Dolce Bambini

Får passa på att önska er trevlig valborg. Så hoppas att ni alla får en riktigt trevlig sådan, med familj, vänner, korvar, munkar, mjöd och struvor och allt vad ni nu tänker lassa in i magarna. Och kanske en brasa också.
Här blir det lugnt vad jag vet, som alltid. Korvar finns det, potatissallad med, och en brasa, de hade tillåtit eldning av dessa men vi får se om man vågar tutta på den. Visserligen har vi bara knappa 500 meter så ligger brandstationen granne, men så roligt skall vi väl inte ha att de behöver komma på besök.

 

 

Eftersom det var påsk kom ju aldrig någon BB fotograf sedan, tankspridd som jag är, så jag fotade sonika barnen själv igen, och den ena av dessa bilder kommer att komma med i tidningarna så det är bara att hålla utkik.

Medan Lykke sover gott just nu så har jag passat på att själv ta det lugnt så jag tänkte lägga in några bilder från snittet. Dundermånga blev det ej, men några fick vi tagna som självklart är guldvärda för oss. Här nedan är några av dem som man kan visa i bloggen utan att orsaka större ramaskri. (Ler).

Klockan 7 på morgonen och den snygga outfiten påklädd och den sista bilden på magen. Duschad och i väntan på att bli iordninggjord med kanyler och dropp och kateter...

Det här är nog en riktigt flummig bild på mig, men Lykke var utplockad, antagligen därför jag ser helt nöjd ut.
Jag kände mig nog rätt förvirrad innan de snittat klart, även om jag inte verkade nervös utåt hade jag svårt att ta in frågor och svara på dem, blev mycket va, öh, va... och hon sa också att man såg på pulsmätaren hur den sjönk sedan då de kommit igång och allt var klart. Och det tog ju bara 4 minuter från första taget med skalpellen så var hon ute.

Hej världen, en helt färsk och ny Lykke har sett dagens ljus. Knorrande arg kom hon ut och fick apgar 10/10.

Och till sist var det min tur att få möta Lykke som gömt sig i min mage i 39 veckor, nästans 40.

Barnkläder har jag alltid tyckt om. Sedan då Lova blev riktigt sjuk så svalnade intresset för att klinga av markant då hon dog och jag blev mer "normalintresserad". Jag tappade lite fokus på det jag gillat att syssla med, sälja, fynda, köpa osv. Någon kanske missat kategorin barnkläder som finns i bloggen sedan den typ startade, men där finns en del godbitar.


Nu med vårat nytillskott är det lite roligare igen att ibland kika runt efter små specialfynd. För det var det som var det roliga med barnkläder, att hitta små speciella fynd ibland. Till fina priser. En del ser inte charmen i intresset barnkläder, ungefär lika lite som jag ser charmen i att springa på gym, jämförelsevis.
Iallafall så hann jag med att beställa en klänning åt Lykke då jag låg på BB, den var kraftigt på rea och den sista och jag hade sneglat på den redan då Lykke låg i magen och tänkte att den nog åker snart, men av en slump så fanns den kvar och igår trillade den in i postlådan.
Märket heter Kram och verkar uteslutande vara hjärtprint på klänningar, sparkbyxor och tröjor osv i olika kulörer.


Nu skall jag bara jaga vidare efter en vit body med likadan spetskant vid kragen som fanns på klänningens nederkant som man kan ha under sedan. (Likdan spetskant finns också på Lykkes bomullsmössa) och de var alla slut i mindre storlek på KappAhl. Lova hade en sådan men den var inte i bästa skick längre tyvärr. Men den var väldigt fin då när det begav sig. På Åland finns ju inte många butiker att välja mellan så jag får vända mig till nätbutikerna bara i fortsatt jakt. Samtidigt skall jag jaga vidare på byxor åt Alvin, han växer som ett litet ogräs även han.

Några undrar vem Lykke liknar på. Av syskonen. Jag tycker hon påminner om båda två ibland, både på Lova och Alvin. De är ju trots av allt helsyskon alla 3.


Jag har inte direkt någon bild av Lova som nyfödd, bara på vanliga foton i album, men inget jag kan scanna in för jag har ingen scanner. Men jag kan lägga in en bild på Alvin och Lova där Alvin var nyfödd och där ser man hur lika de var, Lova & Alvin. Sen får man kika på Lykke invid bara.

Idag blir Lykke 1 vecka gammal. För 1 vecka sedan så träffade vi henne för första gången. Jag vill stanna tiden tror jag.

Då maken tog vildbasaren modell större med sig så passade jag och Lykke och jag på att åka till närbutiken ikväll, på egentligen inget ärende alls då maken skulle åkt, men jag kände att det var dags för luft utanför väggarna.
Så dotter och jag åkte och köpte lite mer blöjor och sånt smått. Träffade på en av barnmorskorna också, som hälsade glatt. Vad hon tänkte var en en annan femma. Men visiten gick fint och Lykke sov genom det hela lilla besöket till butiken.
På fredag skall de ta bort agrafferna och på måndag skall vi till BVC och då kommer maken också att vara tilllbaka på jobb.


Imorgon är det en vecka sedan jag snittades så det är nästans svårt att tänka sig själv, att jag varit så här pigg. Visst stramar snittet och jag går ju långsamt men i försiktig takt funkar "nästans allt" utom det jag inte skall jag göra, dvs dammsuga och lyfta allt för tungt osv, men det är nog rätt lättuträknat annars med. Det finns bara en sak som fattas, en person, och vem det är kan alla säkert lista ut.

 

Alvin som bl.a metat idag och plockat mask med pappa.

 

 

Och Lykke som haft en liten butikspremiär med mamma ikväll. Här har vi precis kommit hem igen.

Lykke är nog mest nöjd och glad. Äter bra, sover lika bra, tycker om att mysa i famnen, så vi bara njuter.

Första kvällen hemma så provligger man sin vagn som stod inne. Liten kråka blev man då...

Vi kom hem idag, och det känns skönt att vara hemma. Nu börjar vårat "nya" liv, med en något "omarbetad" familj. Lycka, glädje och sorg... hand i hand.

Även i lyckan som är just nu finns sorgen. Nu har det gått 11 månader sedan du fina Lova, lämnade oss. Älskar dig.

Tack för alla gratulationer som ramlat in här i bloggen. Jätteroligt att få. Är ännu kvar på BB och blir över helgen åtminstone. På måndag kommer ju BB fotografen också så jag tänkte se till att kanske vara här då, och sedan får vi se när hemfärden blir.

Mår bra annars och snittet gör inte så ont som jag föreställt mig, eftervärkarna är nog 10 gånger värre på mig då.
Igår for maken hem för att vara hemma med Alvin så jag har varit själv på sjukhuset med Lykke nu sista natten och idag, men de skulle komma via nu ikväll en stund. Haft lite besök också så det har varit trevligt.
Skall ta lite syskonkort sedan längre fram men just nu har det varit svårt att få till så man får ge sig till tåls om man vill se dem i bloggen.


Och hurra, jag har fått mina egna kläder, dvs sjukhuskläderna la jag åt sidan idag. För de kopplade loss smärtdosan också ur snittärret. Det är något nytt påfund som de vill testa på snittade sa de idag. Sen kollar de någon statistik om vad mammorna tyckt om smärtan efteråt i såret. Nå det var väl det då, har inte så mycket mer att skriva nu. Myser, ammar, sover, äter, är väl det vi gör. Precis som det skall vara.

Sitter här på BB och har en go liten bebis som ligger sover bredvid mig. Tänk att hon igår på morgonen ännu var inne i min mage. Men nu är hon utanför. Otroligt oavsett.
Jag blev alltså snittad igår morse. Morgonen började strax efter klockan 06, men dusch och katetersättning och dropp, det förstnämnda var inget vidare trevligt. Sen kom överläkaren via rummet och sa att vi ses snart.
Operationen/snittet var bokad till 08.20.


I operationssalen så möttes man av en hel massa människor som skulle vara med och delta. Blev bjuden att dricka någon häxbrygd som var totalt omöjlig för mig att få ner på fastande mage. Så hon sa att den är inte så viktig så hon skippade att ha mig och dricka den, egentligen används den främst för personer som skall sövas under narkos, för att neutralisera magen typ, berättade hon.


Sen var det dags för spinalen, den var svår att lägga på mig då den läggs lite annorlunda än epiduralen. Och det lyckades först vid tredje försöket, och då var jag ganska nervös att anestin skulle ge upp och söva mig, dessutom började det göra rejält ont i ryggen av allt tryckande och stickande. Men sen jäklar på tredje hittade han rätt och då tog det bra.
Jag som aldrig snittats innan visste inte alls hur det skulle kännas att bli helt bedövad från strax under bröstkorgen och ned till fötterna men det började fotvis med en stickande och pirrande känsla som sakta steg uppåt, sedan var man som bly undertill. Totalt oförmögen att lyfta på benen eller baken.


Och då testade dom om man kände något, vilket bara var beröringen som är meningen, visst var man lite rädd att det skulle kännas iallafall då snittläkaren sa att Nu kör vi, och den andra anestisköterskan sa, Nu är klockan 09.09  åt mig.
4 minuter senare kom det första knorrande ljudet och Lykke var född, skärtorsdagen den 21.4.2011 klockan 09.13 finsk tid.
Det var total lycka att höra henne då jag aldrig upplevt ett barn ha ljud för sig vid de vanliga vaginala förlossningarna, utan det har direkt påbörjats massage och återupplivning av dem. Många glädjetårar. Men nu är hon äntligen här.

Klockan 09.13 finsk tid föddes vårat tredje barn och andra dotter som skall få namnen Lykke Ida Josefin. Ida Josefin är namn som Lova önskade på en evenuell syster.
Vi mår fint allihopa.
Lykke vägde 3750 gram men längden har vi inte mätt ännu. Hattmått var 35,5 cm.
Kommer lite mer bilder senare och lite om snittet. Men idag är jag helt genomlycklig.

Tänkte bara uppdatera lite snabbt att jag och maken är på BB i vårat rum. Och är inskrivna. Har legat med CTG i 2 omgångar. Har en fixerad bebis (vilket den ej var förra veckan) och är först i operationskön imorgon bitti om ingenting annat kommer emellan. Så innan lunchtid borde vi ha fått vårat tredje barn.
Det kommer att bli en sömnlös natt eller ja, inte mycket sömn iallafall.


Och bebisens säng väntade färdigt invid ena sängen då vi kom, som en liten hint om vem som snart skall ligga där.
Tack också för alla Lycka till önskningar som strömmat in både här i bloggen och på Facebook.

Har haft strul med modemet, men just nu funkar det igen efter att ha varit in med det till butiken som sålde det.
Alltid något... Igår eftermiddag så blev jag helt utan internet och det gick inte alls att få igång. Men vi får se hur länge det funkar nu då.

BVC besöket med Alvin gick bra. Och vaccineringen gick också utan knot. Ett Aaaj kom det men inga tårar och lite sur vart han men det gick ganska fort över. Så nu var 4 års kontrollen avklarad.
Jag var in via apoteket efter febernedsättande, finns nog suppar hemma men jag tog hem i tablettform som man kan tugga i sig, tänkte mest nog på om han skulle ha feber då jag är på BB så det underlättar för farmor att ge dessa, som skulle passa honom från imogonkväll. Men jag hoppas det slipper bli feber och sådant.


När vi kom hem så fick sonen en glass som utlovat och så blev det en två kakor också och juice, sen var han nöjd och glad över "sprutfikat". Lilltuffingen. Snart storebror. Han har blandade känslor inför den rollen, han vill vara lillebror sa han, men jag sa att han kommer att vara Lovas lilleror ändå, fast han blir storebror också. Han verkade nöjd med det också.


Nu skall jag själv fortsätta plocka hemma med disken och sånt smått. Maken har bett mig ta det lugnt så inget händer. Själv har jag ju inte gjort så mycket egentligen, är alldeles för otymplig för större städprojekt. Men tvätta, diska och lagar mat gör jag ju. Försöker få de sista små timmarna att gå i kanonfart liksom.

Vaknade upp till vetskapen om att idag är det 2 dagar kvar innan vi får träffa våran baby. Jag har börjat få ordning på väskan som är så gott som klar nu och den enda som kanske känner sig halvklar men ändå klar från och till är jag själv. Det är svårt att beskriva alla känslor som bubblar inom en. En ny liten människa som man skall träffa, lära känna, sköta om, älska och vårda, knappast inga som helst bekymmer, det vet jag sedan innan. Det känns som en ynnest, gåva och ära att man fått chansen att ge 3 barn liv även om Lovas blev allt för kort så har hon funnits, hon har levt. Och hon lever ännu kvar i våra hjärtan och minnen och sprider sin glädje vidare genom den.
2 dagar kvar, och sista natten hemma inatt för imorgonkväll redan vill de ha in mig så jag är klart på plats inför snittet följande morgon.

Det är blåsigt ute idag men solen skiner åtminstone. Alvin skulle varit till BVC på 4 årskontrollen idag och fått vaccin också. Jag tyckte det var bra att de tog det nu innan jag skulle läggas in så var det gjort, men så ringde de såklart idag, precis då Alvin förberett sig på att han skulle få en spruta och kände sig redo att åka, jo förhinder såklart.
Nu skall vi dit imorgon istället. De föreslog onsdagen men jag sa att ta tisdag då de hade tid då också. Onsdag lär jag inte alls hinna, jag har egna provtagningar och inskrivningen till sjukan osv. Det enda som jag tyckte var synd var om min mammsjuke son får nån reaktion på sprutan och feber något dygn och blir extra kinkig. Jag får hoppas det håller sig borta bara. Men visst känns det störigt att alltid någonting skall krångla. Liksom ingenting får ju förflyta utan att någonting måste krångla. Småsaker kan tänkas men jag tycker det är jobbigt ändå, när man tänker sig en sak så blir det en annan.

Ännu ett vårtecken i våran trädgård. Idag satte maken upp studsmattan. Den införskaffade vi just innan Lova blev sjuk. Och hon tyckte så om att hoppa på den. Nu är det Alvin som busar på själv, hoppar, gör kullerbyttor och försöker roa sig för egen maskin på den. Jag själv lär inte hoppa där ännu på några veckor.

Det här får blir min sista uppdatering om den 39.onde graviditetsveckan. Brukar som de flesta märkt saxa in lite info från nätet, den som läser, läser, och de som inte läser ja de läser inte. Jag har mest gjort det som en "kul grej" under den här tiden. Idag har vi söndag och imorgon börjar veckan jag sett så mycket framemot. "Bebisveckan"!
4 dagar kvar nu. Jag tyckte precis det 4 veckor kvar, en evigheters evighet.

"Din bebis ökar nu sin vikt med ca 28 g per dag. Din bebis väger omkring 3,5 och 3,7 kg och är ungefär 48 till 50 cm lång. Hjärtat och levern laddar upp med näring som bebisen kan använda framförallt vid syrebrist under förlossningen. Men även som en reservdepå de första dygnen innan den riktiga modersmjölken kommit igång. Nu förbereder sig bebisen för ett riktigt marathon, ni ska klara detta tillsammans så försök att hjälpa till så mycket du kan.

Nu tar bebisen upp hela din mage som mäter mellan 35 och 37 cm. Det ligger en helt färdig bebis i din mage, är det inte otroligt? Nu kan bebisen komma ut vilken minut som helst, men kom ihåg att det är bebisen som bestämmer när det är dags".

Jag och maken var till Lovas grav ikväll, vi hade med oss lite tidigt påskpynt, björkris med små söta fjädrar i, inte för stora fjädrar och inte för många eller granna, fjädrarna satt fast i tunna pinnar redan vid köpet och var svagt ljusgröna, rosa, gula och vita, och hade också dekorationsstenar längs med pinnen.
Väldigt söta alltså, det var Godby blommor som reade ut dessa inför sin flytt till 60% så jag tänkte genast på Lova då jag såg dem, för jag var på jakt efter något till hennes grav och till påsken. Dessa blev fina ihop med björkriset. En liten rosa fjäril i tyg fästes i ett av björkrisets grenar. Liksom 3 ljust rosa tygblommor följde med in i buketten. Och det blev ganska komplett påskbukett utan att bli för mycket eller för lite av någonting. Dessvärre tog jag ej med kameran ikväll men det kanske hinns med innan jag åker till BB.
Lilla fina Lova, vi saknar dig.

Fina Lova, kortisonrund men glad, med sin avskydda PAC, hon avskydde verkligen att bli stucken där av förståeilga skäl, trots Emlan eller sedan att ta bort nålen igen eller byta nål. Även sköterskornas färdighet och kunskap spelade stor roll in, och jag läste faktiskt också att även fast man bedövat med salvan kan en mindre duktig "nålsättare" få det att göra ont medans en med mer erfarenhet får det att gå smärtfritt och snabbt. Vi träffade nog bägge delarna under Lovas sjukdomstid. Jag hoppas jag aldrig mer behöver uppleva att ens barn utsätts för dessa behandlingar.

Många är de som uppdaterat sin Facebook med blogg gilla. Min blogg har funnits med några månader redan på Facebook, så det är inget nytt. Man kan också se den lilla rutan i menyn längst ner mot höger.
Men tänkte ändå påminna er om att man kan gilla Dolce Bambini på Facebook. Och att det är roligt också för mig att se vilka människor som läser bloggen som också finns på Fejjan.
Så Gilla på, om ni nu gillar bloggen. Klicka här.

Alvin och jag var ute flera timmar igår, sedan mot eftermiddagen kom pappa hem från jobbet och "avlöste" mig som for iväg själv på ärenden. Hämtade hem Alvins nya skor, köpte hem mera blöjor och annat smått inför bebisen ankomst.
Vi apoteket också, där håller man sig också "up-to-date" med gamla bekanta.


Träffade en av Lovas gamla läkare från barn, hon frågade när det var dags för bebisen att komma, så jag sa att jag snittas nästa vecka och då sa hon, jaha, ja jag jobbar nog inte då, men det borde XXX göra, en annan läkare som Lova hade ibland. Så nu vet jag vem som sannolikt är med vid snittet också av barnläkarna. Det märks att man haft tät kontakt med folk på sjukhuset på så vis.
Hann också via KappAhl och fyndade lite smått åt den lille parveln. Så nu skall det tvättas lite bebiskläder.
Jag har också börjat fylla BB-väskan nu, för nu är det bara 5 dagar kvar, och om 4 dagar skall jag ju infinna mig på sjukhuset för provtagningar och inskrivning. Sedan på kvällen så läggs jag in. Är det sant att det är så nära nu, men ändå så svårt att begripa och greppa att snart, snart...

Jo men se, solen skiner idag med. Igår var det varmt och skönt ute. Alvin och jag hann se flera nässelfjärilar, citronfjärilar, någon brunare fjäril med vit rand ytterst på vingen, vad månne det nu var för en fjäril. En humla?! flög förbi, tussilagon hade poppat upp även den. Det verkar gå snabbt framåt nu med våren.
Härligt. Våren bortsett från den tråkiga den förde med sig i fjol, är en av de årstider jag tycker mycket om.

 

Lovas gamla Hello Kitty mössa fick följa med ut på "vårvädring" även den.

 

 

Även Sturekatt hade vårfeelings och mojsade sig i gräset och solen.

 

Lovas planteringar har kommit upp. En hel lång rad med små blommor. Kärlek och minnen. Och saknad efter vår fina "blomsterflicka".
Och snart har hon varit borta i 11 månader. Den 22 april. Ett års dagen närmar sig med andra ord. Usch, inget roligt alls. "Sorgeår" jo tusan, det känns som om man har många sådana år kvar ännu. Ett projekt som aldrig kommer att bli helt färdigt, för vissa dagar som julafton, födelsedagen osv kommer ju onekligen alltid att innebära en extra påminnelse om hur det skulle sett ut, borde ha varit...varje år.

Konstaterar att sonen älskar jordgubbar lika mycket som den övriga familjen. Han har haft "jordgubbsfrukost" idag.
Själv envisas jag med förkylningen som håller mig i ett järngrepp men det bättrar sig, det där halsontet jag drogs med i förra veckan var bara en liten försmak och envist nog höll min gravida kropp emot den tills i söndags då det bröt ut med buller och bång.


Det är strålande sol idag, och jag konstaterar just idag att nästa torsdag, alltså jämt om en vecka kommer jag troligtvis att sitta på BB istället för hemma hos oss. Jag tror den här helgen på något vis kommer att bli den längsta. Men det finns ännu lite att fixa med innan bebisen kommer, som kan vara skönt att ha färdigt hemma, ifall att.


Har jag hunnit bli nervös inför snittet? Nej, faktiskt inte. Jag brukar reagera först samma dag om någonting speciellt händer. Sällan innan. Fast ändå lär man knappast sova jättebra natten mot snittdagen. Fast jag sover ju inte så jättebra nu heller men det är ju av andra orsaker, att ligga på rygg kan man glömma, det har varit ett minne blott de senaste 3 månaderna. Och magen hindrar ju också en från att sova på mage just nu så man har bara kunnat ligga på en dera sidorna vilket gör att man lätt blir stel i ryggen också. Men snart blir man väl mer rörlig, och det är ju självklart värt allt.
Att svullnaden försvinner blir också trevligt så man slipper se ut som man blivit upp pumpad med luft. Och något som hjälpt bra mot det där karpaltunnelsyndromet var skenorna. Det gör inte lika ont i händerna längre efter att sovit med dem alla nätter, nu inatt tog jag t.om av dem mot småtimmarna, det var riktigt skönt att ha händerna fria.



Men det bästa av allt som jag ännu inte vågar tro är en bebis i armarna som resultat av dessa 9 månaders långa väntan. Livet är så oförutsägbart, och man vet aldrig vad det erbjuder en.
I våra drömmar tänkte vi oss att tredje barnet nog skulle bli en liten sladdis. Och Lova och Alvin en bit upp i skolåldern, så där 7-10 år kanske, men så blev det så här och att Alvin snart måste få ett syskon kändes lite som en "uppgift" och också för att den där tystnaden som uppstod i hemmet då Lova inte fanns blev plågsamt påtaglig.
Lova ville ju också att Alvin inte skulle vara ensam.
Det som är sant nu just är ju också hemskt att veta, att denna bebis skulle ju inte heller funnits just nu, om inte Lova dött och att Lova dog är fruktansvärt. Och bebisen kan inte ersätta Lova men jag hoppas och tror att denne kommer att ge oss som jag förut skrivit, framtidstro, glädje och många skratt och självklart kommer den att få sin speciella egna plats i våra hjärtan.


Om jag kunde önska och det gick att uppfylla hade jag valt alla 3 barn självklart och sett bebisen i magen som en välkommen "Hoppsanbebis". Eller också bara levt i den gamla trygga familjen med drömmen om den där sladdisen om några år. Men alla gånger kan man inte välja helt och planera, inte ens i sitt eget liv.


Och just nu känns det faktiskt så för oss som ordspråket säger, "Barn är källan till liv". Lite sentimentalt, men den som har egna barn och lever med dessa runt sig förstår vad jag menar.

Har idag varit på det allra sista MVC besöket. Allting var i sin ordning men nu tror jag själv att jag gjort mitt som gravid för denna gång. Det är riktigt tungt nu från och till.

Magen har lugnat sig att växa och mätte 37,5 cm nu i SFmått mot 37 cm den 31 mars. HB var 119 och vikten hade inte ökat mer än typ 2 gram men har jag gått upp 20 kg allt som allt får det nog räcka med de där 2 gramen till nu.
Hjärtljudet på bebisen slog 148 slag denna gång så den sov nog just då, eftersom den ej sparkade just då heller och annars har det alltid legat en bit över 150 och uppåt mot 160 t.om.

Hon trodde också att bebisen ändå låg åt det större hållet eftersom jag har så mycket bebis i magen när man klämmer runt och känner på magen sa hon och att det är riktigt fullt i magen, hon tyckte sista viktuppskattningen på "bara" 3.2 lät lite och trodde mer på 3,7-3,9 som läkaren trodde på i vecka 32. Jag själv tror på någonting runt 3,4-3,5. Blir spännande att se.


Nu är det ensiffrigt som gäller, i nedräkningen mot bebisen. 8 dagar kvar.

Först var det en massa snö, mycket snö, i oändlighet tyckte man. Sedan kom våren och genom ett trollslag finns bara små högar av snö lite här och där men det är mer barmark nu än snö hos oss. Hur underbart är inte det.
Och nu lite BILNOSTALGI...

Medan man väntar på att dagarna skall gå och den där speciella dagen kommer, kan man passa på och äta färska jordgubbar med mjölk. Har blivit enormt sugen på att äta jordgubbar efter att ha läst om dessa läckerheter i en annan blogg, där de äts flitigt med jordgubbar. Idag fick jag nog och köpte hem 2 askar.

Idag så skrev tidningen om Jomala kyrkogårds bekymmer efter vintern som varit och all snö. Hur många nyare gravar sjunker och stenarna nästans ramlar omkull. En av stenarna är mina föräldrars, den lutar sannerligen en hel del, fast den ändå redan stått på plats i 5 år.
Nu är jag samtidigt glad åt att vi verkligen väntat med att beställa Lovas sten. För hur sorgligt träkorset än må vara är det ännu sorgligare om stenen sjunker med värsta slagsidan in mot graven t.ex. Och så måste allt torka upp innan någon eventuell gårdskarl hjälper till och lyfter och fixar dem raka igen.
Det är just det jag menade förut när jag nämnde att vi ville att graven skulle "lägga sig" hos Lova innan hon får sin sten. Och ändå kan man ha otur som synes av mina föräldrars sten som också hör till denna skara. Även vår egen gräsmatta är ganska nedsjunken på något ställe ser man nu när snön börjar försvinna. Och det är vattenmassor som flyter i groparna. Inte direkt trevligt. Vinter i all ära men den för inte bara trevligheter med sig.

Det var lite dålig retuschering i tidningen av namnen på stenarna tyckte jag så jag drog över en gång extra. Men man ser hur det lutar och har sig rejält på vissa av gravarna. Mina föräldrars hamnade t.om på första sidan. Tur att jag inte är så lättchockad längre.

Jag har verkligen haft sirap i huvudet idag. Allt jag tänker har gått trögt, jag har sakta mak börjat fundera vad som skall stoppas med i BB-väskan och plockat lite med det.
Funderat över hurdana skor Alvin skall ha nu i vår, när snön nästans är helt borta. Allt och inget har passerat och det har bara känts trögt med alla tankar. Har besökt otaliga webshoppar med barnartiklar också nu ikväll och det regnar igen. Fast dagen har varit ljuvligt solig. Jag har ännu svårt att greppa att vi snart har en baby i huset. En liten baby om typ 10 dagar. Förhoppningsvis. Och en ny liten person att ta hand om, lära känna, och älska. Det sista, älska är nog inga bekymmer med. Efter all sorg och tillsammans med all sorg som finns kvar så finns så mycket kärlek att ge både till Alvin och bebisen. Det är mycket tankar man hinner tänka ändå, dåtid, nutid och framtid. Och att våga tro på framtiden.

Det har ramlat in lite längd och viktgissningar på bebisen i min mage. Både här i bloggen och på Facebook så jag lovade att publicera dem som kommit in här så får vi se vem som kommer närmast. Någon vågade också kasta in en könsgissning. Men jag publicerar bara de som kom med i kommentarerna just nu iallafall. Det blir så många om jag tar med alla vännernas gissningar i inlägget med, från Facebook alltså.


Cecilia: Flicka, 3885 gr och 51 cm
Malin: Pojke, 3800 gr och 50 cm
Therese: Pojke, 3450 gr och är 52 cm
Sandra: 3875 gr och 52 cm lång
Ursula: Flicka, 3160 gr och vara 50 cm, pojke: 3360 gr och 51 cm
Therese: 4215 gr och 51,5cm
Emeli: 3830 gr och 50 cm

Susanne: 4150 gr och 52 cm
Jennie: Pojke, 4845 gr och 51 cm
Anna: 4 kg - 4120 gr och 52 cm
Sara: 3650 gr och 49 cm
Lollo: 3780 gr och 50 cm
Linda: Pojke, 3610 gr och 50 cm
Marina: 4320 gr och 54 cm

Mickan: 4120gr och 52cm
Lisa: 3520 gr och är 49 cm

Idag har Alvin pratat mycket om Lova, eller egentligen de senaste dagarna. Det märks också att han minns mycket mer än man tror trots att han är 4 år och Lova varit död i snart 11 månader, således sedan han just fyllt 3 år.
Han sa idag då han satt på wc att Lova kunde inte kakka, stackars henne som de fick "gräva" i rumpan på.
(Lova fick ju alla möjliga hjälpmedel för magen, klyx, lösande, osv och allt blöjbytande osv, när morfinet och annars allt bara stoppade upp. Tumören påverkade säkert också en hel del tyvärr med tarmfunktionerna).
Jag blev lite snopen själv då vi inte just pratat så mycket om Lovas kakkabekymmer med honom, bara att hon hade svårt med det då när hon levde och var svårt sjuk på slutet och Alvin var med oss på sjukhuset. Men han har lagt det på minnet och idag så tog han upp det själv. Nämnde i förbifarten, att han tyckte synd om henne som inte fick kakka ordentligt.


Han önskade också att den nya bebisen kanske kunde flyga och hämta hem Lova med till oss. Han hittade också en sten en dag som satte i Lovas skåp, för han visste att Lova tyckte om stenar. Och så undrade han om han skulle få använda Lovas cykel då han "vuxit i den".
Älskade lilla fina Alvin, du har så många fina tankar och minnen även du. Både bra och dåliga. Precis som vi vuxna.
Och allt vi kan göra är att spara all de fina minnena, och ibland prata om de tråkigare när de kommer på tal från lilla dig.

Lovas första tid i Uppsala då cancerkarusellen började. Här är vi uppe vid slottet och Lova har redan fått morfin mot sina nervsmärtor i armarna som de aldrig fick någon klarhet i, just då. Alvin var inte ens 2.5 år fyllda.

Nå nu skall här småningom införskaffas Primaveramuggar. Har fyllt ena samlarhäftet nu. Men varför finns inte den orangea muggen? Någon som vet? Jag som tyckte den var så tjusig.

Sådär ja, nu har jag smittat ner gubben min med.  Han verkar lite risig. Jag är själv rätt dålig ännu med, men Alvin är på benen och är hos farmor en vända just nu så jag har passat på att vila lite på eftermiddag liksom den andra hälften gör än. Nu borde jag komma mig för att få hem choklad och så har jag fantiserat om varm korv med bröd i några dagar, med majonäsgurka. På tal om halsen så känns det som man åkt på någon form av halsfluss då de sitter i halsen just nu, ömt då man sväljer och i kombination med vanlig förkylning. Men tack och lov ingen feber.
Nåja, jag tänker att det nog är bra att det är nu och inte sedan. Och att jag har typ 10-11 dagar på mig att bli återställd, och det borde ju vända snart för mig tycker jag.
Fy vad gnällig jag låter som tjatar om små sjukdomar när man tänker på Lova hur jobbigt hon hade, för att nämna henne. Men människan är ju rätt gnällig av naturen tyvärr. På gott och ont.

Jag brukar få lite märkliga frågor ibland. Jag blir ju tvungen att svara på den här bara för att den är så...ja jag vet inte vad jag skall definera den som, men det låter som om frågan kommer från en yngre människa i allafall.
Det var alltså en läsare som undrade varför jag var så mörk runt ögonen.


Jo så här är det, i kombination med några månaders sömnbrist då man är höggravid, toalettbesök på nätterna och "oförmåga"  att  orka sminka sig innan man tar ett foto så kan de flesta tendera att ha svarta ringar runt ögonen. Säkert också ickegravida. Men i denna plastiska, sminkade värld så är det inte så ofta folk vågar visa sanningen utåt.


När jag inte är trött eller höggravid så ser jag ganska normal ut, men med lite smink. Så hoppas du som undrade är nöjd med svaret och ser att det är mänskligt att vara trött och ha mörka ringar runt ögonen ibland. Det är så många småbarnsförldrar ser ut annars med, men tro inte att alla vill visa dessa bilder i en blogg.

Ja nu regnar det. Igen. Jag som skrev om hur vackert väder vi hade fått efter stormen borde vetat bättre. Det regnar med besked och det är g r å t t. Och trist.

Vecka 38 och nu närmar vi oss slutet "på riktigt" också utan det planerade snittet. Det lär iallafall hinnas med det där MVC besöket nästa vecka men sen blir det nog inte fler dit för veckan efter skrivs jag in på BB/förlossningen inför snittet och dagen efter det snittas jag.
Tänkte låta er läsare gissa vikt och längd på bebisen, vad ni tror den kommer att väga då den kommer.
Jag kommer att snittas 5 dagar innan beräknat datum, enligt sista mens och 8 dagar före beräknat enligt ultraljudet.
Lite att gå efter i gissningen så kan ni också titta på de andra barnens vikt och längd.


Lova kom enligt sista mens och Alvin med. Lova vägde 3320 gram och var 49 cm lång. Alvin vägde 3960 gram och var 51 cm lång. De kom alltså båda efter min egen uträkning, i vecka 40 om jag bortser från ultraljudet.
En läkare tippade på 3,7-3,9 fullgången med denna bebis vid tillväxt ultrat och visste att jag hade snitt tid. Min snittläkare trodde på 3,2 ungefär. Och SFmåttet är ju bara en riktlinje men har ju alltid legat över översta kurvan.
Så ös på med vikt och längdgissningar. Kan publicera dem senare sedan då det kommit in några.

Övrigt smått, från och med nu räknas bebisen som fullgången och kan normalt sett komma när som helst. Själv får jag hoppas att det inte startar innan det planerade snittet för då får jag åka in och göra ett "halv akut " snitt.
Fast egentligen skulle det ju också vara liiite spännande.

Att gårdagens oväder förde med sig ett underbart solsken för fredagens väder idag känns nästans otroligt. Lite vajar träden, men det är fint vårväder ute som jag hoppas håller i sig nu under helgen. Hoppas att ni alla därute får en fin helg, själv skall jag fortsätta att önska bort min förkylning tror jag, som fortfarande envist sitter i med öm hals och snuva.

Stormar och regnar ute och har snöat med. Ett rejält busväder med andra ord. Usch. Man skulle kunna tro att det är höst och oktober nu, inte april och vår. Svärmor hade plockat blåsippor t.om och ställt vid Lovas foto hemma hos sig med de tända ljusen. Jag som bara sett 2 snödroppar typ och inte en tussligalo ens men hon hade hittat fina söta sippor. Jag har försökt spana jag med, då man kört bil osv, vid soliga dikeskanter och skogsbryn om nån sippa eller tussilago skulle skådas, men icke.
Har ni sett några vilda vårblommor än?

Och här snörvlar man vidare. Jag ser inte framemot åt den säkerligen efterföljande hostan och ett snitt i magen.
Låter som en ganska otrevlig kombination.
Idag regnar det massor i från det blå, eller egentligen är nog det mer grått än blått ute. Jag känner att jag har åkt in i ordentlig bloggtorka och att jag mest bara väntar på den stora dagen nu.


Dagarna blir lätt långa nu, trots att man träffar vänner, umgås med sonen och blir bjuden på middag hos svärmor osv. Men det är lite som att vara barn och vänta på julafton nästan. Eller så kan jag likställa det liiite grann med den allra första tiden Lova var borta.
Hur allt bara gick på där ute i en rasande fart medans tiden själv verkade stanna upp hemma hos oss. Men nu är det bara de där 2 veckorna kvar att vänta, det kommer iallafall inte att bli fler än 14 dagar nu från och med idag. Det är ju helt enkelt snart. Och i nästa vecka kan jag säga, "Nästa vecka kommer bebisen" för så är det ju planerat... om ingenting händer.

Lite kalasbilder från Alvins 4 årskalas igår. Togs en hel hög med bilder och av nån anledning skulle det komma med halva ben och kroppsdelar av andra nyfikna med såklart vid presentöppningen. Tror aldrig det slår fel då vi håller barnkalas eller andra tillställningar.

Alvin bestämde sig för en enkel hallontårta till sist, valet stod mellan hallon och jordgubbar för honom.

Vecka 16, ja då blir det snitt, idag har jag varit på ultraljudet och sedan på snittsamtal med en barnmorska som gick genom det ena och det andra inför snittet. Läkaren som snittar är samma som beviljade mig snittet i december också. Passade på att fråga honom och han sa att jag står på hans lista. Skönt.
Ja nu är det bara att räkna ner, och vänta. Blir inlagd kvällen innan som för de flesta som snittas planerat och den natten lär man inte sova många timmar kan jag tänka och snittet är planerat till morgonsidan/förmiddagen. Åh jisses, vecka 14 nu, och i vecka 16 då smäller det. Svårt att tro att det är sant nästan. Blir nog en mysig men ändock annorlunda påskhelg i år.

Grattis fina goa Alvin på din 4 års idag, den 5 april 2011. Vad mycket som hänt sedan du kom till oss.

Känner mig rätt mossig idag av halsontet som kom igår som ett brev på posten och tung i huvudet, men imorgon skall jag iallafall gå på ultraljudet. Alvin är hur go som helst mot mig, och har låtit mig vila lite mellan varven då han haft program han gillat på TV som Nicke Nyfiken, Meg och Mog osv. Sen har vi läst lite saga men det blev ej så mycket nu idag.
Samtidigt är han lite som Lova var, inställd på att när bebisen kommer så måste mamma sköta om den också mycket ibörjan. Jag lär nog inte känna av någon "2 barnschock" tror jag, hade ingen alls då Alvin föddes och Lova var väldigt lugn och försiktig av sig och måste man lägga lillebror och amma honom så pysslade hon på med något litet hon tyckte om under tiden. Kanske en av fördelarna att inte ha alla barn tätt inpå. Den större är mer självständiga på många vis och förstår bättre när man pratar och förklarar, oftast alltså.
Jag hade varit mer nyfiken på att känna hur det hade varit att gått från 2 barn till 3. Men nu blir det inte så.

 

Liten Lova i väntan på lillebror - dåtid.

Nu har jag lyckas dra på mig en förkylning med halsontet från Hell typ, ni vet sådant där så man knappt vill eller vågar svälja. Förhoppningsvis lättar det mot tisdagen med halsen, men jag är glad att det inte kom vid snittet i alla fall. Har klarat mig länge ändå nu, sedan Tallinnresan i början av december t.om.
Nåväl, det finns värre saker än halsont och snuva men just nu känns det otrevligt.

Sannolikt bara en 17 dagar kvar nu. Jag är ju inställd på det. C.a 2.5 vecka. Är jag redo, är vi redo för en ny liten familjemedlem? Jo, jag tror det, det kommer att bli skönt och underbart med mer ljud i huset igen. Ingenting ersätter ett förlorat barn, men ett "nytt barn" (tycker egentligen inte om ordet "nytt barn" men har svårt att finna något passande ordval just nu) kommer att förhoppningsvis föra ny glädje med sig in i vår familj och kanske lite mer framtidstro. Jag tvekar inte en sekund på att bebisen kommer att bli mindre älskat eller svårt att ta till sig efter det som hänt oss. Lykke är välkommen att komma till oss nu. Det som hänt innan går aldrig att få ogjort fast man önskar många gånger att allting hade fått vara "normalt" innefattande Lova & Alvin och oss föräldrar, men nu blev det så här och vad kan man mer göra, än att fortsätta färdas med på resan och se vad framtiden bär med sig.

Tyvärr blir det aldrig ett 5 personers foto med dessa barn tillsammans. Familjefotograferingen ovan kort efter Lova fick sitt slutgiltiga besked.

Okej jag har bloggat dåligt. Men det händer inte direkt något just nu. Jag bara väääntar liksom på bebisen och Alvin väntar också, ja självklart maken med men han säger inte så mycket egentligen. Han har aldrig varit sådan som sitter och ojjar sig och väntar och är "ivrig" av sig så där utåt sett. Han döljer det ganska bra tror jag faktiskt. Självklart ser han framemot allt men det är nog helt annat att vara mamman som väntar och bär barnet inom sig. Som känner barnet sparka. Alla MVCbesök med hjärtljuden och sådant som min karl inte skulle ha möjlighet att följa med till eftersom han jobbar och inte skulle kunna komma loss tyvärr för c.a 20-30 minuters besök i en annan kommun än han jobbar i tex.


Och andra sidan så var han ju mer med på allting då Lova låg i magen, då var det ju BB och föräldrargruppen, inskrivningen på MVC, alla ultraljuden osv och det allra första barnet såklart. Det hände liksom mer då på något vis, allt var ovant, nytt och man ville delta i allt som erbjöds.
Nu på tisdag kommer han dock självklart att närvara igen då det är sista ultraljudet och den där förmodade snittgenomgången. Så det är ju liksom lite viktigare än bara mina sedvanliga MVCbesök med vikt och blodtryck osv och hur man mår och jag svarar ju alltid samma sak i princip, "Jo då allt är bra, lite trött kanske och sånt där smått men ingenting att anmärka på". Och hon känner ju mig sen förut med barnen och sa också, ja du har ju koll på amningen då du ammat länge förut, förlossningen behöver vi inte diskutera mer nu, du har fått snittet beviljat osv. Så det är nästans samma snack hela tiden mellan MVC och mig.


Nå, så jag bara väntar och väntar... och snart, snart så står man väl där inskriven på BB och förlossningen och väntar på sitt kommande snitt. Jag tror jag kommer att vara rätt pirrig den där natten innan snittet. Det blir helt klart en annorlunda upplevelse för både mig och min man, som bara fött på vanligt vis.

Jag brukar ju klämma in varje vecka lite "vänta barn info" från nätet och tänkte göra samma sak denna vecka.
Själv mår jag som förut, lite värk här och där, och har passerat 20 kg.s sträcket i viktuppgång nu.
Många gravida nojar sig för vikten och att de gått upp 7 kg eller något. Själv har jag för det mesta tagit den där uppgången med ro då den ofta runnit av mig ganska snabbt igen. Sedan finns det väl de som också får kämpa för att gå ner. Vi får se hur det blir denna gång, om de sätter sig eller om de trillar av igen.


Ja, nu närmar vi oss slutet av min tredje graviditet. Jag minns då vi bestämde oss i somras trots den tunga sorgen för att ganska snart, för Alvins skull om inte annat försöka få till ett litet syskon att man fick en massa tankar i huvudet. Tänk om det inte alls skulle gå så smidigt att bli gravid igen, som med de andra barnen. Man hade ju blivit lite hårdkörd med psyket så att säga, så att kroppen ens var redo själv var ju också ett under. Men redan vid vårat andra försök så flyttade mirakelbabyn in. Och sedan började resan mot nu i april. Ännu känner jag ibland att jag vågar inte vara helt lycklig över babyn innan den finns i mina armar - levandes. Livet har varit såpass hårt ändå och grymt och man försöker njuta av det fina men man är vaksam och eftertänksam. Vilket också är naturligt att känna då man genomlevt ett år där ens förstödda blev svårt sjuk. Också med Alvin finns rädslan där. I min värld känns det som att våra barn kanske inte blir äldre 6.5 år. Så tiden också med Lova har påverkat en väldigt mycket på många olika plan. Man tar ingenting för givet, och man har fått en annan syn på livet.


Om vecka 37.


Nu kan det var dags när som helst. Förstföderskor brukar gå lite längre än 40 veckor. Fundusmåttet har planat av och växer inte lika snabbt. De flesta barn sjunker djupare ned i bäckenet. Mammans bröst producerar redan råmjölk och hennes bäcken är utvigdat. Barnat ligger och gottar sig i magen, fullt medveten. Där inne i mörkret ligger hon och tränar sina lungor genom att dra in och trycka ut fostervatten. Barnets vikt ökar fortfarande men hon växer inte lika mycket på längden.

Vid det här laget ligger de flesta barn färdiga och redo med huvudet nedåt. Om detta inte har hänt ännu så försöker man vända det.

Dags att packa förlossningsväskan med det ni kan behöva på förlossningsavdelningen och BB; bebiskäder, kamera, choklad, mobil, extra ombyte, necessär, mp3- eller cd-spelare, massageolja och så Gameboy advanced (ne, skit i det). Listan kan göras lång. Fundera på vad ni kan komma att behöva.

 

Om barnet: Bebisen tränar sig på att andas genom att dra in  – och ut – fostervatten ur lungorna. Vikten ligger närmare 3 kilo och längden är ca 47 cm.

Dinner of the day! Homemade pizza... Och jag lyckades ju få den ganska rund också. På pizzan hamnade stekt bacon i bitar, (ena halvan med tonfisk), majs, tomatsås och massa riven ost. Uppskattad fredagsmiddag med andra ord, åtminstone utav både son och make. De tyckte förvisso att jag borde ha lagat två pizzor.

Nå nu kom man in på bloggen igen. Den hade haft driftfel igen och det händer ganska ofta på blogg.se.
Fredag idag. Och 1.a april också. Har ni blivit lurade än? Själv har jag inte hunnit skoja med någon men jag måste tänka ut något bra att driva med, åt maken kanske. Egentligen är det JAG som brukar hinna bli lurad först för han går sällan på något när vi skall skoja till det. Jag har svårt att hålla masken och se "normal" ut.