TANKARNA MAN INTE VILL HA

Ibland kommer de där tankarna man inte vill tänka. Inte vill veta av, kanske de flesta någon gång tänker dom men jag gör det nu och då. Jag tänker på vad som händer om jag skulle gå och bli sjuk som mina föräldrar blev i cancer. Jag har sett hur dåliga dom blev och hur mamma ställde upp för pappa och gjorde allt för honom. Av måsten,av kärlek och allt sådant som hör till.

Hon uppfyllde nog verkligen kraven för orden "i nöd och lust". Jag tänker ibland att skulle min man verkligen orka med en som ligger kanske dagar eller en hel vecka i sträck. Som inte kan pga orken och medicineringen, göra det hon alltid orkat innan, laga mat, handla, leka med sina barn osv. Han förstår inte min rädsla eller oro som ibland tynger mina tankar fast jag är frisk nu. Och hoppas på att fortsätta få vara det. Men med tanke på att ärftligheten för cancer är rätt hög så är det självklart för mig att tänka jobbiga tankar ibland.

Skulle min man handla och köra hit och dit, skulle han orka komma och se en ligga på sjukhuset såsom jag plågsamt såg mina föräldrar tyna bort i. Inte första året kanske, inte andra osv. Det går liksom inte att beskriva hur det är att leva som nära anhörig till en med cancer. Jag har kört min mamma till akuten, jag har anmält mig i luckor som närmast anhörig, jag har pratat i min pappas ställe att han verkligen måste få en dusch, först då fick han en. De lyssnade inte på honom eller mamma min.
Hur skulle barnen mina ta det osv.

Ni kanske tänker, du är ung du får inte cancer, det får gamla människor men återigen ikväll snubblade jag in på en blogg.
Därför kom mina funderingar igen.Hon som bloggar, hennes man, ja hennes man han älskar henne så högt att han hjälper henne blogga nu då hon är sämre igen. Hon är inte gammal heller. I mitten av 30 år och 2 små barn. Ena hennes flicka är 6 år, som min Lova är snart. Skulle min man vara som hennes, skulle han verkligen orka och bry sig. När han redan nu blir irriterad om man lämnat dammsugaren framme eller något annat helt fånigt. Men ni är ju gifta, klart han gör kanske endel tänker. Men man kan vara gifta utan att alltid vilja göra allting.
Tänk om han sätter in mig på Gullåsen när han inte orkar mer. Usch, det här är tankar jag inte vill tänka. Jag tänker oftast att om jag skulle bli sjuk, så hoppas jag att barnen mina är så stora att de kan sköta sig själva så mycket som möjligt. Inte vara 5 år eller 10 år. Eller 14.

Kanske jag underskattar mannen jag älskar, som jag hållit av i 10 år. Han tycker om mig jag vet det. Men jag undrar om han verkligen skulle orka så långt som det krävs när man blir så sjuk att cancern fått övertaget, då man egentligen vet att det kanske inte finns återgvändo mer. När man gått några år under behandlig och OP osv ut och in hit och dit. Jag önskar att ingen behövde uppleva det men samtidigt när de inte förstår, borde få ett prova på inblick. Läkare, röntgen, apotek, morfinpumar, mera OP,cellgifter, möten, samtal, spyor, mat, håravfall, perukutprovningar, tårar, tankar och testamenten i vissa fall.

Jag har gått igenom det två gånger som anhörig. Jag har medans föräldrar legat i Åbo pga att det ej gått att göra något här , skickat godis och brev och tidningar med posten dagligen. För att på något vis visa att jag finns här hemma och tänker på dom ofta. Och fortsatt härhemma att handla det som behövts och skjutsa dit det behövts, sett anestiläkare och cancerläkare gå in och ut hemma då pappa närmade sig slutet.

Nu blev det långt igen, det var inte meningen. Titta in på dessa bloggar så kanske ni får en annan synvinkel ur mitt perspektiv också. Två unga mammor,som bloggar om sin tjocktarmscancer.
Min mormor hade cancer i tarmen ( stomipåse ) och min mamma i livmoder/äggstockar och friskförklarades efter något år för att få återfall i mjälte,lever och obduktionen visade cancer  också i tarmarna.
Min pappa hade lung/skelettcancer, för er som undrar.

Musikfröken och Vimmelmamman  

2 mammor bloggar om kampen mot cancern
!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0