FÖRSTA GÅNGEN JAG SÅG DOM
För barn med tumör och blodsjukdomar och barncancerforskning.
För mig hade det klingat trevligare med en skylt som kanske skulle ha hetat tex. Barnonkologisk avdelning eller kanske Barnonkologi eller någonting sådant.
Skyltarna som första gångerna fick mig att rysa av obehag.
Men därinne finns mycket värme och kärlek som blandas med hopp och förtvivlan.
Därinne så är man inte ensam som man är här hemma på Åland.
Här inne behöver man inte känna sig fel för här inne gör vi alla vårat bästa för barn.
När ni ser de här skyltarna fast det bara är på kort hoppas jag att ni kommer att förstå bättre, att vi väljer det bästa åt Lova och det bästa för Alvin. Och hur ont en del saker gör, som att bli omtalad bakom ryggen av andra som inte kan förstå att det man valt är det man tror är bäst för stunden. Det är skönast att vara tillsammans men skönt också att veta att Lova litar till 100% på båda sina föräldrar och vem som helst kan åka. Pappa, mamma, eller hela familjen inklusive lillebror Alvin.
Hejsan... Jag hittade hit via en bloggtråd på FL. Jag grät när jag läste din blogg. Både för att jag förstår hur jobbigt ni har det just nu & så lever jag själv i en snarlik situation... min dotter föddes med en allvarlig & obotlig sjukdom så även vi är inlagda en stor del av åren på sjukhus!
VIll ge dig en massa kramar & berätta att jag återkommer. Lägger till dig bland mina favoriter!
Kram kram // Helena
Ja, dom där skyltarna var ingen höjdare.
Ja, usch ja, kommer att tänka på när min pappa fick cellgifter förra våren.
Vill gärna fortsätta läsa din blogg, är dock dålig på att lämna avtryck emellanåt. Så jag ska ta och maila dig på din adress som du skrev i ett inlägg tidigare om ifall att du 'stänger' den.
Massa kramar till dig och din härliga familj
Hej! Helena här Toras mamma. Tänkte exakt som du! Men vår avdelning i gbg heter barncancercentrum, tänkte att jag hellre hade velat att det hette barnonkologen eller något. Men nu tänker jag inte på det. Vi vande oss snabbt. Läkarna är så avdramatiserande så man nästan tänker att var och vartannat barn har tumör. Bättre det än att känna sig helt ensam iaf.
Vi ska börja med cellgifter inom 6 mån el ngt. Först är det ny magnetröntgen i november och ögonkontroller. Konstigt, livet är ff så normalt men man vet att det är långa cellgiftsperioder som väntar. De vill inte stråla förrän hon är ca 5år. Men vår läkare säger att sen efter strålningen kommer tumören vara borta för alltid. Skönt men det är en tuff tid innan det och man vet ju inte vilka skador strålningen kan ge.
Vad säger er läkare om vad som händer efter cellgifterna?
Hoppas ni mår bra
Helena
