådär. På ett sätt var det ju som att "komma hem". Uppsala är ju egentligen den enda plats i hela i Sverige jag själv känner till ganska bra ,sjukhusmässigt och centralt. Det är ju egentligen ganska lustigt. Jag kan och känner till Uppsala bättre än vad jag tex kan mina syskons boplats Södertälje.


Att komma till Bonken var annorlunda. Jag hade förväntat mig att reagera starkare, visst kändes jättekonstigt men ändå så hemtamt. Många nya sköterskor hade kommit till men också många bekanta ansikten dök upp och delade ut kramar och frågade hur vi mådde, gladdes åt magen min som växer och meningar om hur mycket de tänkt på oss.


Susan gav oss megakramar och Fredrik sken upp han med. De var dessa två vi skulle träffa och prata med.
De ville veta hur vi upplevt vården av Lova osv. Om vi tyckte att de hade gått för hårt fram med strålningen, då en del tydligen på sjukhuset sagt så åt dem, att de kanske borde varit lugnare. Men vi sa att vi var helt nöjda med allt som röde Lovas själva cancervård, det vill säga cellgifter, strålningen. Strålningen hjälpte ju Lova en hel del att hon inte hade så ont.


De sa också att fortfarande är Lovas cancer en gåta för dem och de kan  bara dra slutsatsen att hon hade sin syntumör men också den riktigt aggressiva obotliga sPNET tumören. För först trodde alla som jag många gånger skrivit, att Lova skulle bli bra, på sin höjd förlora synen. Men sen hade hon symptomer som aldrig någonsin inträffar med syntumör. Dvs nervsmärtorna i armarna och kramperna.
Vi "ältade" väl mest samma saker men sa också åt dem vilket nog lättade dem. Att vi var nöjda med deras beslut, man använde just då. Man gör det man tror är allra bäst just då. Och ger det resultat vill man inte sluta. Om än bara lindrande.


Ja, och innan själva mötet var jag och maken ner på stan och jag kan ju säga er att jag är inte direkt snabbfotad mer Och jackan går snart inte fast. Men det var trevligt att pina sig ner på en pizza hos Jalla där t.om försäljaren log igenkännande mot mig, så hon mindes nog att jag ätit där med Alvin förut.


Båtresan i sig var lugn. Det gungade knappt alls och det var lugnt med folk och det Rosella hade ju blivit riktig fin efter syn styling.

Imorgon bitti bär det av mot Uppsala. Bloggen lär nog vara orörd under hela dagen. Vi kommer hem först till 23 tiden på måndagkväll så det lär nog först komma någon uppdatering på tisdagen. Då skall jag också passa på att dra
vinnaren i Suzzatävlingen där det faktiskt dykt upp några till tävlanden.
Alvin kommer att vara med farmor under våran Uppsalaresa då hon ändå har sportlovsledigt från sitt jobb öven hon.

På håll kanske rummen på Bonken ser rymliga ut, men de var väldigt trångt med 4 personer i ett så här litet rum.
Men det betydde allt att kunna vara samlade på ett och samma ställe i sådana här situationer.
3 sängar fick plats varav en var en tältsäng som jag och Alvin delade på. Fotot är taget precis vid dörröppningen och när man hade satt sängarna i rad så fanns det inget mellanrum bara det närmast Lovas säng så man kom åt att sköta om henne. Annars var det klättra och kravla som gällde för att komma till den minimala gången ni ser. Så här levde vi ofta under den tid Lovas behandlades. Och sista tiden en hel månad i sträck.


Med bilden vill jag mest få en del av er att få en inblick i av hur det är att leva med ett svårt sjukt barn på ett litet sjukhusrum under lång tid, alla vårdare och annat folk upp i som kom och gick 24 timmar i dygnet, samt alla tusen känslor man bär på. Och bor man dessutom på långt avstånd som tex Åland vill man verkligen inte bara åka hem för att vara hemma i "lugn och ro" hur tungt det än var ibland med allting som hände. Och det var inte bara en gång jag fick åka efter tillsammans med Alvin för att det var helikopterfärd och hotellen inte hade plats just då och Lova kanske inte låg på Bonken utan på 95B eller NIVA. Där kunde bara en anhörig stanna och den andre bo någon annanstans.


(Under Lovas sista tid fick vi dock alla rum på 95B också eftersom alla visste läget.
I dessa rum blev man "testad" både fysiskt och mest psykiskt hela familjen, vuxna som barn som sjukt barn. Det är en allt annat än uppmuntrande resa som händer i dessa rum.)


I dessa stunder var det lätt att bli desperat och orolig hemma på Åland när man blivit ensam kvar. Och gråta och jaga boplatser för att kunna komma efter först efter ett par dagar (pga akutresor), vilket man helst hade velat gjort direkt. Följa med för att vara samlade hela familjen. Och när man äntligen återsågs var ju lyckan total för syskonen och för mamma som äntligen fick komma dit där hennes sjuka dotter fanns.


Imorgon skall vi dock inte gå in i något rum, tack och lov. Men in på avdelningen kommer vi att gå och vi kommer också att se rummen utifrån såklart, sköterskor, leksaker och säkert sjuka barn. Blandade känslor. När vi lämnade Bonken sist var vi föräldrar. Nu när vi återvänder är vi föräldrar och änglaföräldrar. Och jag hoppas innerligt att vi inte kommer att behöva återvända i framtiden, med ett sjukt barn.

Just nu ser omröstningen ut så här, där ni kan gissa om vem som leker kurragömma i min mage. Nu har den legat ute i 53 dagar och jag känner mig nästans taskig som inte avslöjar men samtidigt är det ju lite roande för mig iallafall.



"Så här var resultatet efter 477 svar på omröstningen Vem tror du gömmer sig i min mage?"

Det var ett dåligt tjohej på att vinna barnvagnstillbehöret från Suzza. Faktum är att det aldrig varit så dåligt med tävlanden någonsin. Oftast ligger de runt 20-30 + personer i tävlingarna hos mig och nu blir jag snopen att bara 4 har deltagit. Liksom en enda i Poppe.
Ni har på er till tisdag att tävla i Suzzatävlingen.
Klicka in er i menyn till höger eller här.

Sorry om jag är så disträ. Inte bloggar så mycket. Imorgon skall vi försöka ta oss till Uppsala är det tänkt. Till sjukhuset för det där slutmötet.

Har spanat runt på lite babytillbehör. Skötbäddar osv. På den gamla skötbädden har det spruckit i plasten efter att ha agerat underlag åt 2 barn så nu letar jag någon snygg/fin ny sådan. Och det finns ju en massa otaliga modeller och mönster.
Egentligen finns det ju babyartiklar i överflöd nu för tiden. Olika modeller, märken och färger. Helt galet. Men också galet roligt att kika runt på.


Dock känns det inte så bråttom då man vet nästans ungefär då bebis anländer, och de två förra har ju kommit ganska punktligt så denna bebis lär knappast komma innan snittet heller.
Känns som jag vill spara så mycket av det roliga som bebisklädtvätt osv mot slutet ännu, så man har något att göra sista veckorna med. Med Alvin gick jag ju  på stan på beräknad förlossningsdag så jag brukar nog orka hålla igång. Kört bil till sista stund också nästan.


Och just det, det är den 19 februari idag. För 11 år sedan idag så förlovade jag mig med min man. Nu räknas ju inte förlovningen in på samma vis då vi är gifta. Men det är ju ändå ett datum man inte bara "glömmer bort".


En läsare undrade om jag skulle avslöja könet innan snittet eller inte, som jag skrivit tidigare så tror jag att vi håller det för oss själva. Eventuellt också att vi håller snittdatumet "hemligt" för att andra skall få vara lite extra nyfikna, precis som de är vid en "vanlig" förlossning. Allt jag kan säga är ju någonstans från den 14 april fram till skärtorsdag, så en tisdag eller en torsdag blir jag snittad någonstans från den 14 april. Vi väntar ju själva ett fast snittdatum ännu och det får man i vecka 37 här.

Hallå, nu vill jag faktiskt att snön skall smälta. Det är ju skitkallt ute till på köpet. Inte kan man föra blommor till graven heller ännu. Annars hade jag mer än gärna ställt rosorna maken gav åt mig på bröllopsdagen hos Lova. De är onekligen fina just nu. Men ute skulle de nog inte trivas för tillfället.
Vad jag skall njuta (hoppas jag) av våren då den kommer. Och förhoppningsvis med barnvagnspromenader.
Okej nu har jag vädergnällt men helt ärligt börjar vintern kännas som om den börjar räcka till då den kom redan runt november. Undrar om sommaren blir lika varm som vintern har varit kall? Jag är egentligen ingen gnällig person om ytliga ting. Men just kyla är jag lite anti emot. Liksom en del tjatar då solen gassar varmt eller om det regnar för mycket.

Ibland får man vara lite trött på att blogga, då man verkligen inte kommer på något roligt alls berätta. Inte heller något tråkigt, ledsamt eller vad som helst som man vill skriva om. Idag är en sådan dag.
Och efter helgen är det tänkt att vi skall göra en mindre rolig resa. Men det är meningen att det är en resa som skall bli ett avslutat kapitel i "Lovas sjukdomstid". Bonken vill träffa oss för ett slutmöte. Nu får vi se om vi kommer oss i väg, trotsar väder och vind, och känslor, och återigen kliver in på avdelning 95 A på Akademiska barnsjukhuset.
Avdelningen vi lämnade den 13 maj 2010 och jag med orden jag hoppas jag aldrig mer behöver komma hit med sjukt barn.


Vi skall in på Bonken där mardrömmen är en verklighet för alla barn och föräldrar som är där inne samtidigt som man får leta med ljus och lykta efter en plats som har så mycket kärlek och värme och verkligen, ta vara på det som är här nu.
Vilka ansikten kommer vi att möta förutom läkaren Fredrik som vi skall träffa, vilka sköterskor jobbar på måndag? Vilka gamla familjer strosar runt där? och ve och fasa alla nya kanske vi ser. Och sedan, alla andra minnen vi bär med oss där ifrån.


Både bra och dåliga. Det blir en speciell resa. En resa man egentligen inte vill göra men som man också vet att kan vara bra att få överstökad. Egentligen har jag inga frågor vad jag vet. Det är slut på tankar och frågor för min del att ställa läkarna. Vi hade så många nästintill dagliga möten på slutet av Lovas tid här bland oss. Jag blev att avsky de där mötena om att prata om hennes cancer. Att diskutera palliativ vård av sitt barn. Att bestämma sig för att inte sätta in återupplivning om hon slutade andas av sig själv i lugn och ro. För vad skulle det vara för värde att återigen föra in ett litet barn tillbaka till helvetet. Att bara ha möten över huvudtaget var ett enda tungt projekt som både jag och min blev att vilja undkomma. För det sades alltid samma saker. Man försökte tänka att "tänk om" men det var bara en massa tråkiga nedslående besked var enda en gång.
Jag vill aldrig mer in i någon barncancerkarusell. Och hoppas att någon vänlig högre makt låter oss undkomma. (helst att ingen hamnar dit såklart).


Men en sak som jag sa åt min man här alldeles nyligen, sådant man aldrig orkat säga åt personalen i sig här på barnavdelningen. De gjorde ett fantastiskt jobb. Jag vet ju själv att det inte är ett dagligt projekt för dem att jobba med ett barn som har en livshotande sjukdom som cancer här på lilla Åland. Men de bemötte oss med en otrolig värme, styrka och sympati. Visst fanns det dagar då man knappt orkade prata med sköterskorna och läkarna men i efterhand så gjorde de ett jättebra jobb.


De var (och är) självklart duktiga i Uppsala på Bonken men där var det var mycket "vardagsmat" på en avdelning där de dagligen mötte barn och familjer i olika svåra stadier av sjukdomen eller till och med där det slutar lyckligt som man alltid vill och önskar sig. Men om man bara får jämföra lite lite grann var många av de som jobbade här på våran lilla ö minst lika kapabla psysiskt, känslomässigt och alla andra möjliga känslor, helt enkelt fenomenala på att möta oss i vår svåra situation även om de också säkert tyckte det var jobbigt att komma in till vårat rum. Det är en sak jag känner i efterhand.
Så om någon fortfarande från ÅCS barnavdelning läser så skall ni veta att jag är väldigt nöjd med er så här i efterhand. Ni gjorde verkligen ert yttersta, ni sköterskor. Och självklart blev några av er lite extra av våra favoriter så som det lätt blir när man vistas mycket bland läkare och sköterskor. Men var stolta över er själva.


För att kunna skriva det här och erkänna något så här "stort" så tror jag också man måste ha orkat komma en liten bit i sitt sorgearbete. För det är först nu jag orkat tänka också på de som jobbade med oss och andra utanför vår egen bubbla. Och orka erkänna vilket jobb de gjorde egentligen. Det känns nästans också stort för mig.

Igårkväll innan Alvins läggdags så var jag tillsammans med honom på toaletten. I badrumsskåpet borde ett lysrör bytas sedan ett bra tag då det brunnit slut. Således har bara taklampan fungerat som vanligt.
Mitt i tandborstningen och toalettbestyr så tänds badrumsskåpets lysrör. Och blir sonika tänt tills vi släcker där.
Men vi reagerade såklart båda på att lampan tändes och förblev tänd för att sedan inte gå att tända igen då jag senare testade. Sonen påpekade faktiskt också lampan- titta den började lysa.


Och idag nu lyser den ej mer. (Det märkte självklart också Alvin.)
Glappkontakt eller annan kontakt? Det låter vi vara osagt men det har aldrig någonsin hänt förut i badrummet.
Utom en endaste gång i köket. Mitt i natten exakt ett år efter min mammas död. Då tändes lampan av sig själv.
Jag hade undrat varför maken varit uppe och han sa att lampan slagit på. Intressanta fenomen man alltid tänker logiska förklaringar på glapp och sånt där. Samtidigt är det spännande och ibland fint att leka med tanken, tänk om...

Vecka 31 har vi hunnit fram till denna vecka och det är ungefär 8 veckor kvar till snitt (eventuellt 7). 8 veckor är inte så länge men ändå känns det så ibland. Har försökt fota magen på skoj nästan varje vecka som med sonen. Med Lova var det svårare för på hennes tid var det mest gamla vanliga analoga med film.
Nog har ju magen vuxit lite när jag jämför med vecka 18-19 (bilden längre ner) och jag som tyckte jag började vara stor då. Nästans skrattretande idag vilket det också kommer att vara om man når vecka 39 och ser bilderna idag sen.

 

Bilden nedan var just innan blogg galan där runt vecka 18 så det växer för fullt.

 

Lite om vecka 31.

Bebisen är nu omkring hela 42 cm från huvud till tå och väger omkring 1.6 kg. Den här veckan är en milstolpe i bebisens utveckling då lungorna får förmågan att fungera på egen hand tack vare bildandet av en "surfaktant" som hindrar att lungblåsorna faller ihop om bebisen av någon anledning skulle förlösas och bli tvungen att andas utanför livmodern.

Öronen är nästan helt färdigutvecklade, både de yttre och inre delarna, och bebisen kan höra din röst som den också kan känna igen efter förlossningen, tillsammans med andra vanliga ljud.

Bebisen bildar också underhudsfett och hudfärgen är mer rosa än röd vid det här laget (för "vita" bebisar). Naglarna är så långa att bebisen kan råka riva sig med dem innuti livmodern.

 

 

Sådant man kan få på sin bröllopsdag av sin man.

Ännu har ingen visat intresse av Poppetävlingen. Hoppas någon tänker vara med. (Är faktiskt inte jag som denna gång bestämt upplägget i tävlingen därav lite mer frågor och "att göra" för att delta.)
Även om ni inte själva vill delta spå sprid den gärna vidare på tex Facebook eller så.

*Tack*

Idag är det min och makens bröllopsdag. 3 år har hunnit gå. Inget stort direkt, "Läderbröllop". Vid 65 låter det onekligen bättre, "Krondiamant". Fast om 62 år så tror jag nog vi inte vandrar här på jorden mer. Knappast jag iallafall. Fast och andra sidan kan ingen veta. Sällsynt nog har vi haft långt över 90 åringar samt en över 100 i vår släkt med på min sida. Men de flesta har nog "gått hädan" innan. Tyvärr, av de äldre.


Vi lär knappast fira något speciellt idag så här mitt i veckan och allt. Ifjol var vi ju så exklusiva så vi åt bara pizza.
Lova var ju dessutom så dålig då. Känns på något vis som om vi inte firar sådant mer eller uppmärksammar sådana dagar på samma vis som förr. I början då vi var förlovade gick vi ut och åt fint, nu har vi den 19.2 om man skall räkna in förlovningen trots att vi är gifta,så har vi varit förlovade i 11 år. Att vi inte gifte oss den 19.2 också berodde mest på att det var en vardag och så skulle det såklart vara någon form av bjudning tyckte maken. Mig hade det kvittat om vi gift oss var som helst med 2 vittnen. Hemma, som borta eller någon annanstans. Jag är inte så mycket för stora bjudningar.


Nå hursomhelst. Vi har bröllopsdag idag. En snöig kall onsdag, vår första bröllopsdag utan Lova också.

Edit: Vi hade ju kunnat firat bronsbröllop i sommar OM vi hade gift oss då när vi tänkte 2003. Men sen flyttade Lova in i magen och vi renoverade på huset, så det blev så att vi bara gifte oss flera år senare.

Idag är det den 15 februari vilket innebär att det är den internationella barncancerdagen, som jag bloggade om en gång tidigare. Glöm inte bort att tänka lite extra på Lovas spargris. Lovas minne får förhoppningsvis leva vidare hos de flesta, allra främst hos oss föräldrar, syskon och andra anhöriga.
Tänk också på de barn som i skrivande stund kämpar liksom Lova gjorde, med cellgifter, strålning och operationer och med oviss framtid.
Hjälp forskningen framåt, och även genom att bidra så kan barnens sjukhusvistelse blir en aning trevligare för stunden i form av att fonden ibland skänker bidrag och andra trevliga ting till sjukhusen.


Sedan vill jag också få en del att fundera över varför i helvete man gör inbott hos de som jobbat med "Projekt framtid". En special designad bil som skulle ställas ut, och sedan säljas och alla intäkter skulle skänkas till barncancerfonden.
Fick ett mail idag om det och det var inte lite saker tjuvarna fått med sig. Nedan ett utdrag ur mailet.

Natten mellan den 7/2 och 8/2 2011 så bröt sig någon in i garaget där vi bygger Projekt Framtid och bytet blev följande:

Högtalare av märket Hertz (Bilder finns på hemsidan)
Slutsteg av märket Hertz.
Racingstolar av märket FK-Racing.
Dvd-stereo av märket Sony.
Coilover kit av märket K-sport.
Diverse data utrustning som skulle monteras i bilen.
22" bildskärm av märket LG.
7" pekskärm av märket Faytech.
7" skärmar av märket Hifonics.
Samt diverse andra saker.

Är det så att ni hör något om detta så skulle vi vara tacksamma om ni skulle vilja meddela oss samt Polisen.

Ja, så man kan alltid fundera, varför? Nu lär deras projekt inte bli klart inom den tid de hade tänkt sig.

Lovas sommafoto, det som också vann första pris i tävlingen sommaren 2010. Så här som vi alltid vill minnas henne. Frisk och levnadsglad i favoritklänningen. det är så här barn skall få vara.
Uppmärksamma alltså internationella barncancerdagen lite lite extra idag.

Nu kommer ännu en fin tävling i bloggen. Även den riktad till gravida och småbarnsföräldrar. I samarbete med Suzza


Suzza är ett tillbehör för barnvagnar, som enkelt monteras på det ena framhjulet. Tillbehöret används för att få rätt guppeffekt i samband med att barnet ska sova i vagnen inomhus. Du behöver inte rulla vagnen över trösklar eller andra föremål för att barnet ska somna. En "mobil tröskel" som du lätt tar med i väskan. Suzza finns i grå eller rosa, materialet är naturgummi (värde 199:-)


För att vara med och tävla så skall du berätta i en kommentar nedan om varför du skall vinna en Suzza. Vilken färg du vill ha om du vinner, grå eller rosa. Samt att du skall gilla Suzza på Facebook. Du får också sprida tävlingen på din Facebook via en länk. Lycka till. Vinnaren dras nästa tisdag, den 22 februari 2011.

 

 

Kyla kyla, nu är det rejält vinter. I min värld. Tempen kryper ner mog -25 sakta mak. Ingen ryssvinter kanske men nog en rikgit kall Åländsk.
Valentin till ära har jag fått en påse choklad av min man, med mintfylling. Jag älskar mintfylld choklad.
Fast middagen intogs på thairestaurang i staden med min vän Linda. Mötte där en gammal barndomsgranne. Jag har nog inte samtalat med henne på 16 år. Jag var nästans snopen att hon blev så pratglad för många blir ju så där aha, en liten nick på huvudet om man möter en gammal bekant men hon presenterade mig för sin man och allt. Sånt förgyller alltid en dag.


Eftersom det är Valentin drog jag igång en tävling men det går trögt att få igång den men den håller ju ända till 14 mars så ni har tid på er. Imorgon tänker jag slå ut en ny, en kortare tävling så där gäller det att hänga i om man skall delta den pågår bara en vecka. Ni får kika in då om ni är tävlingssugna. Det är ju inte för min skull jag har tävlingar i bloggen ibland utan det är ju för mina läsare och för att förgylla deras bloggläsning hos mig lite ibland med ett eller annat guldkorn. Och EN hel "Valentinkram" i bloggens förra inlägg fick jag. Ni var då inte så kramgoa ändå va? Illa, kramar är både trevliga och mysiga och bra för hälsan, oavsett dag. Ha en fin fortsatt kväll, själv skall jag strax värma en vetekudde och mysa ner mig under täcket. Godnatt!

En kommersiell dag idag för butiker och restauranger men likväl ännu en dag som Lova borde fått vara här med oss. Alla hjärtans dag, vändagen, Valentin...
Hon hade kunnat måla alla hjärtans dag kort i skolan kanske. Laga nåt överraskning. Allt sådant barn tycker om att göra.
Extra många kärleksfulla tankar till henne idag på alla hjärtans dag. Och kramar till de som finns här att krama nu.

Nu drar vi igång en tävling. Där du kan vinna ett Poppe kramdjur från Popcornmannenpoppe.se och för att vara med och tävla måste du svara på följande frågor nedan, samt att varför just du skall vinna en Poppe. Kopiera också bilden och länka till tävligen hos mig i din blogg eller på Facebook. (Edit Du hittar svaren på Poppes hemsida på Facebook samt att jag publicerar svaren först då vinnaren dras.)



"Tävling! Vinn en egen mjukisman, Popcornmannen Poppe det kram-märkta konceptet".

1 Vad heter Poppes tjej?

2 Vad händer med Poppe när han äter pannkakor?

3 På vilket sätt stärker det barnet att lära barn EQ och Livskunskap?

Försvann tårna för ett bra tag sedan. Nu har magen tagit upp en del av min sikt nedåt.

Och de där tightsen, strumpbyxorna, "kalasbyxorna" kärt- barn- har- många- namn byxorna blev ett plagg man gärna botaniserar i som gravid. Speciellt hemma. (Ja, jag brukar nog ha andra byxor ovanpå men konstaterar att nästsista paret gravidbyxor är en hårsmån från att vara för små och den lustiga synen ikväll var att maken fick både knäppa upp dem i sidan och dra av dem åt mig, ja då börjar man vara tjock)

Och utöver det så ligger det en naken docka under bordet (som säkert någon uppmärksam läsare redan sett), arma lilla "barn" du måste frysa och "mormor" sitter och bloggar och klär inte på dig.
Det gulliga körsbärslinnet är köpt i Uppsala på Cubus för den nyfikne och då tyckte jag det var så fint och det fanns bara M. Jag som är en S annars. Nu är det där linnet nästans för litet på både längd och bredd, det som var lite stort förut.

Status: riktigt gravid.

Läste tidningen här om dagen. De skriver om sorg, möter människor som jobbar nära döden. En intervju var med sjukhusprästen. Något hon sa som stämmer relativt bra var att sorgen är som en polkagris. Randig.
Det kan gå en tid då man mår bra, sen kommer den sämre tiden då man mår dåligt. Det är ungeför som jag beskrivit det förut, sorgen går i vågor, upp och ner, upp och ner. Polkagrisen är randig. Vårt liv är lite som en polkagris. Fast inte alls på långa vägar lika god. Den är bara randig.

Gårdagskvällen bestod av en skål popcorn och cola och film. Lugnt och soft. Imorgon börjar också bloggtävlingen som på något vis kommer att handla om popcorn men om än en aningens oätbara. Håll utkik. Den blir nog riktigt bra.

Helt plötsligt tänkte jag att jag kunde lägga frukt på ett fat. Jag som gillar kylskåpskall frukt egentligen. Men eftersom frukter är ganska vackra att se på så också, så kan man ju ha några framme. (Nu lät det nästan som om frukter är blommor för mig, men nog är det faktiskt rätt fint med frukter också).

Vi brukar alltid ha ost hemma, 99% av gångerna så har vi åtminstone ost i kylen. Ofta blir det att man snöar in sig på någon smak men ibland tar man något annat så att man inte tröttnar. Ja så gör vi.
Jag tänkte på vilka fina ostar vi har egentligen på Åland som ÅCA tar fram. När vi var till Estland så smakade jag på estnisk ost på vägen hem i buffén. Och tja den smakade verkligen ingenting, den smakade egentligen "blä" om man kan säga så. Papper och torrt.
Utöver det har jag ju smakat på svensk ost så klart och Västgöta Kloster har helt OK ost. Men ändå är jag fruktansvärt "bortskämd" med vår Åländska ost som finns i otaliga smaker och lagringstider.
Så, nu blev det ett inlägg om ost.
Osten vi mumsar på just nu kan man läsa om här, samt de andra ÅCA gör

Jag brukar leta bloggar på google ibland. Gärna ställer jag in den på så nära tid som möjligt så man får upp ganska färska inlägg. Jag har ibland letat bloggar om andra som är gravida ganska nära mig just nu. Denna gång hann jag dock inte med att ställa in "senaste veckan" innan jag fick syn på min dyka upp från vecka 29. Men datumet är nog några år tillbaka i tiden och då hade vi just och just tänkt att vi skulle ge Lova ett syskon, en Alvin. 7 juni 2006.
Ett bra eller dåligt omen hmmm.

7 juni 2006. Ja det var ju ett litet tag sedan. En Alvin började planeras in i vårat liv. Min mamma hade dött någon vecka tidigare och Lova var en frisk och kry 2.5 årig flicka. Men inlägget är dock skrivet denna graviditet bloggade inte ens på blogg.se år 2006.

Veckorna går men snön därute verkar bestå. Det har varit riktigt oväder med snöstorm och snöyra här. Våren känns fortfarande avlägsen.
Bebisen knådar och bökar på och ligger man ner så kan det kittlas till rejält i den sidan man ligger mot och är man dessutom ganska kittlig som jag är så knycker man till, men inte av obehag utan bara som det känns då någon kittlar en i sidan.


Det trycker på åt alla håll nu som då och jag är inte direkt vigulant längre. Är nyfiken på den krabat som vuxit i min mage i snart 8 månader. Skall bli så spännande att träffa denne och samtigt så inser man att ens tredje graviditet är över. En annorlunda sådan där glädje och sorg kantat varandra och man har kanske inte alltid orkat bara gå in för att vara gravid och njuta som de två första gångerna. Missförstå mig inte nu visst njuter man, men det har också varit mycket sorg efter Lova som rört det som komma skall. Syskonen som inte får växa upp tillsammans. Allt Lova missade här och nu i nutid. Sådan sorg alltså i främsta hand. Och saknaden.


Är också nyfiken på vilket snittdatum vi får där någonstans runt 14 och 20 april. Kommer antagligen att försöka hålla det riktiga datumet hemligt också för de som inte står oss närmast mest för att få det så likt de vanliga förlossningarna som möjligt då folk väntar nästans lika ivrigt som en själv och man har fått säga på morgonen, nu har det dragit igång och snart åker vi in. (För mig har det börjat på morgnarna med de två tidigare faktiskt).
Nu är det en 8-9 veckor kvar så nog skall jag kunna knipa tyst om vem vi snart får träffa några veckor till.
De som vill får gärna fortsätta rösta och gissa där till höger i menyn.

Dags för en klippning så småningom. Tror jag siktar in mig mot mars så är man någorlunda i skick i huvudknoppen sedan. För sen lär man inte ha tid med frissabesök. Kanske man slänger i en toning också. Är länge sedan och jag har snart min helt naturliga färg även om man ser lite av slingorna än. Fast här på bilden är håret fuktigt därför hänger det rättt platt. "Lilla" magen, om några veckor är du borta.

Tänkte besvara 2 frågor som ramlat in ibland kommer det små frågor, och ibland svarar jag också på dessa bara jag hinner med och kommer ihåg.

Ulrika undrade om hur man kommer in på en låst blogg som ville ha lösen, det funkade inte att skriva in  det "nickname" man kallat sig i kommentarerna. Ja Ulrika du måste ha fått inloggningsuppgifterna av bloggskrivaren. Alltså är det en hemlig kod eller vad man skall säga som skribeneten endast lämnar ut till de hon själv vill. Hoppas du finner din skribent på något vis och kanske får tillgång till bloggen.


Johanna undrade om moms osv om Buzzador när man bor på Åland. Jag har kikat runt på sidan. (Har själv ej varit med i någon kampanj än faktiskt, var reggad för många år sedan men har precis reggat mig igen).
På den här länken kan man tydligen läsa mer.
Dock vet jag ej hundra hur det fungerar med moms hit men det jag vet är att om man beställer något från någon Nätshop skall summan helst inte överstiga 43€. Och andra sidan kan man ju alltid maila Buzzador med frågor.
Här hittar du deras kontakt.


Hoppas ni blev nöjda med svaren.

Tänkte passa på att berätta att Buzzador söker gravida och småbarnsföräldrar som fått barn 1 februari 2009 eller senare.
Buzzador är gratis att vara med i och innebär att om man har tur bli uttagen i olika kampanjer som man får testa själv och tillsammans med sina vänner. Det kan vara allt möjligt från blöjor till barnmat osv (och mycket mer beroende på vilken kampanj man anmäler sig till och blir uttagen i).


Följ den här länken så det framgår att det är jag  som har bjudit in dig (mitt användarnamn som buzzador är Dolce Bambini):
http://www.buzzador.com/index.php/fi/?refstr=Dolce Bambini
(Du kan ändra språket uppe till höger)


Så, nu var "reklampausen" slut och förutom det tänkte jag också berätta att till Valentin kommer det att komma en tävling i bloggen. Håll utkik!

Det borde vara förbjudet att vara så här slö. Jag och sonen har läst lite saga och bakat kakor och lagat pannacotta och sovit 2 timmar på eftermiddagen. Hujj så slött och ack så mysigt.
Nu blir det middagsplanering.

Åttonde MVC besöket är avklarat (9 med häslosamtalet). Allt var bra och alla värden fina. Magen fortsätter växa och ligga över översta kurvan mätte 32,5 cm nu mot 29 sist för 3 veckor sedan. Hon kände en del på magen och sa att bebisen verkar stor bara av det hon kunde känna med händerna så nästa besök blir 28.2 och då får vi se om vi bokar in ett tillväxtUL som också överläkaren som beviljade snitten var för att göra. Är i vecka 30 om jag följer senaste mens och 2 dagar innan om jag följer rutin ultra men i och med snittet känns det som 2 dagar inte gör värsta skillnaden.
Huvudet var neråt nu, så bebisen har vänt sig och hjärtljuden var 150 så de har legat mellan 150 och 160 hela tiden.


Jag och Alvin hade lite fotorace idag tillsammans (tacka vet jag självutlösaren). Bjuder på bilderna nedan. Inte perfekta men fina minnen ändå.

Så var det onsdag. Idag är det ett besök till MVC som står på tapeten. Annars utöver det en oplanerad dag ännu.

När Lova blev sjuk då sommaren 2009 och hamnade in på sjukhus just då när de började utreda henne, vad som var fel, så köpte jag lite pyssel åt henne. Däribland denna rosa lilla skrivbok. Hon hann aldrig med att fylla upp hela då den var ganska tjock men några sidor har hon ritat lite och skrivit på. Så vi öppnar och tittar vad vår då 5 årige tjej hittat på.

Älskar mamma, pappa, Alvin, Ruben och farmor har hon skrivit här. Lova tyckte om att skriva och kunde hela alfabtet i skrift med stor bokstav kort efter sin 4 års dag. Var det något ord hon inte riktigt kunde så bokstaverade man bara.

 

Mera "oss" som betydde mest.

 

Nu har det kommit ännu mera snö. Jag som var så glad åt takdroppet och solen här i helgen. Träden är helt snötäckta trappen är snötäckt och bilen har fått ett extra tak och från himlen dalar det ner ännu mer snö. Undrar hur mycket snö det kan produceras egentligen ibland? fast min pelargon blommar igen åtminstone.
Och så klippte jag sonen igår, vi har en klippmaskin men inte blev det helt perfekt för det han hade myror i brallan men var ändå hyfsat stilla framför Drömmarnas trädgård i en matstol. Nå kort blev det precis som han ville.

 

I somras efter att Lova hade dött så tog jag en hel hög med foton på vissna och ledsna växter. Tyckte många av bilderna kunde efterlikna mina egna känslor och mitt inre kaos. Fortfarande är det mycket kaos inombords.
Jag har levt 2 liv. Ett då och ett nytt annat liv nu. Och allra helst vill man ju ha det gamla tillbaka. Det gamla välkända trygga men ack så omöjliga.

Jag fick för mig att jag skulle virka idag. Hur det går, ja nå. Inte vet jag ju om det är min starkaste sida. Jag har inte ens hållit i en virknål de senaste 8 åren.
Vi får se om det blir något resultat av allt. Vem vet, kanske jag grabbar tag i stickpinnarna istället.

Och så närmar sig helgen sitt slut det är redan söndag. Jag satt och kikade på melodifestivalens uttagning igår. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka men någon höjdare var det då direkt inte. Jag vet inte vad som har hänt med just melodifestivalen men när jag var barn (låter som värsta tanten nu) så såg man framemot melodifestivalen och de flesta länderna framförde sedan sina bidrag på respektive modersmål. Idag går det mesta på engelska och inte är det så mycket schlager heller över ESC längre. Nåja bara vad jag tänker och tycker.
Fanns det något bidrag ni gillade igår?

Den där snön börjar bli jobbig nu. Eller ja, jag längtar till våren o man säger som så, jag är en vår och sommarmänniska. Även barnen har föredragit vår och sommar. Alvin har t.o själv sagt då vi bylsat på oss kläder, tänk när det blir sommar så att man bara kan gå ut i shorts och linne.

En liten skogsväg intill vårat hem där har jag dragit vagn många gånger. Och barnen busat och plockat både blommor kottar och småsten. Där kör heller inte bilar annat än vi någongång ibland då man skall ut mot kyrkogården, dock är den så igensnöad nu så det dröjer länge innan "vägen" är brukbar som genväg.

Och så kan man ha fina blommor vid Lovas grav utan att de fryser ihjäl av kyla och frost. Bara snön nu försvinner så kommer Lova också att få sin sten. Jag har pratat från och till med maken om det och nu har ju graven haft en bra chans att lägga sig så man förhoppningsvis slipper lutande stenar som så många gravar har då många är snabba med att få stenar på plats. Bara våren kommer så, för inte skall hon ha kyrkans kors heller som de ställer ut.
Så jag vill verkligen ha vår av en massa olika anledningar. Fast gravstenen hade jag ju gärna sluppit men när nu livet skulle bli så här får man göra det bästa av det man kan.

Idag kan man ju lungt säga att det varit en lodardag. En dag då man inte gjort något mycket i hushållsväg. Men Alvin och pappa har tagit sig tid med snöskotern och sådant skoj de gillar. Eftersom maken jobbar hela veckorna och kommer hem till 18 tiden oftast så är helgerna kvalitetstid för far och son. Då kan och hinner de umgås mer än 2-3 timmar åt gången innan sonen går och sova.

Familjens "håll-igång-charmör". Påminner mer och mer om sin storasyster många stunder i både tal och uttryck och fraser.

I våran familj bor det två vuxna kakmonster. Ibland får vi kakmonstergäster också. Det gäller att hinna få åt sig sin beskärda del av kakorna innan de tar slut vill säga. Men nu finns det kakor igen. Kakor med smak av kanel och vanilj.
Dessa blev lite snabbt ihop rörda och jag tänkte bara, vi öser ner lite kanel också. Och tja, det blev helt gott.

Den tomma sängen, Lovas säng. Igår var en sådan där kväll igen då jag mer än allt annat önskade att du låg där.
Det var så hemskt att veta och ändå tvinga sig titta om det verkligen var sant att den ännu var tom.
Du skulle ligga där och sova gott, och se fram emot sista dagen i skolan för veckan och att helgen kom emot.
Men du är inte här. Om några veckor har det gått 9 månader sedan du somnade in, lämnade oss, förlorade kampen mot cancern. Din kamp tog slut, vår fortsatte på ett annat plan, att kämpa vidare, hitta en vardag som fungerade utan dig. Ibland flyter den någorlunda och ibland är det riktigt tungt. Och man vet aldrig när och hur man reagerar över någonting. Utåt verkar jag själv stark och det påtalar många. Inombords är jag bara liten ynklig och sargad och eländig även om de flesta dagar "fungerar" för att de måste göra det när man har barn kvar.

Vi har visst gått in i vecka 29 med trean i magen. Nu börjar jag ha svårt ibland att ta mig upp från golvet och att böja mig känns också och tar emot. Att vända sig i sängen har varit tungt ibland då man haft ont i svanken men annars har jag klarar mig hyfsat fast börjar känna av (främst nattetid) den berömda åkomman hos gravida karpaltunnelsyndrom. (Klicka för att läsa om du ej vet vad det är och är nyfiken). Men överlag har det varit en ganska lätt graviditet liksom de två första förutom att man är trött ibland.


Mer om vecka 29.


Förmodligen känns det nu som om alla organ trängs undan av magen och barnet. När du börjar närma dig slutet av din graviditet känns benen ofta tunga och trötta. Många kvinnor börjar nu fundera på den förestående förlossningen. Skriv gärna ned dina tankar om att vänta och föda barn. Det är ett bra sätt att bearbeta det du har framför dig.

Barnets vikt är ca 1,4 kg och längden runt 26 cm från huvud till stjärt. Det fortsätter att lägga på hullet, samtidigt som hjärnan och de inre organen växer till sig. Nu finns det inte plats för akrobatik konster i livmodern längre, men barnet kan fortfarande sträcka ut sig och sparka. Barnets huvud står i proportion till den övriga kroppen. Hjärnan växer mycket snabbt och gör så att de mjuka skallbenen pressas utåt. Vindlingarna som är karakteristiska för hjärnans utseende, blir allt fler eftersom den blir snabbare och kraftfullare samt förbindelserna mellan nervcellerna ökar. Hjärnan kontrollerar nu andning och kroppstemperatur. I ögonhålorna rör sig ögonen och barnet börjar bli känsligt för ljus, ljud, smaker och lukter. Det kan också skilja på naturligt och artificiellt ljus genom livmoderväggen.

Lova var så glad åt sin nya jacka och mössa, våren 2009, här var vi helt ovetandes om att vi några månader senare skulle slussas in i en värld av cellgifter, operationer, utredningar och främmande ord, främmande platser och en massa funderingar, oro, ångest och däremellan försök att vara en "normal 2 barnsfamilj".
Vi saknar Lova oerhört, allra mest den friska Lova men ibland också lite den sjuka för då fanns hon åtminstone här, då innan hon var helt "dödsdömd". Då fanns hon här att prata med, kramas med, skämta med och busa med. Alltid med glimten i ögat.

Ibland har den här bloggen knas. Jag skrev ett inlägg igår som låg i utkastet,  nu skulle jag publicera det och tänkte att det skulle hamna överst, nej det kom en bit ned, den tid igår jag sparade inlägget. Jag tänkte ställa in det på tid men det fungerade inte heller. Teknikens underbara värld som inte ens jag alltid förstår mig på.
(Godmorgon föressten).

Den 15 februari är det internationella barncancerdagen. Barncancerfonden har arrangerat ett "jippo" som man får komma och besöka om man har möjligt.
Det skall tydligen inträffa just 15.2 kl 10.30 vid Centralstationen i Stockholm. De kommer att vara prisutdelning, information och artistuppträdande. Dagen kommer också att uppmärksammas runt om i landet genom aktiviteter som arrangeras av barncancerföreningarna.

Campadre kör från 8 februari en kampanj riktat mot föräldrar och barn eller vad skall man säga. Kids week. Ni minns skötväskan jag beställde av dem från Dadadoo, ja nu kan man igen snart beställa tex Dadadoo, Oskar & Ellen, Brio, Buppa Brand och Lundmyr och Nanook och en massa massa mer. Så lägg 8 februari och framåt på ert minne och checka in Campadre då.

 

Lundmyr

 

I förrgår var jag och sonen till biblioteket. Vi lånade böcker. Massor av böcker med Mulle Meck och så var det någon annan bok också. Alvin är totalt insnöad på Mulle Meck bygger ett hus.
Förut beställde jag ofta ett bokpaket i månaden (oftast, fast det kunde ibland bli något glapp). Det har jag berättat men kan ta det igen då säkert någon ny bloggläsare missat det.


Då när Lova levde, då gjorde vi så. Ännu har jag ej förmått mig att beställa men jag antar jag kommer att börja igen, lite längre fram. Jag brukade välja en 3-4 böcker för barn, ibland något åt mig, ibland något PC lek-lär spel åt Lova. Nu har det blivit att läsa i den samling vi har vilken räcker ganska långt. Har tyckt det varit så roligt att se ivern i speciellt Lova då hon var lite äldre än Alvin, då paketen kom. Och hon fick någon bok hon väntat på. Nu börjar Alvin nå den åldern Lova var i, då jag började beställa hem böcker.


Det börjar nog bli dags småningom att se han bli lika ivrig som Lova då böckerna kommer, att få öppna dem och se innehållet.
Böcker är ju ett mysigt sätt att koppla av på om kvällarna vid läggdags (eller en lugn eftermiddag) och jag har nog läst otaliga sagor de senaste åren, så gott som alla kvällar. Jag brukar säga bara den här sagan, men oftast övertalas jag att läsa en till och lite lite till. Och oftast blir det ju iallafall lite lite till.

Lugn hemmaonsdag, med tvätt och sådant på schemat. Inget spännande inplanerat idag alltså, vad vi vet ännu. Igår hade vi ju fullt upp, jag och Alvin bakade vaniljdrömmar, en vän var över, Alvin var via farmor en vända. Fullt fart hela dagen nästans med andra ord.

 

Alvin och Sture.

 

 

Sture Svanslös.

 

 

Den första amningskudden blev enormt stor, och jag tror den får vara sådan i ett lager bara. Däremot har jag ägnat timman åt följande amningskudde med kanintyget. Den blev väldigt mysig men skall sy ett ytterfodral till.
(Har haft fullt upp hela dagen, och haft besök av en vän också därför är det inte så många inlägg idag, men Alvin och jag var och åt pizza till lunch som jag tidigare nämt.)

Alvin och jag drar iväg ett tag, han har beställt pizza till lunch och eftersom det inte händer alla dagar att man frossar pizza så gör vi det idag.