Dolce Bambini

Lova tappade ju aldrig helt sitt hår under då med onkovinen och karboplatinen och det som blev kvar rakade vi ju av efter operationen då de satte in shunten på henne. Nu när hon däremot får sendoxan istället för karboplatinen så verkar håret lossna bara man rör vid det, själv är hon inte bekymrad för det kommer nytt säger hon och skrattar, inte så att vi vuxna heller bekymrar oss eller bryr oss men jag bara reagerade på att det lossar märkbart mycket mera denna gång av den lilla snaggen som vuxit ut. Hoppas den biter lika bra på tumören som den biter på håret nu, för de sa att det var en starkare sort av cytostatika hon skulle få nu.


Kortisonen äter hon ännu och skall fortsätta med det bra länge till. Vi hoppas på det bästa denna gång med synen och med kramperna och allting. Vad kan man annat göra, man får göra som grodan leva på hoppet. De allra mörkaste tankarna är inte lika påtagliga idag som första tiden efter beskedet då det kändes som om ens eget barn hade fått en dödsdom, visst finns det i bakhuvudet men nu får man leva för dagen, njuta av att vara tillsammans. Och det är ju här och nu som är det viktiga. Och att få allt till fina minnen som är värdefulla oavsett hur allting en dag kanske slutar.


Tankarna finns där självklart, de finns alltid där och speciellt på nätterna när man skall somna, men vissa dagar kanske man inte tänker lika mycket på att om Lova kommer att till höra procenten som överlever efter 5 år med hjärntumören. Lova själv njuter av livet just nu, nu när hon mår bra. Och får vara med sin familj.