Dolce Bambini

Trollen finns visst i de flesta bloggar. När det blir eländigt skockas de och verkar gona och gotta sig genom oigenomtänkta kommentarer, gärna väldigt anonymt om det går. Det vet vi, de flesta av oss vet. Jag tänker på mig själv och de jag råkat ut för, nu mera får jag väl förlåta dem för deras dumhet. För det är ju vad de är , för dumma för att veta sitt eget bästa.
Jag har läst lite i en blogg ett tag där en mamma nyligen mist sitt barn i magen. Hon har 3 barn sedan förut och just nu är hon ju precis i den där fasen då allting är svart, man åker upp och ner i sorgen. Man är oerhört känsloladdad, svårt att se klart i sina tankar och känslor. Allt det där märker man i hennes text, kanske att man gör det ännu bättre då jag själv har sorgen efter Lova i färskt minne och ännu sörjer men sorgen förändras med tiden och ändrar skepnader märkligt nog. Det är en bearbetningsprocess som tar länge länge.


Då kommer trollen och trycker ner henne, mamman med sitt blödande hjärta, med sina sedvanliga ord. Att det finns de som har de värre, hon skall vara tacksam åt barnen hon har, de finns de som inte har barn sen innan och förlorar sitt barn i magen osv, allt för att de tror de hjälper henne att känna mindre sorg eller få ett perspektiv på sina känslor och tänkanden. Men herre min skapare, det går inte att få nåt vettigt perspektiv så snabbt om man mist någon, sorgen är ju oftast tung när man mister något som är en så nära, speciellt ett barn, och det som också skulle bli ett barn. Men bloggtrollen lär alltid fortsätta finnas. Där bakom sina skärmar, där de tror de är trygga och säkra, det verkar ju uppenbart.


Och de fortsätter i samma anda som de alltid gjort, med det de tror är välmenade eller bara det de vet att sänker den sörjande ännu mer. Usch, det är verkligen både hemskt och synd, när man gör så mot någon som blottlägger sig och delar med sig öppet av sina känslor, både för sin skull, för att få ord på det man känner, dela med sig av känslorna och kanske som jag också tänker och tänkte med min blogg, nå ut till andra som går genom samma saker.
Nu har jag ju själv ett tag sluppit dessa troll, och nu mer raderar jag bara deras kommentarer, ser jag vart de är på väg att bära med sina ord, raderar jag dem halvlästa och tänker bara, förlåt dem för deras dumhet. Kanske det är det bästa sättet på, att fortsätta försöka vara rak i ryggen själv och stolt fast man är lågt sjunken just då. För ingen har rätt att komma och förminska en annan. Speciellt inte en som sörjer.