Dolce Bambini

Beklagligt nog just när man låst bloggen dyker en sponsor upp och vill tillsammans med mig lotta ut en fin babyfilt. ( eller barnfilt eller filt ja kalla det vad ni nu vill ).
Eftersom jag gärna vill dela med mig av tävligen till er också får ni klicka in er här. Tävla jättegärna även om ni inte har babysar eller mindre barn kanske det kan bli en fin fin present?! Om inte annat så hjälp mig sprida den andra tävlingsbloggen vidare, via Facebook och vänner. Jag blev ju jävligt låst här. Dessutom går det inte att stänga av kommentarsfunktionen, annars hade det varit en idé innan man låste bloggen.

" Mor Märta gick ut i lagården och mjölkade sin kossa. Katten fick en slurk och själv kokade hon en panna full med risgrynsgröt. Det var det bästa Anders visste och när hon iallafall strax skulle lämna jordelivet kunde hon lika gärna äta något gott, så hon kom iväg med rejäl färdkost i magen. Säkert satt Anders nu bland änglarna och åt den vitaste av alla grötar. Tänk om han hade det så bra att han glömt sin gamla käring?


Men döden kom inte. När Per kom så beklagade hon sig för honom. Tänk om hennes bön inte hjälpte! Var hon för gammal för att de skulle bry sig om henne däroppe i himmelens höjder? Men hade Per inte lust att smaka på hennes sist risgrynsgröt? Per log och klappade henne på kinden och sa att hon var en dum gammal gumma. Inte kan man be om att få dö heller! Vår herre tar det Han vill ha när Han vill, inte när vi vill. Hon fick väl tåla sig, och under tiden måste gården skötas. Märta måste ge honom rätt. Med en suck såg hon de rikliga resterna av den fina gröten försvinna i Pers belåtna mun.


Den vackra vårkvällen följdes av vackra försommarkvällar och vackra högsommarkvällar. Det blev skördetid och Per slog gräset på ängen utanför Märtas torp så att djuren skulle ha vintermat att mumsa på. Märta kärnade smör och ystade och tvättade linne i älven och njöt av Guds klara sol. Kanske blev hennes bön om att få dö lite svagare så småningom. Per hade en tjur och den hade hälsat på Märtas ko och aldrig hade hon trott att kon ännu kunde kalva,men nu väntade hon tillökning i lagården. Kattan hade också varit ute i olovliga ärenden. En dag vimlade det av kattungar i mor Märtas kök. - Ska jag slå ihjäl dom? undrade Per lite försiktigt. -Å nej, svarade gumman. Får inte jag dö så skall inte dom heller få det nöjet. Här finns plats för en eller två och de andra ger jag bort.


Under tiden hände något på himlafronten. De små änglarna som bar mor Märtas bön på vingarna, hade ärende upp till Högsta Instans. Där fick de en skrapa för att de glömt bort att leverara bönen, men skrapan gavs med ett varmt leende. Det hade inte varit dags för Mor Märta och var inte dags ännu.
Två år hade gått sedan Anders dog. Mor Märtas dödslängtan hade svalnat, kanske för att så många behövde henne. Hon hade händerna fulla hela dagarna, för gamle Per hade huggit sig i benet med yxan i hennes vedbod. Det var tur att han inte dog, hade gumman tänkt och blivit rent förskräckt över sina tankar. Vår herre sparade Per åt mig, fortsatte hon att tänka,för utan honom vet jag mig ingen råd. Jag har nog inte tid att dö just nu."


Fortsättning följer imorgon, då jag också tror jag kommer att komma till slutet om jag delar upp den på två som idag.

" Det förstås, hon hade ju katten och hönsen och grisen och den gamla märren att sörja för, och hon hade en ko som var gammal nu men som gav den raraste mjölk. Det fanns gott om bete på marken som hörde till stugan. Grannen Per, som också var gammal och ensam, hjälpte henne med djuren. Men dottern, som bodde i Skåne och var gift med en bankkamrer, hörde sällan av sig. Hon skämdes väl för sina gamla föräldrar. Hon skrev ibland och klagade över besväret med det gamla torpet som hennes man hade ärvt.


Hur kunde man bli besvärad av ett torp? tänkte mor Märta. Torpet var det käraste hon hade, nu när Anders låg under jord. Det var en bit till kyrkogården men hon gick dit varje söndag efter predikan. Kyrkkaffet brydde hon sig inte om, byfolket var bara nyfikna på hur hon klarade sig utan Anders. De ville göra hennes sorg till en byangelägenhet som skulle sluta på ålderdomshemmet. Men Märta var inte ensam. Gamle Per kom ofta in och fick sig en kopp och så hade hon alla djuren.


Mor Märta bad om att få dö.
- Så fort som möjligt, sa hon till vår Herre. Då kan Per ta hand om stugan tills barnen kommer och kräver sitt. Jag har skrivit ett testamente. Du förstår, Herre, jag önskar inte jäntan illa, men hon har redan allt. Sonen kan få stugan om han vill ha den. Allt det andra skall Per ha. Jag är alldeles färdig med det häringa livet, förstår du. Jag vill upp till himlen, till min Anders, och det på momangen.


Hennes bön steg åter och återigen upp till bjälkarna i taket på den gamla stugan. Den steg rätt genom timmer och grästorv, rätt ut i vårkvällens svala skymning. Dimslöjor svepte in ängarna in ängarna i skön fuktighet och den gamla kon råmade där ute i lidret. Hon ville bli mjölkad. Men bönen dansade upp i skyarna som hängde tunga och mörka rätt över trädtopparna och den tog med sig en melodi som av kyrkklockor i fjärran,klart klingade den i den tunna luften.


Den här gången nådde bönen fram. Den togs upp av en samling änglar som förde den vidare mot sitt mål. Men änglarna hade mycket att bestyra under vägen. De skulle dansa på himlaängen och spela luta och strängspel i himlasalen. De skulle strö ut glada vårtankar på marken där unga par vandrade. De skulle se till att fåglarna flög dit de skulle och att allt gick rätt till då nya djur föddes i skogarna. De flög upp och ner mellan himmel och jord och hela tiden bar de Mor Märtas bön på sina vingar. Den hängde ganska slak till slut."


Fortsättning följer ikväll...

Jag har tänkt skriva ner Mor Märtas bön länge, men jag kommer att få dela upp den då den blir lång i bloggen, jämfört med att läsa den direkt ur bok. Man finner den här berättelsen i boken " På Änglavingar " av Mariana Stjerna.
Mariana påstår sig skrivit boken för att en äldre känd herre vid namn Jan Fridegård kontaktat henne från andra sidan. Jan skall tydligen vara någon känd gammal gubbe. För henne har han berättat om den andra sidan. Boken skall tydligen innehålla en hel del information Jan kommit med från andra sidan. Jag vet inte vad jag skall tro men jag tror inte hon skrivit den för att driva med Jans anhöriga heller. Det enda jag inte blev överförtjust i var att han fått informationen att de flesta barn måste återvända till jorden efter en kort tid.
Vad är en kort tid där. 2 dagar eller 50 år? Jag vill ju hinna dit jag med och säga Hej åt min dotter om så är.


Men nu Mor Märtas bön, Jan säger sig kännt denna tant och minns henne från barndomen.


" Gamla Mor Märta hade just blivit änka. Så förskräckligt gammal var hon inte, bara sextionio. Men hon var utarbetad och sliten och nu bodde hon ensam i sin lilla röda stuga bland susande björkar och doftande liljekonvaljedungar. Det var försommartid och allt väcktes upp ur senvintersömnen och började knoppas och småle mot solen. Daggen vattnade gräset som ljusgrönt och yrvaket tittade upp ur myllan och bildade klickar av ögonfröjd.

I backen mot älven, där ekarna bildade en lummig pelarsal sken gulsipporna ikapp med solen. Mor Märta hade varken indraget vatten eller elektricitet. Hon läste sin bibel i fotogenslampans bleka sken. Hon bar vatten och ved ensam nu. När hon gick på utedasset pekade det ena hålet tomt och svart. Men locket låg mestadels på, och det hände att gumman satt där i sina tankar och klappade det så försynt. Hennes saknad efter gubben Anders var så stor att hon önskade att hon snart skulle få dö.

Hennes önskan blev till en bön. Hennes son hade farit till Amerika och visst fick hon ett och annat brev därifrån, men de var svåra att läsa och hon måste be prästen om hjälp. Det gjorde hon inte gärna för prästen bara pratade om hur bra hon skulle hon få det på ålderdomshemmet. Men se dit ville hon inte alls,  hon ville dö hemma i stugan som Anders gjort. Hest gick hon inte så långt hemifrån för tänk om Döden kom och hon inte var hemma!

Märta hade långa samtal med Döden. Hon hade hoppats på Anders skulle hälsa på henne, hon var inte rädd för spöken och vålnader. Nog för att hon tyckte sig känna hans närvaro ibland men hon kunde inte se honom.
Han kanske väntade med att bli synlig tills han hämtade henne "



Fortsättning följer...det här kommer nog att bli långt tror jag, men om ni tror att ni gillar det, så ja då skriver jag hela. Och Jan Fridegård, är född 1897 och död 1968. Och var en svensk författare.

Jag kan inte skylla allt jag skriver och tänker på sorgen efter Lova. Jag måste tänka på andra också.
Ja, så nu är det alltså så att jag är en egocentrisk människa som inte ser andras känslor, tankar och behov.
Dessutom tror jag tydligen att jag har ensamrätt på min bloggs namn vilket jag aldrig ens skrivit. Jag skrev ju till och med motsatsen.
Att jag reagerade som jag gjorde direkt är inte alls konstigt, inte enligt mig, men enligt andra är det FEL, omoget, barnsligt och sandlådenivå. Jag måste också tänka på den andre familjen för deras barn var minsann sjukt det.
Egoistiska dumma Anna-Maria tänker tydligen bara på sig själv och ingen annan. Och Anna-Maria sörjer fel och skyller allt på sorgen så fort det är någon motgång, dessutom måste jag lära mig ta kritik av andra.
Till vilken gräns och vad får man kritisera? Är det tillåtet och kristisera allt? Även en sargad mors känslor oavsett vad hon känner just då.



Men en del av dessa människor, om man möter dem öga mot öga, de säger ju aldrig någonting då. De står där tysta och glor på en och eventluellt gör de sig till och klappar om en lite och beklagar sig. Falskehet?
Vilka är de riktiga vännerna? Jag vågar inte lita på någon snart, inte någon som inte gått genom det hemskaste man kan tänka sig. Nu är jag starkare än så, men jag tänker på de som inte har styrkan att stå rak i ryggen efter ett tag igen, vad de kanske gör för dumt i ett desperat tillstånd av saknad, ensamhet och smärta då mörkret och längtan kallar mer än livet. Då de känns bäst att bara sluta finnas till, då man är fel med sin sorg, sina känslor och sina tankar. Då ingen psykolog i världen når ens allra djupaste inre, då man tar steget och gör det som sätter ytterligare en grupp människor i ännu mer sorg.



Finns det någonsin en sådan tanke hos de ickedrabbade, de som kläcker ointelligensta ogenomtänkta kommentarer att en dag träffar de kanske rätt, på en sådan riktigt förstörd människa, kanske en mamma eller pappa eller annan vilsen själ. Som känner att nu, nu är det bäst att jag lämnar allt. För jag har ju igen fått bevis på det. En sjuk själ, en trött hjärna med tunga tankar, ett smärtande hjärta kan få människor att begå saker de aldrig kanske gjort annars om de kännt sig hela. Förstår inte de dömande det? Nej är man sedan död så får man väl ytterligare en anklagelse, på att man aldrig tänkt på de som finns kvar och att man skulle skaffat hjälp och sådant som aldrig funkade för en fast man önskade.
Ofta håller jag mig inom ramens gränser i bloggen då den var öppen. Men min blogg skulle kunna vara tiotusenfalt mer än så, men jag har modet bara inför dem som själva står blottade inför sorgen, kärleken, mörkrets känslor.
Jag är svag fast jag är stark, men jag lämnar inte Alvin. Men jag väntar faktiskt med en aning längtan och glädje på den dagen det är dags för en återförening. Jag menar, jag är för feg för att sluta mitt liv, som många sargade människor gör, och i mitt desperata tänk kommer eventuellt de anhöriga att få en chock om jag dyker upp som Gubben ur lådan på den eventuella andra sidan precis nu. Jag är nog inte väntat ännu. Jag måste pina mig vidare, försöka finna lite glädje i det som finns kvar här och nu. Alvin, min man, våran övriga släkt.


Och idag träffade jag återigen min släkting. Min bror, han är döende. I cancer. Det var nog sista gången vi sågs här på jorden. Finaste bror min, även om du bodde i Sverige, och jag här på Åland, även om du är 46 och jag knappt 31 så känns det i hjärtat. Men jag tror det är så, att de godaste går bland de första. Och att mamma kommer att bli glad då ni träffas igen. Jag hoppas också att du får träffa Lova där och de andra som hunnit före.

Så fånigt, du kan ju inte mena att hon skulle ha stulit namnet från dig? Tycker du verkar sund och klok för det mesta men det här låter som ett skämt.

Måste jag alltid skriva perfekta ämnen, perfekta tankar, vara sund och klok. Är jag en övermäktig Gud eller vart vill du komma då du klassar ner mina känslor med ett skämt. Ja, jag känner mig snuvad på bloggens namn i dagens läge, hade det varit den gamla Dolce Bambini när Lova levde så NEJ. Men idag är det här inte en vanlig mammablogg längre.
Det är också en blogg som ligger högt på topplistorna och redan har andra förvånade läsare hamnat i fel blogg och undrat de med att det fanns en till mitt i allt. ( På samma portal ).


Det här inlägget är tillägnat alla mina läsare, om jag inte får känna någonting och blir ifrågsatt konstant eller nedsänkt måste ni också förstå att den här bloggen kommer att upphöra fast ni jämt får nya chanser. Hur många chanser till behöver ni?
Om att den andre inte skulle veta om min blogg, det kan ni läsa mer om bland kommentarerna men utöver det så Ja, för hon är precis under mig i Bloglovin. Och skulle du ha min blogg hade du också reagerat med blandade känslor, garanterat. Men du har väl tur, du är väl en lycklig vanlig mammabloggare bara, precis som det skall vara. Och då kan man inte fatta att vad som helst kan göra ont, eller glädja eller sänka.
Synd att jag ens berättade något om det här. Jag skall ju bara skriva om Lova, sorg och kloka ord, hela tiden. Det är dessa krav ni verkar ha på mig, annars är jag oklok, osmart och tänker osunt.

När jag startade min blogg Dolce Bambini här på blogg.se så funderade jag länge och väl på vad min blogg skulle heta. Jag ville ha ett unikt och eget namn, ett ovanligt som relaterade till mina barn. Och ett som ingen annan hade och jag googlade till och med och såg att det var ledigt.
Döm av min förvåning vad jag hittade ikväll? En blogg på blogg.se som stalkat " mitt " Dolce Bambini rakt av. Okej jag har ingen patent på namnet men det känns väldigt konstigt ändå att min blogg har någon annan döpt till samma sak som min och allt som skiljer är adressfältet i början som är omkastat. Känns som att någon försöker ta över min blogg nästans fast med egen text. Och med tanke på att bloggen dessutom är öppnad augusti 2010 och min i september 2008 så, ja det är en markant skillnad. Inget som funnits i bloggvärlden med andra ord.


Dolce Bambini 2


EDIT: Anonym om FLERA DOLCE BAMBINI?:

Betyder namnet något? Eller har du bara " hittat " på det så att säga? Tråkigt när någon härmar en sådär.


Svar: Namnet är italienska och betyder typ " Söta (underbara) barn "

Det är många tankar nu. Tankar om Lova, tankar om livet och tankar hos en annan släkting som också är drabbad av monstret, som fått inta huvudrollen i en makaber film ingen vill delta i och runtom står de anhöriga som statister och gör sitt bästa för att allt skall vara minnesvärt och bra. Återigen ikväll fick jag känna på livet som statist en kort stund, med blandade känslor efter Lovas sjukdomstid i ett oförglömligt minne. Lönen för statistjobbet är många vackra minnen, och många tunga, fruktansvärda minnen som är oförglömliga. Inga miljonbelopp här inte och rollerna har vi fått oss tilldelade utan minsta medgivande. Varje dag får någon en huvudroll, varje dag blir någon anhörig en statist.



Och att ett barn får huvudrollen är något som bara inte borde finnas. Men monstret, den tar ingen hänsyn till vem som skall få bli huvudperson i hans skådespel. Barn, vuxna, gamla, alla duger. Skräckfilm, mardröm, dramatik, kärlek, allt i en enda " bisarr rulle ". Oavlönad från monstets sida. Och ibland, ibland vinner någon en Oscar och monstret viker hädan, för hoppningsvis för alltid, men ibland återkommer han med en ny uppföljare. Ovälkommet såklart.
Som ett välplanerat manus har han författat ihop en berättelse som ingen vill uppleva, men som vi några tar mod till oss och berättar. Och hoppas att denna " verklighetsbaserade hemska film " sätter sig i minnet hos de som tittar, lyssnar och läser. Vi som varit med i denna såkallade verklighetsbaserade filmliknade värld, en vaken mardröm är för alltid ärrade, uppmärksamma och rädda för vi har blivit så medvetna om hur skört livet är och att ta vara på det som finns här och nu och inte tänka så långt fram längre.

Här är en liten skärmdump av oss som vann i fototävlingen. Ännu går det att klicka in sig via Lovas sommarfoto om man vill se allt i orginal. Jag har ännu bilden kvar i menyn ett tag till.

Kommer på mig själv ibland då man kör bil att man pratar med Lova som om hon åkte med, det känns tungt att veta att hon inte är där på riktigt men samtidigt är det skönt, skönt att bara ibland berätta vart man är på väg och vad man ska göra och sånt där smått man samtalade om förut. Det är inga långa samtal men små meningar ibland, bara för att det är skönt i allt det onda.

 

Vi saknar dig så, du omtänksamma, pratglada lilla vän.

Älskade hjärtat, tänk om det gick att få dig åter, då hade du varit här igen nu.

Gräva med sin egen " grävskopa ".

 

 

Att köra grävmaskin precis som pappa är Alvins grej

 

 

Tweenies, undrar om det faschinerar många småbarn liksom I drömmarnas trädgård? Lova älskade dessa och Alvin sitter nu och kollar på Tweenies han med på barnkanalen.
Vi två hade tänkt hjälpas åt och plocka upp grejer hemma men sen gick och skulle läsa bok, vila och mysa en liten stund vilket resulterade i att vi slocknade båda två.


Dagens överraskande post kom dessutom från en bloggläsare. Tack! Hon bloggar dessutom själv på sin blogg Kajsas konst.

Det är tydligen något knas med kommentatorsfunktionen och jag har ingen som helst aning om varför det ej går att kommentera det tidigare inlägget idag, men det är inget som jag själv ställt in iallafall.

Min man har jobbar mycket vid en lågstadie skola just nu. Och det har varit skolstart som ni också vet. Vilket har resulterat i att småflickor i Lovas ålder, ettagluttare och kanske en bit upp första dagarna hade ställt sig och tittat på när han grävde med grävmaskinen. Dom hade fått knallorangea kepsar och västar för att synas i trafiken och dessa hade dom haft på sig. Det enda han blev påmind av dessa dagar vid skolan är Lova och hennes icke varande bland oss och skolstarten som aldrig blev av för henne.
Även jag har sett småflickor med ryggsäckar som är större än deras ryggar, och hur glada alla dessa barn är, precis så som det skall vara.


Många kanske tror att det jag skriver är bara mina känslor och mina tankar men egentligen är det våra känslor och våra tankar. Vi delar dessa nästintill lika. Vi saknar, vi påminns, vi ifrågasätter dagligen allt som hänt. Saknaden är så stor, ja den är övermäktig så den nästans skuffar undan sorgen lite ibland som retsamt packar på inom en varje dag, ibland riktigt mycket, ibland mer uthärdligt bara för att man måste stå ut med den fast man inte vill. Och Alvin vill ännu ha en stege så man kan klättra upp till Lova och ner igen, han önskar henne tillbaka men för honom är han i sorgen kortare stunder och sedan i vardagen igen, men varje natt fortfarande säger han sitt Godnatt Lova, vi syns i drömmarna, jag saknar dig.
Idag regnar det ute men det gör ingenting för det är en grå dag i sinnet med.

Regn ute men torka i min bloggfantasi. Jag och Alvin var i skogen i förrgår. Vi hittade ett blåbär, wow liksom och så hittade vi några ynkliga gula kantareller som räckte till en svampmacka. Alvin tyckte skogspromenaden var jätterolig, stövlade runt och hade sitt leksaksgevär med, ja för ett sådant har han för han vill jaga som pappa. Pappa själv har ju en hög med riktiga gevär men dock säkert inlåsta i vapenskåp, ja jag har faktiskt också ett eget gevär, för jag tog jaktkort för väldigt många år sedan men jagar inte längre och de gånger jag var ut var mest för skojs skull då maken for ut.
Nu låtsades Alvin att han var ute på jakt, det riktigt lyste om honom. Tyvärr blev kameran hemma då det var en spontantripp vi gjorde och jag hade t.om bara foppatofflor på, så vi var inte så länge ens, skogen ligger ju bara ett stenkast bort här från huset.


Tack också för alla gratulationer över vinsten som blev en Nikon d3000, systemkamera.

Jag fick ett mail kort efter mitt förra inlägg. I mailet kunde man läsa bland annat följande meningar.


"Av de 10 bidrag som hade flest röster tyckte vi att din bild
av flickan med blomster stod ut, med en värme utöver det vanliga.

Därför har juryn utsett dig till tävlingens förstapristagare!

Tack för att du ville delta och ett STORT GRATTIS!!!"


Tack alla som röstat på Lovas sommarfoto. Tusen tack för att jag fick komma bland de 10 bästa. Jag är oerhört glad och tacksam och allting. Det var med blandade känslor jag tog emot beskedet.

Jag har fortfarande ej hört något från fototävlingen med Lovas sommarfoto. Men det var en annan som ej heller hört något ännu så jag vet inte alls hur de gör, de borde ju meddela och tacka för att man deltagit tycker man nog.
Tillsvidare så vill jag tacka alla er som varit så väldans snälla och röstat på Lova alla dagar.


De drar ju som sagt ut de 10 bästa, 3 av dessa kan vinna en kamera av något slag. jag tror inte chansen blir så stor om de väljer bland 10 men hursomhelst. Tusen tack för alla röster.

Ur Tomtebobarnen med Elsa Beskow. Lova älskade att rimma dessa, jag kunde läsa första orden eller första meningen och hon läste resten.
Hon var fenomenal på att lära sig den boken. Tills tumören gjorde att minnet sviktade mer och mer.


Lova älskade stycket, " Fastän hon är ful att se på, så är hon inte stygg. För tänk en kväll så flög hon med Kajsa på sin rygg ". Det var stycket där tomteboflickan Kajsa flög på fladdermusens rygg. Hon blev alltid extra glad i rösten då hon fick ta vid, där jag slutade.
Nu finns det ingen som vill rimma längre, det gör bara ont att ens se boken. Tänka på den boken. Den boken om Tomtebobarnen, den var Lovas speciella favorit.

Idag är det 3 månader sedan Lova lämnade oss. 3 månader sedan vi kramade henne, pratade med henne, kände hennes värme i händerna. 3 månader av oändlig saknad.

A om NI SOM EJ VISSTE:

Bra att ljuga i bloggen. En av de statisterna är jag, framför den tomma stolen. Nej det är inte riktiga barn eller riktiga familjer utan STATISTER!


Jag vet inte vad jag skall säga om det här men jag hoppas att inte Victors mamma läser det.
Alla kan ju se att det är hon på bilden om man kollar hennes blogg, och inlägg här
Undrar hur du anonyme A vill förklara det här. Är det fortfarande du bakom den tomma stolen?

Inte den bästa bilden, tog bara lite hastigt med webcamen, men ni ser nog alla vad det är. Chokladbollar med färgat pärlsocker på. Efter att ha bakat mockarutor, och blåbärspaj så måste man ju byta om lite. Och de flesta älskar chokladbollar. Åtminstone i min familj.

Ni som ej visste det, det är inte statister i barncancerfondens reklam med stolarna. Det är barn som haft cancer och den sista stolen är Victors stol. Victor finns inte längre han heller bland oss på jorden, och det är hans mamma som står bakom den tomma stolen. Victor blev även han, liksom Lova, Hanna, Simon och så många fler en av de som inte vann kampen mot cancern.
Victors mamma bloggar också, du kan läsa bloggen här.

Barncancerfondens nya reklam berör starkt. Förut fanns inga föräldrar bakom stolarna, den här bilden förstärker intrycket ytterligare mot tidigare, även om det också gjorde intryck.
Den fjärde stolen är tom, bakom den står en änglamamma, och så ser det ut för mig och min familj och flera hundratals familjer till.


Ifjol startade jag Lovas spargris. Låt Lovas minne leva vidare genom att ni kanske skänker den en slant. Pengarna är inte våra utan de går oavkortat till bl.a Barncancerfondes forskning och annat viktigt som rör barncancer.
Lovas gris har alltid uppnått sina mål, nu vill vi upp i 50.000 kronor. Det fattas mindre än 3000 dit, med er hjälp, era vänner och deras vänner osv, då går det att nå målet snart.


Ingen borde drabbas av det här, men det gör det. Varje dag, Imorgon kan det vara ditt barn som drabbas, och om oturen slår till, blir ni föräldern med det osynliga barnet, den fjärde stolen, den fjärde föräldern.

3 av 4 överlever barncancer, det kan låta så mycket, men tyvärr. Det är för lite. Därför ville jag återigen uppmana er, mata Lovas spargris. Att se bilden, och fälla en tår, hjälper tyvärr inte långt.

Lovas sommarfoto. Slutspurt. Rösta, rösta, rösta. Tack alla som röstar på. Tävlingen avslutas 20.8.2010.

Var fick jag ifrån att skolan skulle börja den 16.8 när den börjar imorgon torsdag? Fast och andra sidan vad spelar det för roll nu nu längre när vi inget skolbarn har.
Jag har mest varit trött de senaste dagarna, umgåtts mycket med en vän som kommer hit nästans när man ber om det. Vi vrider i oss mockarutor och pratar om allt möjligt, egentligen inte så mycket om Lova, men det är skönt ändå att bara vara.


Alvin har varit hemma med mig, han har varit riktigt mammsjuk, han har inte velat åka till farmor heller just nu, men farmor har hälsat på hos oss ibland en stund.


Upp och nervända världen. Och vi får åka med i livets centrifug. Nu måste ni komma ihåg att rösta järnet på Lovas sommarfoto också för det är ju bara 2 dagar kvar att rösta. Sedan får vi se vad som händer. Länken hittar ni i bloggens meny, till höger. Klicka på den.

Ville bara tacka alla fina läsare för alla peppande, uppmuntrande kommentarer. Jag kommer inte att sluta blogga helt det har aldrig varit tanken. Bara ta det lite lugnt några dagar eller så. Andas, imorgon skulle Lova ha börjat i första klass. Det gör hon inte, inte här och nu som det skulle vara.


Jag återkommer, det gör jag. Tack igen!

Jag brukar inte riktigt göra slag i mina bloggpauser då bloggen varit en skön ventilationskälla det senaste året. Men efter att fått ett riktigt lågt mail av en nu mera fd. bekant så har jag på riktigt tappat motivationen. Att få det där mailet fick mig att ifrågasätta varför jag gör det här. Enligt denna elaka människa bloggar jag bara för att jag aldrig tyckte om Lova och nu vill jag döva mitt dåliga samvete när hon är död och att det är DÄRFÖR det är därför jag bloggar, jag skötte henne aldrig som sjuk och jag bloggade bara om Alvin. Det var så fult att min man har sagt att jag borde gå till polisen med det då det är en rejäl kränkning mot mig och min familj som person och fråga dom om man får göra så där, men de gör väl ingenting ändå åt det samt att man skall orka själv.



Därför kommer jag att ta en paus härifrån på riktigt. Jag har gett och gett och gett er läsare, majoriteten av er är vanliga människor med ett hjärta men det här sista som kom, det fick mig att tappa modet helt. Hur kan någon tro, som aldrig ens hälsade på Lova som sjuk eller under alla de 6 år vi bott i vårt hus ens hälsa på oss, skicka mig ett sådant mail, taget ur dennes egna fantasier. Jag vet ju själv vad vi gjort då jag dokumeterat allt det sista året med bilder och ord, film och egna ögon. Fy fan för den där kärringen rent ut sagt. Jag som älskade Lova liksom Alvin mer än jag älskar mitt eget liv eller någon annan människa. Men nu vet jag varför denna person frågade innan allt det här om hon fick komma på Lovas begravning, det var inte av aktning för Lova och oss sörjande. Det var bara för att snoka och efteråt säkert skvallra runt en massa osanningar. Vi är inte dummare än så att vi räknat ut det. Jag har alltid prioriterat barnen innan mig, haft fasta rutiner på dom, då de är hemma , ja allt som hör till ett normalt liv så kommer ett skitmail om annat. Och just det, om du din hagga läser det här, hälsa aldrig någonsin på oss mer om du ser oss, vi känner dig inte längre.

På begäran lägger jag in ett syskonfoto. Du som undrade så ja, Lova gillade både att plocka, rensa och äta svampen.

" Att Lova sket i och att Alvin skiter i dockor som ligger runt är synd eftersom att docklekar är en jättebra lek som har ett pedagogiskt syfte. Barn skiter ofta att leka med saker, men det innebär inte att de kan lära sig att tycka om det. Barn är som vi vuxna - de gör de saker som de är vana vid och de saker som de redan vet att de behärskar. Men struntsamma nu, jag trampar tydligen på folks tår vad jag än säger så vi lämnar det nu tror jag. Jag förstår att du saknar Lova, Lovas kläder, Lovas favoritsaker, Lovas matplats som står tom vid matbordet. Men jag förstår inte hela grejen med att " nu kan jag inte köpa söta flickiga kläder längre " för det kan du visst. Det är ingen som säger att du behöver trycka i Alvin en klänning, men det är heller ingen som säger att du prompt måste klä han i blått och bilar heller. Det finns gråzoner! "


Kan du bara inte lägga ner helt, sluta NU! Köp du de kläder du gillar åt dina barn om du har några barn och så köper jag det jag vill åt min son. Huruvida det sedan är köpt på flickavdelningar eller pojk är struntsamma. Jag vill helt enkelt inte bara köpa flickkläder just nu för det PÅMINNER för starkt om Lova då vi botaniserade där. Fatta! PÅMINNER. Jag har ALDRIG nämnt att jag inte kan klä Alvin i dessa utöver att det inte är klänningar osv.
Men LÄGG NER du nu är du snäll. Jag kommer inte att publicera fler av dina kommentarer för du förtjänar inte den uppmärksamhet du får. Jag kommer inte att godkänna dom om de fortsätter i samma stil. Jag kommer bara typ att radera radera radera. Gör mig en tjänst, stick till Familjeliv med denna diskussion.
Du kan ju dra dockdiskussionen där samtidigt också då det verkade uppskattas för att jag nämnde om den.

" Tack för svaret tillbaka, jag tror jag kan förstå lite hur du tänker även om jag inte håller med helt och hållet. Jag kan förstå att det skär i hjärtat på dig att se saker som Lova hade gillat - inte för att hon är flicka - utan för att HON tyckte om det. Det förstår jag. Dock är jag en sådan som inte tycker om att sätta stämplar på barn "Min pojk är grabbig och älskar bilar" och "Min flicka är en riktig tjej-tjej och älskar klänningar och dockor". Jag kan inte låta bli att undra för mig själv HUR det faktiskt kom att bli så. Både omgivningen och föräldrarna är från att ett barn entrar världen både medvetet och omedvetet med och påverkar ett barn att inta sin könsroll. Man uppmuntrar flickor när de antar typiska "flickbeteenden" och vice verca. Detta lär sig barnen som är mästare på att iaktta och hamnar på så vis i en roll de tror sig förväntas bära! Nåja, blev kanske lite OT nu men så tycker jag iallafall. Alla får tycka som de vill! "


Vart vill du komma riktigt? Oavsett vad saknas Lova alltid, oavsett hur vi än gör fattas Lova oss och det handlar för sjuttongubbar inte bara om hennes klänningar eller om Alvins mer grabbiga stil. Bara för att jag uttrycker en känsla skall jag inte behöva förklara mig vidare i bloggen. Min blogg är min, med mina känslor. Jag vill inte bli  typ bli förklarad att mina barn har " fått en stämpel " för att Lova var mer prinsessig än hon var grabbig. Lova hade massor av dockor. Tror du hon tyckte om att leka med dockor för det? Jo nä. Alvin skiter också i alla dockor som " ligger runt " hemma.
Jag tycker inte du skall " döma " mig eller andra heller för den delen, bara för bilder och ord. Lova var gammal nog att säga själv vad hon ville ha för kläder eller inte när hon var 6.5 år gammal. Hon var ingen baby eller 2 åring längre. Hon valde sina kläder själv om morgnarna. Jag kunde påpeka klädvalen men jag bestämde inte.
Men vill du klä dina barn i klänningar eller blåställ oberoende av kön så gör det, men kom inte och berätta åt mig om könsroller. Jag orkar inte läsa eler höra om sådant paller nu som passar bättre på  siten Familjeliv än i min blogg. Jag kommer alltid att sörja det som aldrig mer blir med Lova, oavsett klänningar, byxor eller bara att hennes tallrik inte finns med vid middagsbordet längre. Hon är vårat osynliga barn.

Och till sist. Jag förstår mycket väl vad du menar. Men det hör fortfarande inte hemma i min blogg som mest handlar om sorg.

Tänkte svara på kommentaren nedan, så gott det går.

" Fin liten plutt! Men vadå "flickkläder jag inte kan köpa längre" tänk inte så. Ser du t.ex. en fin tröja i låt oss säga rosa och lila med blommor på. Vad är det som säger att inte Alvin kan ha en sådan på sig? Alla tycker vi förstås olika, men jag är nog en sådan som har svårt att förstå hela grejen med "prinsessflickor" och "bil-och-superman-grabbar" "


Nej jag kan inte köpa flickkläder längre i samma utrsträckning. Jag tror inte min son vill gå runt i klänningar och kjol annat än till maskerad. Skulle jag dessutom i dagens läge med all sorg efter Lova, dra på han en klänning tror jag inte det skulle dröja länge innan vitrockarna kom och frågade hur jag egentligen mådde.
Du har ju följt min blogg, du vet att Lova var en typisk prinssestjej och det finns otaliga foton där hon har klänningar, ja fler än där hon har byxa. Klänningar, kjolar, smycken, glitter och nagellack. Gärna läppglans också till festliga tillfällen, det var min Lova. Det är ju dit jag vill komma med gårdagens inlägg. Varför det är svårt att försöka förstå har jag däremot svårt att förstå.


Jag har förlorat en dotter, och jag kan inte längre köpa klänningarna som förut som hon älskade att bära, och det sticker i ögonen att se allt vackert på flickavdelningen man en gång kunde köpa henne.
Alvin är dessutom typiskt grabbig av naturen, han älskar redan allt som har med motorer att göra, jakt och fiske.
Det gjorde förvisso Lova också, men hon hade också sin tjejiga sida, då man fick akta hennes klänning eller hår.
Min son får både kill och unisexkläder. Så har det alltid varit, men en klänning, nej det kommer jag inte att klä han och gå ut på stan med.
Jag hoppas du är nöjd med svaret. Och en rosa tröja med lila blommor kan vara unisex.

Undrar om det är Alvins nya utebyxa eller om det är lakritsstången som följde med byxorna på posten som överraskning som Alvin blev mest glad över?
Hittade en byxa till kanonpris fraktfritt. Förut tyckte jag ju om de där danska barnkläderna. Sålde och köpte och höll på, nu blir det inte så ofta längre. Men jag tycker fortfarande om dom, men det gör mest ont att se alla fina flickkläder också som jag inte kan köpa längre. Iallafall så här har ni bild av en glad charmör i sina nya höst/vårutebyxor.

Jag är nog världens uslaste människa när det gäller till att svara på bloggkommentarer. Då jag svarar gör jag det dessutom i den andres blogg om någon sådan finnes. Men nu har jag mest gått runt i davla sedan Lova blev som sjukast och sedan dog, det blir knappt svar alls. Jag vet liksom inte själv vad jag skall svara sedan då jag redan bloggat om ett aktuellt ämne eller känsla. Det är som det är just då.
Frågor svarar jag på om jag kan och häromdagen fick jag en om alvin blir glad av att åka till Lovas glad. Både ja och nej. Han brukar tycka om att vattna där och blåsa såpbubblor men han tycker också det är jobbigt eftersom han saknar henne. Egentligen tycker vi nog alla samma sak om den frågan tror jag. Samtidigt är det skönt att komma dit för det är så nära där.


Ibland när det är som jobbigast brukar man bara ligga i sängen om kvällen och försöka låtsas att Lova fortfarande lever fast man självklart vet att hon inte gör det. Man försöker känna efter om man fortfarande minns hur det var, när hon faktiskt levde, och låg i sin säng om nätterna i värmen och tryggheten. Om man anstränger sig riktigt kan det bli nästans verkligt för en stund. Men den bistra sanningen talar ju annorlunda och det gör bara ont. man undrar bara själv, var är du nu, finns det något sedan. Och tanken på att det eventuellt finns, det är endast den och ingenting annat som faktiskt får en att orka vidare. Dag efter dag. Och det tror jag vi alla änglaföräldrar har gemensamt.
Jag har ännu inte funnit en enda änglaförälder som känner annorlunda vare sig före eller efter Lovas död. Att det bara är finito på allt eller att barnet blivit en växt eller fågel. Nej, vi bara väntar på att man kanske en dag får träffas igen. En återförening. Det är det tillsammans med alla minnen samt barnen vi eventuellt har kvar som faktiskt får oss att kämpa på. Dag efter dag. Och om vi riktigt vill när vi är mindre desperata kan vi om vi har tur, känna en liten närvaro någongång ibland. Önsketänkande, ja kanske. Men det är skönt. Och det gör ont också.

Återigen kontraster, väldigt smärtsamma kontraster. Den första är en bild där mina barn är med till mina föräldrars grav. Deras mormor och morfar.
Det under är Alvin, lillebror som besöker sin storasysters grav. Det översta kortet, det är så det brukar vara, det är naturligt. Det under, det är bara vansinne. Fel och fruktansvärt onaturligt i vår värld. Vuxna människor dör och gamla, barn skall leva livet.

 

 

Jag har anmält Alvin till småbarnssim. Det blir en utmaning för oss båda. En för Alvin som besökt badhuset några gånger bara av olika anledningar och främst den sedan Lova blev sjuk. En för mig, det blir den största. Att gå dit utan Lova, Lova var ofta i badhuset med mig. Och hon älskade vattnet, hon älskade att bada och tog vattenvanemärket 4 år gammal, redo att ge sig in i simningens grunder. Istället fick hon cancer och blev svårt sjuk. Hennes tid blev mer tillbringad på sjukhus än hemma under de här 10 månaderna hon hade kvar att leva sedan hon insjuknade.
Idag har jag anmält Alvin, så han får ta lära sig simningens grunder genom lek och sång. Precis så som Lova började.


Jag kommer att få många minnen tillbaka, och känna att det är tomt utan Lova, Lova i omklädningsrummet, Lova på rutschkanan, Lova hoppandes från kanten om och om igen. Lova i bastun.
Lova kommer nog att göra sig starkt påmind när Alvin och jag skall gå till småbarnssimmet. Men det är dags att börja nu, Lova var yngre än honom då hon började men själva har vi inte kunnat förän nu. Och det känns både bra och fel att komma igång. Bra för att det är viktigt att ha vattenvana och jag ser ändå framemot den dagen Alvin stolt hämtar ut sitt vattenvanemärke precis som Lova gjortde. Fel är det av de känslomässiga anledningarna. Som jag sakta mak måste låta få sin tid och övervinnas om de någonsin gör det helt men det tror jag inte. Bara att jag anmält Alvin är ett steg på vägen, ett stort steg för oss alla.
Dessa känslor. Och nu är det makens andra arbetsvecka. Veckorna bara går och går. Tiden sedan vi var med Lova då hon levde blir längre och längre. Samtidigt närmar sig den eventuella återföreningen också. Men ännu är det inte dags, vi får kämpa på här för Lovas skull, och för Alvins skull.

Det åskade inatt, det blekade, och det har regnat. Det var ett skådespel för sig. Ett sådant hann Lova aldrig uppleva nattetid och få komma upp och titta på det. Det var mycket Lova egentligen inte hann. Men jag vet att Lova skulle ha sagt " Wow, vad häftigt " om nattens händelse. För sådan var hon, hon tyckte mycket var " häftigt " och " wow ". Jag saknade henne mycket igår ikväll. Tyckte lite synd om henne som låg där under marken, ensam. Man blir så där konstig själv, tänker i andra banor. Okej, Lova är död, Lova känner ingenting där i graven, så är det för er andra. Men jag tyckte ändå synd om henne som låg där ensam när hon skulle legat hemma och myst i sängen med oss, tätt tätt intill och jag skulle fått luktat på hennes långa blonda hår. Det var så det skulle vara.

Oftast känner jag mig lika vemodig och dyster i sinnet som Moonlightsonata. Det klassiska stycket de flesta känner igen.
Ja så där tung känner man sig för att beskriva det klassiskt musikaliskt. Lyssna gärna, det är vemodigt, en aningens vackert men ändock ett ganska tungt stycke och jag tycker det passar så bra in på hur det för det mesta känns i hjärtat nu förtiden utan att välja en låt med text som annars är lätt att identifiera sig med. Det här är jag om jag väljer ett klassiskt stycke. Mina känslor och hur min sinnesstämning oftast är.

 

Lova 10 månader gammal. Och hakorna våra var identiska iallafall.

Ni kommer väl ihåg att rösta på Lovas sommarfoto? Man kan rösta en gång per dag då det passerat ett dygn sen sista gången man rösatde. Man kan rösta fram till den 20.8.2010.
Även om vi inte vinner så är det roligt att fått vara med. För mig är bilden alltid speciell. För andra kanske det bara är en " vanlig unge ", men hon är unik för ig och många andra, speciellt för min familj. Unik för att hon hade en enorm kämparglöd, viljestyrka och levnadsanda under de 10 månader hon var sjuk.


Klicka in dig på Lovas sommarfoto. Du hittar också länken via hennes foto i menyn till höger.

Dessa känslor. Denna berg & dalbana av känslor. Upp och ned. Nedåt nedåt nedåt. Lite upp. I rasande fart far dessa känslor runt i ens kropp. Flyttat in på heltid, på oavtalad heltid.
Saker som får det att sticka i hjärtat är andras helt vanliga planeraden inför skolstart nu. Köp av väskor, klockor och kläder.
Resor med barnen. Alltid barnen. Jag har bara barnet, det som finns här i den jordiska tillvaron. Det är jättefint, bra och unikt på alla vis men jag vill ha det som var då förut när allting var bra. Inte det som är nu. Jag vill också göra saker med barnen.


Det är så tyst, så tyst med lilla Alvin hemma. Förut hörde man deras små konversationer, och smågnabb. Påhitt och bus. Lek och stoj och tätt intill varandra vid TV-myset. Våra små gemensamma musikstunder med sång och instrument. Där de turades om att välja en låt och sedan sjöng vi tillsammans.
Höstkläderna ställs fram på hyllorna i butikerna runt omkring. Sommaren är snart förbi. Första sommaren utan Lova, och alla hennes klänningar ligger ensamma vikta i hennes skåp med andra av hennes favoritplagg.
Nu kan jag bara köpa kläder åt Alvin, det känns ibland som man blir tokig av allt som man inte kan längre. Allt som jag räknat upp snart otaliga inlägg. Gemenskapen, att kunna baka tillsammans, handla tillsammans, resa tillsammans, gå i skogen tillsammans, sjunga tillsammans , shoppa kläder tillsammans, se på TV tillsammans, stor helgfrukost tillsammans. ALLT tillsammans, vi 4. Nu på 3. Och det övriga är bara minnen, som ibland gör sig påminda genom glädje men det gör ändå ont, för det är så definitivt. Bara minnen.

Har dragit en lycklig vinnare av 129 tävlanden. Hon som får en 1 årig prenumeration heter Jennie.


" Hej! Jag har nu gjort testet och jag blev Se&Hör!

Såhär beskrivs det och jag kan bara hålla med, haha!;

"Du är en Se & Hör. Du gillar att vara i centrum och har väldigt lätt för att fastna både på bild och på ställen som är svåra för vanliga dödliga att komma in på. Mat skall vara gratis tycker du, gärna nedsköljd med lite kall champagne."

Jag hoppas på tur."


Tack för sponsringen så att jag fick denna chans att lotta ut en prenumeration till en av mina läsare.

Ni som följt bloggen kommer nog ihåg att Lovas knapp på magen strulade från start och att hon hade ont av den och sedan lossnade ju slangen och en läkare kom upp och satt in reservslangen på fel, istället för i magsäcken fick hon den satt i bukhålan och fick mat och mediciner rakt ut i där. Dessutom var han väldigt nonchalant och gjorde det rakt upp och ner där Lova låg i sin säng bara.
Avdelningen sa att då sådant händer gör dom själva en Lex Maria anmälan då det här var så allvarligt. Vi hopppades ju på att de höll sina ord och det verkade dom ha gjort för på mötet med Lovas läkare så tog hon upp fallet själv igen och sa att det var en anmälan gjort till Lex Maria för det som hade hänt.
Och det var ju verkligen allvarligt och få inte hända ett dödsjukt barn som har veckorna räknade sedan förut. Lova fick ju som sagt väldigt ont och fick infektion också. Nu hoppas jag att de verkligen ser till att det här inte händer igen. Det får inte göra det, så är det bara.

Maken har börjat jobba idag, efter sjukskrivningar och långledigheter med Lova och allt omkring det. Det har väl gått hyfsat bra ändå men oj vad tyst det är hemma nu. Tyst på riktigt när även han är borta och bara jag och sonen hemma.
Alvin och jag kommer att vara hemma i höst och bara rå om varandra, hitta på saker tillsammans,gå i skogen, försöka besöka badhuset, baka och fika och sådant smått.
Om Lova hade funnits i livet nu hade hon börjat i ettan, Alvin skulle fått gå i parken och jag hade tänkt jobba deltid gärna om kvällen och städa något kontor eller så. För att kunna vara hemma då Lova slutat skolan. DET var min dröm och tanke redan innan Lova blev sjuk. Drömmen krossades och nu försöker man bara hitta energi att överleva dagen med förståndet i behåll. Därför tänker jag och Alvin bara rå om varandra i höst. Pyssla hemma, ta det lugnt efter allt som hänt det senaste året.


Det behöver vi just nu, jag är inte redo, han är inte riktigt redo. Idag ville han tex.besöka farmor, men då vi kom dit och jag skulle åka ville han följa med mig och handla och åka hem iallafall, fast han pratat om farmor hela dagen. Han är mest nöj med hemmalivet även han nu efter det hektiska året med mycket sjukhus, trots många nya bekantskaper, och lekkamrater i alla åldrar är det dags för lite paus och få andrum nu även för honom.
Alvin började ju parken förra hösten men i takt med Lovas försämring ville han mer och mer vara med oss. Kanske han var fundersam på att vi skulle glömma bort honom och lämna honom då vi alltid var med Lova och han skulle åka till parken så vi beslöt redan då att han fick följa med oss vart han än ville. Det har vi i efterhand fått höra var fint och bra gjort. Lova kunde ha sin familj samlad nästans hela tiden ända till slutet. Och Lova sa också alltid, vi skall åka hela familjen, mamma, pappa och lillebror till sjukhuset och till Uppsala ( ja och Lova själv då såklart ).


Nu är det augusti. Och jag har passerat Lovas skola med bilen som så många gånger förut då den finns i byn. Det gör ont att se den, för det var ju dit hon skulle gått nu i höst.

Surfar runt lite och läser på Ålandstidningen där man ännu så långt som tillbaka till 2005 kan se nyfödda på Åland. Jag letar upp Alvin, 5 april 2007 och finner fotot jag tog på honom ett par dagar gammal, ja och Lova var ju också med på kortet. Lova var alltid så där glad som hon var på bilden här, hon var så stolt över att hon hade fått en lillebror så det riktigt lyste om henne och hon deklarerade stolt att det faktiskt var hennes lillebror om något annat barn försökte sig närma sig honom.
Ända sedan start var dom oskiljaktiga, Lova var alltid mån om att Alvin skulle vara nöjd och var alltid lugn och fin också när lillebror skulle sova på dagen. Sällan bråk och gnabb och avundsjuka. Nej, Lova var bara stolt och glad över äran att vara Alvins storasyster.