JAG SAKNAR LOVA
Hej
Jag förstår hur du känner det. Jag har fått samma kommentar av min son när han var 3,5 år och hans kompisars lillasystrar började på förskolan och han insåg att hans lillasyster aldrig skulle göra det. De tankarna hade vi också då den hösten för det var ju så det skulle ha varit. Jag tror på att bemöta barnet med precis samma känsla som han har, dvs "mamma och pappa saknar också din syster". Situationen för er är dock så mycket "starkare" då Alvin har fått ha sin syster flera år. Kramar
Hej.
Jag blev rekommenderad denna sida av en facebook-vän och har inte kunnat sluta gråta sedan första inlägget.
Jag skulle bara vilja dela med mig av min historia, nu när ni går i väntans tecken med en ny liten solstråle. När jag föddes 1981 hade det gått lite mindre än två år sedan min syster Maria avlidit i leukemi vid fyra års ålder. Sedan allra första början har mina föräldrar berättat för mig om min syster Maria och även fast jag aldrig fick träffa henne så älskar jag henne och saknar henne något enormt. För genom deras berättelser och genom bilder så har även jag fått ta del av hennes liv. Jag tänker på henne varje dag och hon är alltid närvarande i allt jag gör.
Som liten kände jag alltid att jag hade kommit till världen för att underhålla mina föräldrar. Jag vet att det inte var något de krävde eller ens förväntade av mig, men jag kände när de var ledsna och blev världens spexigaste clown. Att höra min pappa skratta var det bästa som fanns och nu, som vuxen, är jag så glad att jag fick chansen att göra detta för dem. När jag blev tonåring började jag inse att om Maria aldrig blivit sjuk eller blivit frisk från sin cancer så hade jag troligtvis inte funnits. Jag är mina föräldrars fjärde barn, och jag vet att min mor skaffade mig för att hennes hjärta var brustet. Det är en konstig tanke det där, lite som i filmen Sliding Doors om du har sett den. ”Vad skulle ha hänt om…” Men det spelar egentligen ingen roll. Jag hade gärna bytt plats med henne om jag hade kunnat, men som det är nu är det min skyldighet att ta vara på livet och uppskatta det jag har.
När Maria dog klarade inte min mamma av att spara några av hennes kläder eller saker. Endast hennes två favoritnallebjörnar fick stanna. Och när jag blev lite större, kanske fem-sex år, fick jag ta över dessa nallar. Jag har aldrig varit särskilt försiktig av mig, men dessa två björnar har jag vårdat med stor omsorg och kärlek. Varje kväll fick de två pussar var på deras garnnosar och så sov vi tryggt tillsammans hela nätterna igenom. Det var modigt att min mamma att låta mig ärva dem och jag har aldrig riktigt förstått hur hon vågade eller hade hjärtat att göra det. Men jag är så glad över att hon gjorde det, då dessa nallebjörnar har gett mig och Maria ett speciellt band.
För ett år sedan fick jag själv en dotter. Jag oroade mig väldigt mycket under de första månaderna, oroade mig för allt som kunde hända och gå fel. Men så en kväll när jag skulle sova kom det en tanke till mig: jag behöver inte oroa mig. Maria kommer inte att låta något hända min bebis. Och jag hade rätt. Under den 56 långa förlossningen var det en sjuksköterska som hela tiden, av misstag, kallade mig för Maria. Jag heter Emma. I mitt morfinpåverkade tillstånd gjorde jag en stor grej av detta och berättade för alla att jag faktiskt inte hette Maria, utan att Maria är min änglasyster. Sjuksköterskorna skämdes och bad om ursäkt, men jag var inte ett dugg ledsen eller sårad. Istället var jag så glad, för jag visste att det var ett tecken på att Maria var där vid min sida just då och hjälpte mig under förlossningen. Och allt gick jättebra.
Vad jag försöker säga är att det är en fin gåva att få födas in i en familj där vissa går på jorden och andra på moln. Var inte rädd för att göra Lova en del av den nya bebisens liv. Och ha inte dåligt samvete över de dagar ni känner er lyckliga.
Jag önskar er all lycka och kärlek i era fortsatta liv.
