Dolce Bambini

Jag försöker förbereda nyårsmiddagen så långt man kan. Ett speciellt nyår. I år saknas ett barn med tindrande ögon som tittade nyfiket på raketerna vi skjöt upp nån timme tidigare då våra små alltid ville sova vid tolvslaget.
I år blir det lika lugnt men vi skall försöka skicka rislyktor åt Lova igen, som på julafton.


Middagen är tänkt att vara rådjurssadel. sadeln var så stor att det fanns ingen form hemma som den passade i så maken fick sonika ta fram jaktkniven och skära loss köttet till 2 långa filéliknade saker istället. Men det blir nog minst lika gott får vi hoppas. Potatisfrågan funderar jag på litegrann ännu för jag är ju alltid sent ute med såna tankar.


Efterrätten blir bara en vanlig enkel klassiker som går hem hos hela familjen, Gino på banan, hallon och kiwi med vitchoklad över och vaniljglass. Ja vi skall självklart ha en liten förrätt också.
Skall börja köra igång en maskin med tvätt innan man tar tag i allt annat som rör mat.
Alvin åkte med pappa för att se om det kanske kanske fanns någon liten smällare kvar åt dem, vi är inte direkt några raketmänniskor på såvis som smäller upp flera hundra utan det vi skjuter eller så är någon liten sak för barnens skull. Vi vuxna klarar oss utan sådant.
Ja jag kommer självklart att sakna Lova massor massor massor även ikväll. Hon skulle ju varit här nu och hade säkert orkat med tolvslaget i år, det hade ju varit så roligt att se henne då just. Men jag hoppas hon får se skådespelet från ovan istället.


Önskar er alla ett gott nytt år. Ni svenskar får ju vänta en timme extra medan vi på Åland hunnit ha 2011 i en timme då det smäller hos er. Må så gott alla, var rädda om varandra, var måttliga med alkoholen ni som intar dessa drycker och så hoppas vi att 2011 blir ett bättre år.


Eventuellt hinner jag få in ett litet inlägg ännu under dagen, vi får se.

Nu har slumpgeneratorn slumpat en vinnare presenkortstävligen från Spöket Laban. Vinnaren blev Spacegirl. Grattis ännu en gång då det är andra tävlingen du kammar hem hos mig på kort tid.
Tack också till Spöket Laban för sponsring av tävling.


Nu är den sista tävlingen i min blogg avgjord för i år, vi får se vad som dyker upp nästa år.

Dag 22 i bloggtemat skulle handla om det som upprör en. Ja jag blir ju upprörd över en hel del om man börjat tänka efter. Det finns mycket i världen som inte är som det borde vara, människohandel, tidelag, orättvisor, diskrimenring, kvinnlig könsstympning ( ja ibland förundras jag även över småpojkars omskärelse, då det för mig enbart skulle komma till nytta i medicinska sammanhang ) och mycket mycket mer. Det här inlägget skulle kunna göra evighetslångt, det finns många ämnen som man kan diskutera, debattera, och ifrågasätta. Mycket man vill förändra men allt kan man inte heller ändra på ensam. Vissa saker är inrotade i människors inre så djupt att de är lika svåra att bli av med som maskrosor i en gräsmatta eller svampar. Det blir för svårt att skriva om en enda sak som upprör mig, det som upprör mig mer personligt är nog som många kan räkna ut, att vår flicka inte fick leva, det känns både orättvist och upprörande och mycket därtill.
Vad upprör dig?

Nu har jag dragit en vinnare i utlottningen med hjälp av slumpgeneratorn som vanligt, av presentkortet från Pappaprylar. Vinnaren blev Creyla. Stort grattis.
Också en stort tack till Pappaprylar som sponsrade tävlingen.
Imorgon drar vi också vinnaren i Spöket Laban tävlingen, ni hittar den tävlingen i menyn till höger under Tävlingar.

Jag satt och jämförde lite bilder hur magen vuxit denna gång och den håller nog måttet. Hittade en bild från tidiga vecka 11 i början av hösten och så en nu för några veckor sedan när jag var i vecka 21. Det skiljer således ungeför 10 veckor mellan bilderna. Och magen verkar ju ha vuxit en aning.
För att ni läsare skall ha något att göra " i väntan på bebis " så har ni väl inte missat omröstningen jag lagt in på skoj i menyn?, där man kan rösta på om det är en liten pojke eller flicka som gömmer sig i magen på mig.
Huruvida vi berättar åt fler än de som redan vet, vem det är som gömmer sig i magen får vi se. Har sett mig runt och många berättar för fullt. Samtidigt är det roande att suga på karamellen i det längsta. Men tillsvidare så kan ni rösta på om ni känner för det. För eller senare lär det ju visa sig.

 

Mage i vecka 11 och vecka 21. 10 veckors skillnad.

Nu har jag nått vecka 24.

Dag 21 i bloggtemat bloggade jag aldrig om igår men det handlar om ett annat ögonblick. Jag har tidigare skrivit om ögonblickshändelser i bloggtemat men nu kommer det igen. Förra gången berättade jag om hur det kändes att få veta att man var gravid m.m. Denna gång, ja vad skall jag berätta om denna gång som också är ett ögonblick.
Ett fasansfullt ögonlbick var nog då läkaren i mars sa att Lova skulle dö. Ja hon skulle inte överleva. Det var ett ögonblick man aldrig kommer att glömma. Från att ha varit en helt vanlig kväll till att förvandlas till en mardröm som man absolut inte kunde väckas ifrån.


Det finns nog inte ord som kan beskriva det helt men på någon ynklig minut raserades våra drömmar om att komma ut ur kampen helskinnade. Även om de föreslog behandlingar så visste man innerst inne, fast man höll hårt i hoppet, att det är nog sant det läkaren säger. Ändå tvingade man sig hålla fast vid tron och hoppet. Kanske för ren överlevnadsinstinkt. Utan den hade vi nog helt gått under. Vi fick hålla fast vid det lilla ynkliga hopp som fanns med oss fast vi ändå anade, visste och förstod. Lova var ju så dålig redan. Och blev ju inte bättre, utan det gick snabbare och snabbare utför.
Så det ögonblicket då man fick veta att ens barn inte hade så stora chanser, och högst troligen några veckor, 2 månader kvar att leva, det glömmer man aldrig.

 

Det här fotot tog jag när jag och Lova var nere och pysslade på lekterapin.

Bara 2 dagar senare kom ögonblicket då hon fick sin dom, att hennes tid var räknad.

Asken hon målar, finns ännu kvar hemma på hennes lilla pigtittare.

Ikväll drar jag vinnaren i tävlingen om presenkortet från Pappaprylar, så det är alltså sista chansen idag att tävla.
Ni som fortfarande vill vara med så kan klicka in er här.

Igår orkade jag knappt tänka på bloggen, det blev således heller ingen uppdatering i 30 dagarstemat. Däremot så passade jag på att gå ut och äta thailändskt med en kompis och sedan bakade jag en massa kanelbullar mitt i natten. Sista plåten blev klar strax innan klockan 1 på natten. Så nu finns det bullar ett litet tag. ( Tills jag mitt bullmonster glufsat i mig dom ).
Idag blir det nog en lika lugn dag som igår. Jag hoppas de läsare som verkligen följer bloggen orkar stå ut med min torka som kan förekomma. Jag vill inte känna någon press på bloggandet.


Igår märktes det igen på att 3 läsare droppade på bloglovin, känns bara oseriöst, jag menar vad som helst hade ju kunnat hända härhemma därav att jag inte skrivit i bloggen.
Man kan ha fått magsjuka, man kan ha åkt bort hastigt, man kanske har datorkrasch eller något annt som hänt just då, annat än bara bloggtorka. Så jag hoppas dessa läsare bara la av prenumerationen ändå och inte bara för att jag inte bloggat. Att blogga skall ju också vara trevligt och inget måste.
Hursom, det är snart nyår, antar många har planerat nyåret redan och skall åka bort så jag tänkte fråga er Vad skall ni göra på nyår?

Gissa vem jag drömde om på morgonsidan. Men jag fick inte direkt någon kontakt med henne i drömmen, hon bara åkte i en bil ( pappas?! ) och ropade Hej då om och om igen och vinkade och jag ropade hej då tillbaka, så som man kunde göra när man var barn och sa hej då åt nån kompis och skildes på vägen, man kanske ropade och vinkade tills man inte hördes eller syndes mer. Det var sommar också i drömmen och bebisen hade hunnit komma. Lilla fina Lova, saknar dig massor mer och mest.

Dag 20 i bloggtemat är Den här månaden. Ja den här månaden är ju årets sista, december. Den här månaden så har jag hunnit vara på bloggprisetsgalan i Helsingfors som en av de nominerade i Årets blogg 2010. Kom dock inte till förstaprispallen men att ha nått så långt som man gjort så var det värt mycket att bara vara där. Jag och maken var till Tallinn.


Lova skulle ha firat sin sjunde födelsedag. Vi har fått fira vår första jul utan henne. Ja december har varit en annorlunda månad, mycket har hänt och snart har vi nyårsafton. Vårat första nyår utan Lova sedan hon föddes då 4.12.2003.
Så årets sista månad december har varit händelserik på olika vis, med både sorg och glädje hand i hand i vanlig ordning. Det är nog så mycket i vårat liv kommer att vara också fortsättningsvis. Lova kommer alltid alltid att fattas oss, men hennes minne lever kvar och skänker oss mycket glädje i allt det svåra. Liksom vår fina son Alvin och babyn vi väntar på.
Vi hoppas och önskar oss ett bättre 2011.

Var och lämnade blodprovet idag för glukosbelastningen de börjat göra på gravida här också. I och med att jag har väldigt svårt att dricka större mängder vätska på tid och fastande mage så fick jag ta ett blodprov, om det visade något underligt skulle de ringa under dagen men ingen har ringt så jag antar jag inte ligger i riskzoonen då, tack och lov. Blodprovet gick fingemang, jag var hemma igen inom 15 minuter då vi bor bara någon minut från hälsocentralen.


Har också varit till FPA med pappren som gäller min moderskapsledighet och allting var i sin ordning och de skickar ut papper sedan då när allt är beviljat och klart. Och bebis har levt rövare i magen idag och det bökar på, riktigt mysigt.
Bebisens ena Dunsbody kom i lådan idag. Hittade samma body i samma mönster som Lova hade på en mössa, det tyckte jag var lite roligt så jag beställde bodyn förut innan jul, så det var den som dök upp idag fast det är en till på kommande.
Gillar de färglada kläderna som passar både åt pojkar och flickor. Man blir glad av att bara titta på dessa.
Sedan är det en vanlig omlottbody med pingvintryck från Tutta. Sovpåsen borde också dyka upp i dagarna. Är lite ovant att igen få köpa kläder åt en liten baby. Alvin fick en tröja han med idag förresten. De har ju mellandagsrea nu.
Saknar bara en liten till att köpa åt, Lova.

Dag 19 i bloggtemat är Detta ångrar jag. Visst finns det mycket man ångrar, hade kunnat göra ogjort, kunnat göra annorlunda osv. Man får lära sig av sina misstag heter det visst.
Liksom min man ångrar vi mycket vi inte hann göra med Lova, Lova var ju sådan som när man frågade vill du göra det eller ha det eller vad önskar du dig, så kom hon med så enkla svar, jag vill äta spaghetti med skinksås. Hennes favoriträtt, eller pizza, eller åka till badhuset. Hon var en sådan som var nöjd med så lite, sagor, pyssel och bolibompa, sångstunder.
I efterhand önskar jag att jag hade sjungit hundra sånger mer än de 10 jag kunde sjunga vid läggdags. Alvin och hon valde varannan sång och som jag sjungit på kvällarna och dagarna för Lova sedan hon var liten. En del kvällar sjöng jag nog uppemot 1 timma. Jag kunde sjungit 2 och 3 med om jag bara vetat.


Jag kunde utökat badhusbesöken ännu mer, än ibland och trots att vi gick i både småbarnssim och simskola så har man samvetet som gnager ibland. Maken likaså. Ältar att han jobbade så mycket, ältar att han ej köpte det och det. Helt plötsligt fick vårt enkla leverne trots att Lova älskade det, en annan betydelse. Det är mycket vi ångrar att vi inte hann göra alla 4 tillsammans.
Och mycket vi är glada åt att vi gjorde, som att jag varit hemmamamma sedan 2003, jag ammade Lova i flera år, tills Alvin t.om flyttade in i magen. Lova ratade nappflaskor, nappar, välling och ville bara ha mamma mat.
Vi samsov, trygghet och värme, och närhet.


Vi spelade spel, sjöng, läste sagor, cyklade, hälsade på vänner. Var mycket till farmor som alltid blev glad åt besök av Lovabus. Nu åker Alvin dit ibland, inte i samma utsträckning som Lova ville åka men nog 2 gånger i veckan för hon bor ju så nära oss ändå och farmor är den enda som finns när inte min mamma lever och inte pappa min heller. Och det är så roligt att barnen har en bra relation med farmor, ibland hör man om en del som undviker att träffa sina barns mor och farföräldrar och det är ju inte vad vi strävat efter direkt.


Ja, vad ångrar man, på 31 år finns det självklart saker man ångrar. Ibland ångrar jag att jag band mig vid 15-16 årsålder och blev sambo redan då med mitt ex. När andra for runt och var fria satt jag mest hemma som en gift redan, trots att det var tryggt det med och man tyckte om personen så kunde man känna lite avund mot de jämngamla som fritt kramades med vem de ville, dejtade öppet, for på discon och bara var ungdomar. DET kan jag ångra litegrann ibland.
Men inte så att jag helt ångrar det heller för jag blev också ganska självständig redan då. Man fick laga mat, hålla koll på räkningar osv osv. Men kanske främst friheten man ångrar att man släppte så tidigt. Och andra sidan kanske jag inte hade varit den jag är idag, utan de erfarenheter just jag fått.

Eftersom min andra häft och Alvin åkte iväg en vända så skall jag passa på att ta igen temabloggningen i 30 dagars temat.
Missade dag 17 igår och så har vi dag 18 också. Så vi kör allt i ett.


Dag 17 skall handla om Mitt favoritminne.


Jag har ju så många fina minnen. Minnen från barndomen, minnen från tonåren. Minnen från då vi gifte oss. Blev föräldrar.
Alla är fina på olika sätt, och jag kan absolut inte välja ut ett enda som ett favoritminne.
Det blir nog för svårt.


Och dag 18 är min Favoritfödelsedag. Nu börjar jag fundera vem som kommit på dessa att skriva om en massa favoritfödelsedagar och minnen. Hursomhelst jag tyckte självklart en av de större favoriterna var att fylla 18 och 20. 18 så kunde man gå in lagligt på krogen, man fick sitt körkort i samma veva. Vid 20 så slapp man in överallt på Åland utan något knot.
Första födelsedagen som mamma var också speciell. Liksom " vuxen på riktigt ".
Allt som handlar om något med favorit, det blir för svårt för mig att berätta om. I mitt liv har det hänt både bra och roliga saker och mycket har blivit till fina minnen också.
Så då var temabloggningen kvar. Inte mycket att hänga i julgranen. Däremot skall jag hänga tvätten nu.

Nu är vi ju inne i vecka 23. Fortafarande ibland känns det som om tiden sniglar sig fram samtidigt som det går fort. Det är ju onekligen en annorlunda graviditet, samtidigt som man skall vara glad och förväntansfull så tar sorgen efter Lova också stor plats. Och det måste den få göra. För det är också sorg över att dessa syskon inte får lära känna varandra och växa upp tillsammans och mycket där till. Men vid varje spark bebisen ger, om man är låg just då, så piggar dessa alltid upp och man blir varm inombords.


Mer om vecka 23.

Barnet väger runt 500 gram och är ca 29 cm långt från hjässan till hälen. Storleken kan jämföras med ett smörpaket. Bukspottskörteln utvecklas och börjar tillverka hormoner och insulin. Insulinet transporterar blodsocker till cellerna. Barnet utforskar sin kropp med sina händer och kan nu suga på tummen. Livmodern sträcker sig ca 3 cm över naveln. Barnet börjar få hudpigment, men huden är fortfarande mycket skrynklig. Svettkörtlar har utvecklats och huvudet har fått mer hår. Om barnet föds nu finns det en liten, liten chans att det överlever. För varje dag som går ökar oddsen att barnet klarar sig.

 

Kvinnan kanske nu har gått upp ca 7 kg. Det är vanligt att känna sammandragningar ibland, men detta är inget som är farligt för barnet på något sätt. Sammandragningarna är ett sätt för livmodern och kroppen att träna inför förlossningen. Om man har besvär av mycket sammandragningar kan det vara ett tecken på att man behöver ta det lugnt och inte stressa. Om kvinnan är stressad och har hög puls får barnet i magen automatisk högre puls. För att koppla av kan kvinnan vila minst en timme varje dag, utöva yoga, lyssna på lugn musik eller liknande.

Juldagen idag. Lugn dag idag. Igår julafton fick jag tack vare en bloggläsare tag i rislyktor och vi kunde således släppa en åt Lova som avslutning på kvällen. Tack till dig.
Lova, hon fattades enormt mycket åtminstone för mig och det kom och gick som vågor över en hela kvällen. Trots god mat och trevligt sällskap så var det så uppenbart tomt vid middagsbordet och julklappsutdelningen. Lova var borta. Lova saknades.
Alvin fick många paket, kläder, filmer, leksaker osv. Han var hemskt nöjd trots att han saknade sin lekkamrat även han.
Kvällen var annars helt okej, kunde väl kanske inte blivit bättre med tanke på omständigheterna.
Hoppas alla läsare haft det bra ni också.

Ja så har vi redan nått sjulafton. Den speciella dagen då de flesta skall vara glada, förväntansfulla, lyckliga och känna värme. Hoppas att det är så för de flesta. För oss är det ju en väldigt speciell jul i år. Den första utan Lova. Men vi får göra vårat bästa. Igår jagade jag rislyktor då jag hade tänkt att vi skulle släppa en åt Lova ikväll men hittade ingen, så jag får köpa till nyår sedan. Var lite sent ute med mina inköp i år igen. Men i år av mer medvetna skäl. I år gör vill vi främst fira jul för Alvins skull, och för att vi skulle gjort det om Lova hade funnits här också, och för att hon vill nog att vi gör det.


Från det ena till det andra så var jag på det där extra ultrat igår. Allting var helt bra, han kollade en gång till genom hjärta och njurar och mätte babyn som följer veckorna ganska bra. I vecka 22 vägde lilla bebisen ungeför som ett smörpaket 410 gram och följer således kurvan. Och nu går det fort, de flesta väger ju det dubbla i vecka 27 redan. Och sedan ökar det ju hela tiden. Och jag frågade också faktiskt om bebisen fortfarande hade samma kön och nu bekräftade han att det hade den, han t.om skrattade lite och sa " Nej, den har inte annullerat kön " och så visade han också närmare. Inte för att det är det viktigaste men när man fått höra en sort är man ju trots allt mer inställd på det nu.
Efter ultrat så var det lite lunch på stan, julklappsshopping och fika och så lite shopping åt bebis också.
Får ta igen bloggtemat lite senare. Nu idag och imorgon lär väl de flesta fira en massa jul så jag antar inte alla har så bråttom att se vad som händer i bloggen då, det finns ju roligare saker att göra.


Önskar er ännu en gång GOD JUL.

 

God Jul från oss alla till er alla.

 

Har uppdaterat bebisens garderob lite. Så hemklickat och betalt är den söta sovpåsen på bilden nedan. Märket heter tydligen Millimeter. Men det var påsen jag gillade med sina klöver. Fanns påse med röda hjärtan också för den som gillar hjärtan men klövren var nästans finare på just påse.
En body åkte också med från Duns. En ljusblå med fiskmönster. Har mycket kläder från de två andra barnen men just favoriter som bodys och sånt är nog rätt urtvättat så nytt skadar inte, dessutom är nytt roligt när det förhoppningsvis kommer en ny liten krabat att få köpa lite nytt åt denne med.

 

Den fina sovpåsen med klöver.

 

 

Mönstret på bodyn.

 

Dag 16 i tembloggandet 30 dagar så heter Min första kyss. Idag verkar barn börja hångla i andra tredje klass i lågstadiet vad det verkar, eller åtminstone när man läser runt så säger dom att de fick den då. Men de klargör förvisso aldrig om det är en riktig kyss eller om det bara var en kyss med utan tungor inlandade eller bara en puss.
Min första riktiga kyss fick jag sommaren 1993 och jag var således 13 år gammal. Killen var ett år äldre än mig och vi var tillsammans eller ja, det hette så iallafall, själv var jag kanske inte så där överförtjust och jättekär utan det kom sig mer som så att en annan av våra vänner hade " parat ihop oss ".


Den där kyssen fick jag hemma hos hans mamma i deras soffa och jag tyckte det var fruktansvärt äckligt och kanske mest för att inte ens hans hade så mycket erfarenhet. Jag var helt oförberedd när jag så bra kommer ihåg att han sa, ja vi får väl passa på och så hade jag en tunga inkörd i munnen och ungefär lika mycket dreggel. Efter det här drog jag mig för allt vad kyssar hette med honom. Jag tyckte det var fruktansvärt äckligt och undrade vad det där hade för slags nytta. Att folk höll på med sånt där liksom.
Efter det drog jag mig undan varenda en jämngammal kille som närmade sig och på sin höjd fick han en puss eller något utan inblandade tungor. Jag hade den där första kyssen i färskt bevarat minne länge.


Den första riktigt bra kyssen däremot kom nog någongång året efter av den äldre killen som var " min första kärlek " som jag temabloggade om i början av 30 dagarsbloggandet. Det var där jag fick lära mig hur en riktig kyss skulle vara och det blev riktigt bra till sist faktiskt. Även om jag drog mig undan bra länge där med och bara gav de förstulna blyga pussarna allra helst fast jag haft någon liten kyss där emellan med någon kille lite mot min vilja bara för att alla andra gjorde sånt.


Så den där riktiga första kyssen, var ingen trevlig upplevelse för mig. Och ibland har jag sett honom den förste, och han hälsar faktiskt ännu idag fast det snart gått 19 år sedan vi var " tillsammans ". ( Första pussen däremot kom nog i tredje klass ).

Dag 15 i temabloggandet är Mina drömmar. Ja, drömmar jag haft har ju gått i kras. Det har inte varit drömmar av stora mått mätt men viktiga, värdefulla betydelsefulla för mig och min familj.
Mina drömmar var att få vara hemma med barnen då de var små. Liksom Lova var hemma mestadels och gick bara i parklek under några terminer med en hel hög andra barn. Parklek är något så fint som finns här på Åland och på några platser i Finland och leds av några " tanter " som jobbar just för det ändamålet. Parkleken riktar sig till barn mellan 2-5 år ungefär och är utomhusbaserat, lite ur och skur insprirerat c.a 3 timmar dagligen beroende på hur mycket regn och blåst och kyla det är.


Lova gick i sin park i Saltvik, hon började vid 3.5 år och slutade vid 5 år, för att då få sin sjukdomsdiagnos kort efter. I samma veva var det meningen att hon skulle gå 1 år i sexårs på förskolan med de barn som skulle bli hennes klasskamrater till hösten.
När Lova skulle börja skolan skulle Alvin ett dera fått gått på dagis några timmar och jag hade tänkt försöka jobba deltid och sluta då Lovas skola slutade eller strax därefter. Jag ville vara hemma med barnen då de var små, och jag har ju varit hemma. Jag har varit mammaledig sedan 2003. Jag har skött barnen sedan de har var små knyten tills de blivit större.


Alvin hann precis börja i parken då Lova blev sjukare, och då ville han inte alls gå dit mer. Han reagerade starkt på att Lova försvann till sjukhuset, mamma med oftast och pappa med. Han hade säkert någon känsla av att han trodde nu lämnar de alla mig, så vi valde att låta han skippa parken och vara med oss.
Men det hörde inte in i drömmarna. De var drömmarna om att få ha sina barn hos sig då de var små, finnas där för dem när skolan och dagis slutar. Småbarnsåren får man aldrig åter. I vår kanske det blir parkdags för Alvin eller mot inkommande höstkant, jag vill också egentligen passa på att ha han hemma då bebisen kommer, precis som Lova var hemma de första 4-5 månaderna då Alvin föddes, innan hon tog steget ut i parklivet. Med beröm av tanterna där allt som oftast.
Lova var den som var hjälpsam, mån om de som var mindre berättades för oss. Hon klädde gärna på dem, gav fart på gungor och tröstade vid gråt. Det var så Lova var jo. Omtänksam.


En del kanske prioriterar resor, fina middagar på restaurang, helt nytt hus, ny bil, osv vilket gör att de också kanske måste jobba mer.
Jag har satt barnen i första rummet, sedan mig och maken och resten där efter. Fortfarande försöker jag hålla fast vid min lilla dröm, att vara hemma tills barnen är lite upp i skolåldern. Jag minns själv hur jobbigt det var fast mamma slutade ändå tidiga eftermiddagar, då man fick vänta ensam hemma. Och att det tysta huset inte alls var så mysigt och trevligt som då mamma var hemma och dukade med mellanmål åt sin 7-8 åriga skolflicka. Även om det handlade om 1 timme kunde det kännas som 5.


Men just nu hoppas jag och drömmer jag väl mest om att bebisen vi väntar får komma ut frisk, pigg och kry. Och att Alvin också får ha hälsan god. Liksom oss föräldrar.
Den dröm som inte går att uppfylla dessvärre är den om att få Lova åter.

Var till MVC idag med magen. Allting var bra. Till och med HBvärdet var bra på 132 och då har jag inte ens ätit järntillskott eller något annat speciellt. Skulle kanske vara apelsinjuicen då.
Magen mätte 23 cm i vecka 21+4 ( vecka 22 ) och har således vuxit nästan 4 cm sen sist. Så bebisen mår bra. Hjärtljuden var fina och fosterrörelserna fick ++ vilket är helt bra och som det skall vara.


Skall ta ett blodprov nästa vecka i mellandagarna eftersom de brukar göra glukosbelastning på gravida för att se om de finns risk för graviditetsdiabetes men jag har svårt att dricka sådana vätskor så de tar ett blodprov istället, OM det skulle visa något förhöjt får jag tvinga i mig drickat bara annars så är det helt okej med bara blodprovet.
Det där glukos är ju nytt här för mig då med de två andra barnen har man inte gjort någon belastning men det är ju bra att de inför sådana här saker.
Nästa besök blir 18 januari och då är jag nästans i trimester 3. Har också fått papper nu om föräldrarpenning som skall lämnas in. Så ja, det rör på sig sakta mak med denna graviditet också.
Ultraljud igen på torsdag då så får vi se om de lyckas ta alla måtten denna gång.


Tack också så jättejättemycket för alla fina kommentarer i gårdagens inlägg. Det värmer ett fruset hjärta.

Jag skippade gårdagens temabloggande. För att det igen skulle handla om vilken outfit man hade. Tyckte det lät enormt tråkigt att blogga om det då det redan har varit på temat.
Däremot så skall jag försöka blogga om dag 15 ikväll. Men innan dess har jag ett besök hos MVC med lilla magen.
( Btw så har jag inte lagt in den enormt fula reklambannern i bloggen längst ned, det är blogg.se eget påhitt i alla blogg.se bloggar ).

Jag tävlar ytterst sällan i bloggtävlingar av de slag jag själv brukar ordna med. Mest för att de är så många deltagare och jag tror aldrig jag har turen med mig. Däremot tävlade jag i en gissningstävling hos Plusresan om vad månne deras duschvatten skulle ha för temperatur då pannan hade pajjat.
Jag gissade på 5 grader ( varmt ) och VANN.
Så det var egentligen otippat, det var många som hade gissat men jag föreställde mig att eftersom det är vinter och allt till så måste det vara gräsligt kallt. Minns kallvattnet hemma som barn innan varmvattnet drogs in. Och tja man kan ju föreställa sig en isbalja i princip. Jag tänkte också på hur vinterbadarna har det och ja sen gissade jag hej vilt.



Det trevliga och överraskande mailet jag fick:

Hej hej Anna-Maria!
Du gissade rätt i min lilla duschvattentemperaturtävling, GRATTIS! =)

Skicka ett mail till mig med adressuppgifter så skickar jag en julvinst med posten imorgon.

Kramar,
Joanna


Så jag får tacka för mig här också. Tack!

Årets sista tävling i min blogg drar igång nu idag. Du kan vinna ett presentkort värt 250 kronor från Spöket Laban.
Kanske ni minns att jag bloggade om dem tidigare i december? Här hittar man inlägget om man scrollar.
Nu kommer jag alltså att lotta ut ett presentkort från dom.


För att vara med och tävla så skall du berätta om hur din julafton ser ut i en kommentar nedan. Samt länka till tävlingen i min blogg på din egen blogg. Kopiera också bilden och bildtexten under.

 

" Jag är med och tävlar om ett presentkort värt 250:- från Spöket Laban

hos Dolce Bambini.

Var med och tävla här du också "

Dag 13 i 30 dagarstemat är Den här veckan. Ja om de menar veckan som gått så har den varit som de flesta andra.
Idag har jag bakat kanelbullar och kokat knäck. Jag har inte alls orkat med bloggen.
Det är ju dessutom 4.de advent idag som de flesta säkert vet. Och då är det ju snart julafton till och med. Julen går väl i ett nafs trots att familjen saknar en huvudperson.
På tal om de där som orkar bemöda sig kommentera elakt så maken brukar själv bli rätt frusterad på dessa mellan varven och även han vet ju vilket jävla skitsnack en del där ute gaggar med. Det är ju inte så att jag är helt tyst om vad som händer i min blogg åt honom, den är ju såpass välläst av flera inte bara okända utan även av släktingar, de som jobbar på makens jobb osv. Hör han det inte av mig så frågar alltid någon annan, eller så heter det som vanligt att, " jag läste det i bloggen ".


Och det är ju också många gånger han som uppmuntrat mig att fortsätta skriva speciellt då Lova var sjuk. Så andra anhöriga och bekanta skulle slippa fråga och fråga oss hela tiden om sådant de kanske funderade över. Just nu känns det som jag nått en punkt med mitt bloggande. Det är inte så mycket om sorgen mer, fast den alltid är närvarande, det har varit några tävlingar och tanken var att det skulle komma upp ännu en i helgen.
Det är egentligen inget jag riktigt har att berätta just nu, så det är mycket om " ingenting ". Jag bloggar inte så mycket om barnet jag bär på heller då jag inte känner för att få en massa frågor om könet som det var ett himla hallå om förut. Och inte så mycket Alvin. Nu har det varit 30 dagarstemat som givit mig lite fantasi och inspiration. Annars tror jag det hade varit riktigt torrt här med inlägg. Ja året 2010 lider mot sitt slut, vi får se hur det blir med bloggen efter nyår. Eller bloggar överhuvudtaget, kanske jag lägger skrivandet åt sidan och bara läser andras bloggar.


Någonstans nådde iallafall min blogg ut, den kom med bland de nominerade i Finska bloggpriset 2010, även om jag inte nådde riktigt ända fram till första plats så kom jag långt ändå. Det betydde mycket, att det jag skrivit har folk velat läsa om. Och den här bloggen är ju inte min första heller. Jag bloggade många år på kända umgdomssidan Lunarstorm och sedan bloggade jag om då jag väntade Alvin på Ålandstidningens bloggsida. Och sedan då hösten 2008 så började jag att blogga här på blogg.se.  Jag har ju haft den stängd ett tag men det gav mig egentligen inte så mycket, och jag försökte med en separat blogg där jag bloggade vardagsting och den här där jag ägnade mig åt tankar och sådant som hänt det senaste året. Jag har alltid återvänt hit till min blogg här. Då den varit en del av vardagen där man skrivit lite ibland och ibland lite mer. Just nu funderar jag på vad jag vill med bloggen som säkert många hoppas hålls vid liv.


Läsare vill läsa mer, och sponsorer man haft tävlingar med har sagt att de vill sponsra igen om man vill. Bloggen har varit omtyckt och jag känner bara krav ibland på mig själv. Det blir ibland kravfyllt, att hålla bloggen levande. Jag får sådana där tankar ibland att bloggar jag inte om Lova nu då jag ej gjort det på ett par dagar tror alla kanske att, ja nu har hon glömt Lova redan. Annars är jag den där hemska egoisten som en del verkar inbilla sig om jag nämner si eller så om något som rör henne.
Bloggar jag inte om Alvin så bryr jag mig inte om honom heller. Bloggar jag inte om magen är jag kanske inte glad åt barnet.
Bloggar jag inte om det ena eller det andra så är det genast si eller så. Hjärnspöken kanske men så är det. Jag tror de flesta människor har någon form av krav och tankar om och på sig själva, inom jobbet kanske, kanske hemma, kanske i skolan. Det är nog mänskligt. För ensam kan jag väl inte vara? Alla vill ju hemskt gärna ibland känna att de är bra, omtyckta, duktiga, och allt möjligt sådant. Eller? Jag tycker om att skriva, jag har tyckt om min blogg men ibland vet jag inte vad jag vill själv med skrivandet. Så måste det ju få vara ibland. Ofta återhämtar jag mig från mina bloggsvackor, finner någon ny inspiration och så tar man ett nytt andetag och så skriver man igen några månader.

Dag 12 skulle enligt 30 dagars bloggandet handla om vad man har i sin handväska. Jag är ingen som släpar med mig så mycket i den egentligen. Det som finns där är väl typ min plånbok och min mobiltelefon. Kvitton har också en tendens att samlas däri.


Sen ville jag påpeka åt den där gnälliga människan " Linda " som tydligen gillar att jävlas och håna mig, att jag vet att din internetleverantör är Karjaan puhelin org. ( Karis tel. ) Så om du en endaste gång till skickar något illa i någon kommentar åt mig så kontaktar jag din leverantör, då du förut kommenterat från samma IP nummer. Förhoppningsvis kanske de stänger ner ditt internet.
Ikväll fick jag tydligen inte säga att det blåser kallt på kyrkogården igen för då tänker jag bara på mig själv och inte på Lova som ligger där nere under marken. Alltså är du sjuk på riktigt människa?
Du har tidigare med klagat på att jag bara tänker på mig själv, du måtte vara en oerhört tragisk människa som det är synd om och som aldrig någonsin fått någon vidare uppmärksamhet. Tyvärr får du ju det nu, men främst för att jag vill att du skall veta att det är lättare än du tror att få reda på vem som gömmer sig bakom hemdatorer.

Bakat kolasnittar under kvällen, och några för många åkte ner i magen. Men de är ju så goda.
Har varit till Mariehamn idag och träffade en kompis, fick de där papprena hon skrivit ut åt mig då vår skrivare har något fel. Och så in via KappAhl där det var köp 3 betala för 2 så jag hittade lite smått åt liten i magen.
Jag har inte haft motivation med bloggen idag och känner bara gäsp åt att skriva just nu, men tänkte iallafall uppdatera det här och så har vi väl det där 30 dagars bloggandet också, som har nått dag 12 redan. Vad dagarna går egentligen.
Vi var också till gravgården med ljus åt Lova ikväll igen, det blåser så kallt där nu och är så mycket snö så det blir korta visiter. Ser framemot våren då man kan vara där lite längre stunder och fixa utan att allt försvinner under snön. Ja, man får ju vänta några månader ännu antar jag.

Bloggtemat idag skall handla om Mina syskon. Ja jag har ju en hög med syskon. 6 stycken. Alla är dom för de som gör skillnad på hel och halvsyskon helsyskon. Jag är deras halvsyster. Vi har samma mamma, och de har sin gemensamma pappa och så har jag min egen pappa.
Min mamma fick mina syskon mellan 18-23 års ålder i sitt äktenskap hon hade då.
Mina syskon har alla namn som börjar på K. Karina, Kalevi, Kari, Kaj, Kenneth och Kristian. Karina är äldst av dessa och sedan är Kristian den yngsta innan mig, men han är ändå 10 år äldre än mig.
Kristian bor på Åland som mig och Kaj och Kenneth har bott i Finland sedan de var små pga olika orsaker, de kan således bara finska. Och jag har träffat dem 1 gång.
Karina och Kari bor i Sverige, det gjorde också Kalevi ( Kalle ) som tyvärr gick bort i höstas efter en tids sjukdom.


Vi har alla barn. Så vi är en stor släkt. Någonstans runt 22 barnbarn har min mamma ( ja snart 23 då ). Jag skulle kunnat haft ett helsyskon men mamma kände efter 7 barn att hon faktiskt inte orkade ännu ett barn efter alla oss.
Mamma fick mig då hon var 35 år.


Jag har inte haft så jättenära kontakt med syskonen utanför Åland, de har ju varit ändå såpass mycket äldre än mig och inte bott hemma då jag vuxit upp så det är väl först nu då jag också är vuxen som vi pratat och träffats lite mer. Oftast har det varit under de här tråkigare omständigheterna. Begravningar och sånt. Och jag har kanske lite mer gemensamt med systerns barn som är några år yngre än mig tex. Ändå har vi alltid trevligt de gånger vi träffas hur jobbigt det än kan vara med begravningar osv så känns det fint att träffas och så.
Genom hör och häpna Facebook har man ännu bättre kontakt nu faktiskt än förut, mailar,chattar, osv. Men ja hursomhelst, jag vet inte riktigt vad mer jag skall berätta om dem. Men lite knåpade jag ihop.

Dagens inlägg om.... ÄGG!
Äggröra måste vara en av de godare äggrätterna man kan laga snabbt och enkelt och billigt och bli mätt på. Har mådat äggröra 2 dagar i rad nu till lunch bara för att, ja bara för att jag tycker det gott. Nu blir jag tvungen att köpa hem mera ägg också då man både kokat ägg, bakat, och lagat den där röran. Tur att ägg är billigt och lätt tillgängligt.

Fick för mig att nu mitt i natten laga julgodis, chokladkolor. Ja jag har ju inte lagat kola på många många år. En gång kokade jag knäck som blev seg som kola. Och ischoklad har jag också testat att laga.
Nu när jag höll på lagade fula bitar av kolan som var seg nog, men det gick att klippa bitar med sax faktiskt så kommer de där tankarna på att man borde lagat kolor med Lova. Inte bara bakat bullar osv utan också lagat godis.
Jag tror det aldrig riktigt kommer att spela någon roll hur mycket man försökte göra DÅ, det är så mycket man vill göra NU som spelar in också. Alvin fick sova i godan ro under mitt infall att laga dessa. Dessutom är det ju en rykande het massa man rör om i så inte direkt småbarnsvänligt göra.

Bedrövligt fula och fruktansvärt goda vart dom. Tur att ingen skall beundra dom, utan bara ÄTA dom, helst utan att plomberna ryker. Julgodiskoket fortsätter imorgon.

Log åt min bloggläsare och även Änglamamma Kias kommentar att jag inte skulle gå och halka omkull. Det var ju det jag gjorde igår till mer min kompis fasa än min, eller jag vet inte vem som blev mest skärrad men hursomhelst, jag klev på en minimal fläck och sen bar det av, dock reagerade jag snabbt genom att ta emot med båda händerna och fortfarande stå på fötter med häcken upp mot allmänheten. Allt gick bra tack och lov. Att gå försiktigt som en gammal gammal pensionär verkar inte alltid hjälpa.


Dock så var det här bara en bråkdel av händelserna som utspelat sig när jag varit i Mariehamn. På Luciakvällen var jag en vända in för ett annat ärende än att skåda Lucia som skulle komma just efteråt. Så det var många människor i rörelse till fots. Dock hindrar det inte en gubbe från att vild och galen gasa på med kopplingen nere eller något in på en liten infart som går genom en upplyst trottoar där folk går för jämnan. Nu hade jag hunnit 3 kliv fram innan han gasar in för fullt. Ja hade jag varit de där 3 kliven bak hade han sannolikt kört på mig. Och då kom han till bilen då jag nästans passerade så han verkar varit stressad värre.
Så summan är att jag håller mig hemma ute på landet och undviker onödiga stadsresor, dock har jag en inplanerad fika till helgen men jag har några papper jag skulle få som är av viktig karaktär så ja, jag lär bli tvungen att ta mig till city igen. Förhoppningsvis utan att halka eller nästans bli överkörd då man går på en trottoar.

30 dagars tema bloggandet idag dag 10 skulle handla om vad man hade på sig, men det är inte så intressant. Jag hade tunikan som på bilden och den blev blöt på magen då jag diskade så då fick jag ändå byta.

Nu har jag dragit en vinnare i tävlingen om presenkortet värt 250 kronors valfritt plagg hos Röda Hund. Vinnaren blev Martina.
Grattis till vinsten. Tack till Röda Hund för sponsring.

Man kan säga att vi trotsar alla väder för att hälsa på Lova där vid hennes grav på kyrkogården. Vi har redan en rejäl trampad gång som leder till hennes grav. Nästans alla andra gravar ligger gömda av snön. Någon enstaka lyser det ljus vid. Hos Lova lyser det många många ljus. Vad man kan sakna en liten människa, så otroligt mycket att det knappt går att sätta ord på det. Det är overkligt att just Lova är borta, borta från vår familj, vår släkt. När hon skulle vara här med oss och fira jul.
Lova finns med mig i varje andetag och i nästans alla tankar. Det är så lätt att tänka om man ser något fint eller roligt, att det där hade Lova tyckt om, det här hade Lova gillat, det här hade Lova velat ha. Lova, pusselbiten som saknas i vår familj, en bit av den slutna cirkeln som gick sönder, och inte går att laga igen. Så är det. Så förblir det.

En ny tävling drar igång nu på morgonen. Denna gång kan du tävla om ett presentkort värt 300 kronor från
Pappaprylar.se här hos mig i bloggen.
Förövrigt tipsar pappaprylar själva om babymonitorer med texten Babymonitorer "bäst i test" från Topcom hos Pappaprylar.se så dem kanske ni kan spana in om ni är ute efter sådana.


För att vara med och tävla skall du gilla Pappaprylar på Facebook.
Samt att du om du har en blogg kopierar bild och text nedan till den, och sedan skriver en kommentar här på min blogg med länk att du har gjort det för att öka vinstchansen ytterligare.


Lycka till!

Dag 9 i 30 dagars temat handlar om Min tro. Ja ni, vad tror jag riktigt. Jag skulle säga att jag kanske är lite skeptiskt troende. Jag tvivlar faktiskt ibland. Jag försöker finna logiken i vissa saker men allting så får man väl inte svar på helt enkelt.
Jag är inte troende på så vis att jag besöker kyrkans gudstjänster något ofta även om jag tycker om att gå dit ibland. ( Ja, inte på begravningar då, det är inte lika trevligt ).
Livet efter döden? Ja, ibland hoppas man att det finns något mer, men om det inte finns något är det ju ingenting man vet ändå sedan. Men det vore ju trevligt kanske om det faktiskt fanns något men jag är nog inte helt övertygad alla gånger. Även fast jag förlorat mitt barn så kan jag inte säga att jag är helt igenom övertygad. Men jag förnekar heller inte någonting speciellt. Men ibland hjälper det en att våga tro och hoppas när sorgen tynger en som mest, andra gånger blir man bara förtvivlad av tanken på att det kanske bara inte finns något. att man bara går här och gör det man gör och en dag så dör man. Och finns sedan bara med de som lämnats kvar i deras minnen.


Jag är inte någon ateist utan kanske snarare en agnostiker, tvivlare men en nyfiken sådan.
Jag motargumenterar inte någon som säger sig mött sin morfar eller vem som nu dött, efter att denne avlidit.
Jesusprat orkar jag inte lyssna på, att tror du inte på det och det och gör si och så så drabbas du av fan och hans mormors helvetes alla synder och bla bla bla pratet. Och att Jesus älskar alla osv. Sådana människor skrämmer mig miltals bort. Men skulle en människa säga att idag vill jag att du och jag pratar om det här bibelstycket så kan jag lyssna och sedan se vad " det där stycket vill säga ". Jag är alltså intresserad av religioner som inte prackas på med kärleksbudskap och " tvång och hot och uppmaningar " om att älska just Jesus och ingen annan och gör du inte det så ja då, då får man minsann inte komma in i det där omtalade paradiset.


Jag läser gärna böcker om " Livet efteråt " men en del av dessa har ändå en tendens att vandra iväg till någon sorts fantasiland verkar det som. Och vem vet, kanske är det så att det är det som väntar oss. Ett fantasiland, ett Alice i underlandet, någonting vackert, fridfullt, rogivande. Och inte bara den prövningen man får genomgå här. I livets hårda skola som en del föredrar att säga.
Idag finns det ju dessutom hur många olika religioner som helst. Jag tycker man kan plocka små bitar från många olika om man vill, koka sin egna lilla smakfulla soppa av dessa. Tror man på kristendomen men också tycker att buddhismen låter intressant i vissa delar kan man gott och väl ta sina favoriter därifrån med.  Så länge man mår bra, lever väl, gör sig själv och andra gott. Och framför allt, tror på sig själv och vågar stå för sin tro så länge den inte skadar andra.


Ja det här är onekligen ett intressant ämne som jag kan skriva eller prata om hur mycket som helst egentligen, det är outgrundligt stort om man öppnar sitt sinne, har ett intresse och vågar öppna upp hela sitt tänkande och blaha blaha blaha. ( Nu slutar jag innan jag börjar låta som en påflugen predikant ).

Sista vinnaren för kvällen är dragen. Grattis Mattias. Du vann presentkortet värt 400:- från Hjärtat Mitt.


Tack också till Hjärtat Mitt för att ni sponsrade denna fina tävling.

Nu har jag dragit kvällens första vinnare i tävlingarna. ( skall försöka hinna lotta fram nästa lite senare ).
Och den som vann den fina röda tröjan från LipFish är en som kallade sig Spacegirl. Grattis till henne.


Den mysigaste butiken tyckte hon var Hamngatan 12.


Grattis. Jag har kontaktat dig. Tack också till sponsoren av den fina tröjan.

30 dagars temats åttonde dag skall handla om Ett ögonblick. I mitt liv har det förekommit många fina ögonblick och likaså många dåliga ögonblick. Sekunder som kan få en att minnas för livet. Minnas med glädje eller minnas med sorg, bitterhet, fasa och ångest. Dock har jag valt att idag ta med de ögonblick som varit beydelsefulla för mig.


Det första ögonblicket måste vara då jag fick veta att jag väntade Lova, då stickan visade positivt den 1 paril 2003.
1 april kändes nästans som ett skämt men den dagen glömmer jag ändå inte. Jag glömmer heller inte då jag fick träffa henne för första gången eller då värkarna satte igång på morgonen vid 6 tiden lite oregelbundna men de var värkar. Det finns många ögonblick med Lova man inte glömmer eller tiden då hon låg i min mage, dock hade vi ingen digitalkamera på den tiden. Det var fortfarande en lyx för de flesta och många hade bara sina analoga med filmrullar då ännu. Men jag har fotat foton så ni kan se lite av henne som nyfödd.

Jag skall också lägga ut några andra ögonblick som jag har bilder på. Det mesta rör sig om att vara gravid, vänta barn, föda barn. Då det i mitt liv har varit stora lyckliga ögonblick.


När Alvin var helt färsk är ett annat ögonblick. Jag var jättetrött det var jättetungt då han vägde nästans 4 kg. Alvin var rasande arg men jag var lyckligt trött. Och då var det inte ens klart här ännu, man skulle ju ha en trevlig stund med nål och tråd också. Aj, aj. Men vad är inte värt det, när man har en nyfödd bebis som väntar på en.

På den här bilden nedan är det Lova som kramar om magen med lillebror Alvin i. Ett ögonblicksminne, ett fint foto på en flicka som väntar på att få bli storasyster.

Och ja här fick man vänta ett ögonblick för testen har blivit riktigt moderniserade sedan jag väntade både Lova och Alvin. I mitten av augusti så var det dags och se vad resultatet skulle bli.

Och c.a 3 minuter senare kom reulstatet som nästans var misstänkt av ett svagare vanligt test som tagits innan.
Ett ögonblick av glädje och blandade känslor.

 

Saknar dig Lova. Massor, mycket, mer, mest!

 

 

 

 

Ikväll drar jag vinnarna som vunnit tävlingarna. 1 presentkort värt 400 kronor från Hjärtat mitt och sedan den vinnaren som vunnit LipFishtröjan. Så håll utkik.

Nu har jag en vinnare dragen av 24 tävlanden om napparna från Namnappen. Slumpgeneratorn valde nummer 6.
Vinnaren heter Sandra och hennes motivering om det bästa med julen löd:

" Det bästa med julen är att umgås med familj och vänner och att allt blir så varmt och mysigt på julen ".

Grattis Sandra jag har mailat dig och hoppas att du läser mailet snart.

Även tusen tack till Namnnappen.se som sponsrat tävlingen.

30 dagars temat skulle idag handla om min bäste vän. Jag vill faktiskt säga att min bästa vän är också min man. Det är han som känner mig utan och innan. Han vet vad som gör mig riktigt glad, han vet vad som gör mig susande arg.
Han har delat glädje och sorg med mig. Han är den som jag kan berätta allting åt. Han har jag nog absolut upplevt det mesta tänkbara med.


Jag har en hög med tjejkompisar också men tyvärr måste jag säga att min man tar hem allt där.
Han har funnits vid min sida genom mina föräldrars sjukdomstid, genom tiden efter de dött. Han har funnits vid min sida då barnen fötts och genom Lovas sjukdomstid. Han har liksom alltid funnits där. Genom glädje och sorg som sagt, precis som vi lovat varandra då vi gifte oss den 16.2.2008. Vänner finns det många men de allra bästa och unikaste växer inte på träd. En sådan är min man. Hjälpsam, snäll och omtänksam. Själv säger han kanske inte alltid så mycket men han finns där när man behöver honom, oavsett.

 

Lova och pappa ( min man ) för några år sedan.

Nu kan jag känna bebisens sparkar på utsidan av magen, om jag lägger handen på magen just vid rätt tillfälle. Har försökt några kvällar men alltid varit för sent ute med handen. Men idag fick jag första kicken i handflatan. Och bara det förgyllde min dag lite extra. Nu borde maken också kunna känna med andra ord.
Denna vecka går vi ju dessutom in i vecka 22. Det är egentligen rätt otroligt, när vi låg på Bonken i Uppsala med Lova träffade vi en baby, visserligen hade den vuxit till sig, men mamman berättade att hon fick flickan i vecka 23. Tänk vilket litet mirakel som överlevde där med mot många odds. Själv hoppas jag dock på att få gå hela graviditeten som jag gjort med Lova och Alvin.

Sista chansen för ikväll någongång efter kl 22 tiden ( 21 svensk tid ) lägger jag ut vinnaren av namnnappar.
Alltså om du inte tävlat ännu hinner du det ännu.
Tävlingen hittar du i högra menyn, genom att klicka på bilden.


Lycka till ni som ännu hoppas på tur. Er andra får jag önska en trevlig Luciamorgon. Här fattas oss och saknas oss en liten blond Lucia vid namn Lova, enormt enormt mycket.

Dag 6, Min dag i 30 dagars temabloggningen som många bloggar om nu. Tja, min dag. Vad skall jag berätta? Att jag hostat en del, torkat barnrumpa, lagat mat, tvättat och diskat och så har jag varit ganska mycket själv idag då sonen och hans pappa for iväg och åkte snöscooter. Julbakningen jag tänkte göra får bli imorgon. Jag och sonen får baka, om det nu blir bra då, maken har nämligen trots mitt förmanande lyckats äta utav chokladen som skulle vara i julbaket.
Han såg lite förlägen ut idag då jag kom på honom med att ha nallat av bakchokladen.
Det är ju redan 3 advent. 3 ljus brinner i staken. Hoppas att ni alla läsare har haft det riktigt mysigt nu idag.

Och så plötsligt känns det som allt man skall skriva om bara försvunnit och det är torrt och tomt i bloggen och i huvudknoppen. Bloggtorka som känns. Kanske jag månne snytit ut den med tanke på förkylningen som varit och ännu finns lite kvar av?
Snutit ut allt ordförråd typ. Ja vem vet, det mesta verkar ju gå för sig. Men jag lovar att blogga lite senare ikväll.
Måste väl skriva om det där 30 dagars temat igen. Och inte var det någon spännande ämne heller i mitt tycke, min dag liksom.

Dag 5 i 30 dagars temat skulle handla om Vad är kärlek. Ja, kärlek är ju så mycket och för mig är kärlek något vackert, fint, stort.
Kärleken till barnen, kärleken till min man, kärleken jag hade till mina föräldrar. Så lika men ändå så olika på andra sätt och vis.
Man kan känna kärlek till en plats man trivs på. Till ett djur, till något kärt föremål, men ändå kan man inte jämföra eller gradera dessa med varandra då det sannerligen känns på olika vis.


Kärlek får gärna göra en glad, varm i hjärtat och glad i sinnet. Och det blir jag när jag tänker på Lova, på Alvin, på min man osv.
Även det här temat är svårt att skriva om tycker jag. Men det jag har tagit upp är lite av det jag tänker på när jag hör ordet Kärlek, utan att tänka direkt på flyktiga tonårsförälsker som förvisso också är en variant av kärlek.
Hursomhelst. Kärlek är stort, är man omringad av kärlek och kan älska så mår man också bättre själv. Det får en att orka framåt när det är svårt och tungt.
Ingen borde få vara utan den känslan. Att vara omtyckt och få känna gemenskap, värme och just det kärlek.


( Känns som jag skrivit något flummigt nu, men det var svårt tyckte jag att sätta ord på ett ord. )

30 dagars temat idag skulle handla om vad man ätit idag. Jag är ju fortfarande så förkyld så jag har faktiskt inte alls fört något schema och som om det är så där superroligt att skriva vad man nu har ätit.
Har väl ätit det jag varit sugen på med tanke på tillståndet men till middag åt vi spaghetti med köttfärssås om någon undrar över det.
Jag har väl ätit någon samtsumas också och pepparkaka faktiskt och annat smått och gott  man velat ha som sagt men allra mest har jag hostat och snutit mig och är inne i min topp på förkylningen märker jag. Men det vänder nog väl snart igen.

Nu är vi redan inne i vecka 21 med preggobellyn. Småsprattlet har blivit till sparkar även om bebis forfarande verkar vara en lugn liten krabat, men jag känner av h*n alla dagar.
Igår kväll vid läggdags kickade bebis på där inne så tänkte jag att nu skall jag smeka magen tillbaka. Så det gjorde jag med ett litet lättare mjukt tryck, när bebis slutat kicka så smekte jag magen, och efter en liten stund kom gensvaret med en par kickar, så slutade bebis, och jag smekte magen igen och slutade smeka, och efter en stund kom kickarna till svar. Helt underbart, att det redan går att ha lite kontakt med den lille därinne. Om dryga 2 veckor är det ju dags för ultraljud igen då det var lite svårt att få exakta mått av busbebben där inne. Så då får man en extra titt igen. Dagen före julafton till och med. Och före ultraljudet den 20 december har jag ett MVCbesök. Lite att se framemot igen.

Ville inte lägga ut en helbild idag, ser bedrövligare ut än vanligt då man varit så förkyld. Men magen ser ni ju iallafall och det är den som skall vara det intressanta i det här inlägget.

Jag har fått mail av en kvinna som lagar egna smycken. Och lovade att skriva ett litet inlägg om henne i min blogg då smyckena var så fina i mitt tycke. Samtidigt tänkte jag se det som ett tips nu i julklappstider eftersom hon hon skänker 10% på vissa smycken hon säljer till Rädda Barnen nu i jul.


I mailet skriver hon bl.a ( Ja, jag har tillstånd att sätta in mailet av henne här liksom hon fått lov av mig att göra lite " reklam " hos mig )


Hej

Rose-Marie Eriksson heter jag och är 46 år gammal.
Jag kallar mitt lilla hobbyföretag för " Rosies smycken ".
Jag har en nystartad webshop som jag har som hobbyverksamhet och jag har sedan i somras stått på marknader och sålt mina smycken. Jag håller bra priser så att alla ska kunna handla någonting, ofta blir det en hjärteberlock, en ängel eller ett Hello Kittysmycke, ibland även något dyrare som människor köper. Jag tycker att det är roligt att göra barnsmycken och tycker att det är kul att se barnens ögon tindra när de kommer fram och tittar på marknader. En hel del mor och farföräldrar har handlat presenter, även barnfamiljer har köpt något extra halsband som barnen kan ge bort när de går på kalas.


Nu inför jul tänker jag extra mycket på alla de barn som inte kan känna sig trygga och glada under julen eftersom de har onyktra föräldrar. Därför vill jag ge ett bidrag till Rädda Barnen och tänker skicka 10 % av försäljningspriset på julsmycken, änglar och Hello Kitty smycken. I och med den tanken vill jag försöka öka försäljningen från ingenting till lite grann på webshoppen.


I grunden är jag förskollärare och sedan vidareutbildad till grundskollärare, tyvärr miste jag mitt jobb i våras p.g.a. sjukdom och för att skingra tankarna började jag göra massor av smycken.
Jag har även två egna döttrar, 11 och 18 år och det var min 11-åriga dotter som sa: " Mamma, du måste börja göra Hello Kittysmycken för alla småflickor älskar Hello Kitty ".



Ni kan besöka hennes lilla webshop under adressen rosiesmycken.shop.wosbee.com
( inget www före adressen för då funkar den inte, men ni kan klicka direkt på texten i inlägget här )
Hoppas att ni kanske hittar något ni tycker om, eller som ni vill ge någon i julklapp.

Det blev inte så hemskt mycket fotat när vi var i Tallinn. Det var en ganska svårfotad plats där inne i Gamla Stan främst. Men några få bilder kan jag visa. Dock inte några höjdarkort.

Bilderna nedan är av en gammal kyrka som numera är ett museum, dock var vi ej in dit och tittade.

Inne på Olde Hansa där vi alla åt något slags julbord. De där svarta korvarna, de smakade jag inte på och ingen verkade vara så där förtjust i dom heller.
Enda egentliga belysningen var stearinljus överallt vilket passade bra då så många skulle tända ljus på Lovas 7 årsdag just den här dagen. Och så var det medeltidaklädd personal. Och toaletten var riktigt intressant inredd.

Och till sist lyckades också jag gå och bli förkyld. Hosta, snuvig och heshet. Men inte vill jag direkt gnälla heller. När jag känner mig gnällig tänker jag bara på hur tapper Lova var och alla andra kämpar därute, så vad är lite förkylning mot det dessa människor gick egenom. Och de som ännu kämpar. Jobbigast med det här är väl att jag så lätt sedan åker på en envis efterföljande hosta i någon vecka men annars är det småsaker som sagt.
Dock har jag lite bloggtorka därför är ju 30-dagars temat bra just nu.
Och så vill jag påminna er som ej hunnit titta på dem. Mina tävlingar. 4 fina tävlingar ligger ute. När dessa stängs kommer det sedan att dyka upp 2 nya. Så ni har lite att se framemot också efter dessa stängs ner.

Dag 3 i temat 30 dagar skulle enligt listan idag handla om mina föräldrar. Och mina föräldrar ja, de lever ju inte mer någon utav dem tyvärr men jag skall berätta lite iallafall.


Min mamma hette Doris och föddes 1944 och hade/har 4 bröder. Hennes pappa ville egentligen att hon skulle heta Doris Marianne men det blev sedan Lis-Beth. När min mamma var runt 5 år dör hennes pappa. Hon kom ihåg mycket av honom och berättade också att då hon gråtit på begravningen hade prästen sagt att hon inte skulle gråta för att pappa snart skulle komma hem, varpå hon svarat att pappa kommer aldrig mera hem. Mamma hade också polio som barn då hon växte upp under den tiden då polion bröt ut och härjade vilket gjorde att hon inte kunde gå eller äta eller något egentligen och många sa att hon nog inte skulle klara sig, hon var dessutom så tunn och liten sen innan. Men mot många under så återhämtade hon sig helt och det enda som egentligen avslöjade hennes polio var att hennes ena hand var lite svagare och tummen blev lite sned.


Mamma träffade mina syskons pappa i 16 årsådern. Vid 18 får hon hon min syster och vid 23 min yngsta bror. Mellan 18-23 så fick hon 6 barn. I c.a 16 år var hon gift med syskonens pappa berättade hon. Tyvärr måste de skiljas pga lite tokiga familjeförhållanden som var för svåra att klara upp för henne då. Inget jag berättar om här även om jag vet.
Hon var sedan själv med barnen i 10 år innan hon kände att hon kanske vågade sig in i något nytt och träffade min pappa på sitt jobb där hon städade som lokalvårdare. Han har skämtsamt berättat hur han spanat in henne på jobbet där hon gick med långa svarta flätor med knutna i röda band. Men lättflirtad var hon inte.


Det här måste ha varit i mitten av sjuttiotalet för i deras förlovningsring kan man se att de förlovade sig 1977.
Mamma jobbade uteslutande som lokalvårdare på olika skolor. Sista skolan hon städade på under många år var Naturbruksskolan, men fick sedan sluta där pga cancern som förtidspensionär. Hon tyckte mycket om små inredningsdetaljer, djur och blommor. Mamma var en pratglad, levnadsglad och omtänksam.
Mamma dog i maj 2006.


1979 föds sedan jag och min pappa hette Henry Torolf och han föddes i Pargas, Finland 1932.
Han hade 3 andra bröder.
Pappa flyttade ju sedan till Åland där han träffade min mamma på deras gemensamma jobb.
Pappa jobbade mestadels som vaktmästare på olika ställen och hamnade sist även han till Naturbruksskolan.
Han gillade främst att snickra och dona och lösa korsord. Pappa var mer tillbakadragen, tystare och eftertänksam och hade koll på det som hände både inrikes och utrikes i världen.
Pappa dog i maj 2001.

30 dagars temat och dag 2, Min första kärlek. Svårt att skriva om den faktiskt. Jag har ju tyckt om många människor ( pojkar, killar, män?! ) på olika vis genom åren. Jag menar räknas lågstadieförtjusningen in i denna term? Eller är det den första riktiga pojkvännen? Eller skall jag räkna in den killen som jag bytte klassringar med som så bittert bedrog mig för att vara med sin barndomsvän och sedan hade mage att berätta hur han suttit o lekt med min ring och låtit den rulla ned i vattnet och fråga mig om han fick bli tillsammans med henne.
Usch det här var en riktigt knivig term om det skall vara en ömsesidig besvarad sådan.


Kan jag inte bara få välja min gamla nalle Agnes eller efterföljarnallen Tom? Självklart fanns det någon som jag tyckte mycket om då, men det känns så konstigt att skriva om det här idag. Kanske för den stora ålderskillnadens skull. Och min låga ålder då. Men det var en barndomsvän till mina äldre syskon och vi träffades i c.a 9 månader.
För mig var det himlastormande, för honom kanske mer roande och charmigt.
Men han blev min första " på riktigt ". Det var mellan 1994-1995.
Så mycket kan jag kanske berätta. Men annars väljer vi nallarna, och pappa.


Edit. Jag hade lättare kunna berättat om min mammas första kärlek. Han hette Sten och de höll ihop något år innan hon mötte mina syskons pappa.
Det där vita huset på höger sida nära Edos macken, när man kommer från Jomala hållet, precis vid rondellen/ backen upp mot Elgiganten.
Där hade mamma ristat in deras initialer. Har hon berättat för mig. Huset har ny fasad idag men det står kvar.
Hon berättade nog mer än så men det här är en gullig liten anekdot.

Sverige har gott om dem, men faktum är att det finns det i Finland med, dessa butiker som säljer lite dyrare barnkläder i rolig, trevlig design. Alla kanske inte vet hur och var dessa finns eller hur man hittar dem på finska google. Min finska är inte bra, men tillräckligt för att jag skall skriva en lista här i bloggen.
De flesta tar betalt via Ålandsbankens internetbetalning, Nordea eller faktura och postförskott. Fixar man Ellos osv så fixar man dessa lika enkelt.


På Åland finns ju egentligen nu bara Familia ( förutom KappAhl ) och visst är det roligt att få kläderna i hand direkt, men alla märken finns ju dessvärre inte med. Många av shopparna jag länkar till så har samma utbud, men det kan löna sig att surfa mellan dessa då en del har rea på just ett märke, en annan fått in nyheterna innan nån annan osv.
Hoppas någon finsk läsare därute eller Ålänning finner något nöje i dessa sidor. Det är bara ett fåtal av alla jag sparat ihop till under åren som småbarnsmamma och ofta hittar jag nya lite här och där.


Lastenmetsola

Me too, Småfolk, Villervalla, Punainen Norsu, Moonkids, Molo m.m

Veeti & Vilius

Pippi, Metsola, Kameleont design, JNY design m.m

Latsentaikamaa

H.J.O.R.T.H, LipFish, Kinderit, Starchild tossor m.m

Keltainenkettu

Småfolk, Molo, Lego, Duns m.m

Punavuoren

Molo, Småfolk, Nova star, Katvig m.m

Miniq

Nova Star, Kimperi, Koeka, Geggamoja, Duns, m.m

Dag 1 - Om mig, i 30 dagars temat. Jag skall försöka berätta om mig själv och sådant tycker jag är svårt. Men någonting litet hoppas jag att jag får ihop.


Jag föddes den 7 november 1979 i Mariehamn på Åland och fick namnet Anna-Maria Elisabeth. Anna efter min farmor och Maria efter min mormor. Jag växte sedan upp på landet i Jomala, Möckelby, en liten by som låg närmare andra små byar. Jag gick i parklek första åren av mitt liv i Kyrkoby och sedan i daghemet i Överby. Egentligen växte jag upp som ensambarn trots att jag hade syskon men jag kom som en sladdis efter 10 år efter min storebror.
Jag har 6 syskon. Många gör skillnad på hel och halvsyskon. Det har jag aldrig gjort men om man skall förklara sig bättre har mina 6 syskon en halvsyster, jag.


Mina barndomsintressen var som många andra barns, lek och bus, hästar och djur och att bo ett med naturen var skönt då man bara kunde gå ut och hitta på någonting med någon av grannarnas jämngamla barn.
Hela skoltiden gick jag först i Vikingaåsen låg och mellanstadieskola för att sedan börja i Kyrkby Högstadium vilket var en mindre höjdare tyckte jag. Jag hade svårt att hitta någon plats där man passade in och det förekom vad jag efteråt förstått mycket mobbing på den tiden fast det doldes bra.


Efter högstadiet gick jag på Folkhögskolan i Pålsböle som ligger en par km från där jag bor i dag. Tanken var att jag skulle läsa vård vilket jag intresserade mig för mycket på den tiden. Så jag gick på vårdlinjen där för att sedan söka vidare till Vårdinstitutet vilka hade så många sökande och var så svår att komma in på att jag gav upp efter första sökningen. Jag hade hamnat någonstans på 12 reservplats av jag vet inte hur många lika suckande människor som kom efter mig på listan så sist hamnade jag iallafall inte. Istället började jag längre fram att städa lite här och där, främst olika kontor osv.


Jag tyckte nog det där städandet var ganska skönt trots allt. Man arbetade självständigt och ganska mycket i egen takt även om det var tungt många gånger.
Just i den vevan jag sökte till vård hade jag också flyttat hemifrån 16 år gammal. Från landet in till stan till Mariehamn till en kille jag var förlovad och sambo med i 4 år, innan jag kände att jag inte visste om jag ville fortsätta så. Vara där i stan, på den platsen med just honom, kort efter träffade jag min nuvarande man och bröt upp med min fd, som jag ännu är vän med och vi träffas på en fika ibland eller bara hos gamla gemensamma vänner. Båda har vi nya förhållanden idag och har alltså gått vidare med livet. Det är 11.5 år sedan nu.


I samma veva hade min pappa fått cancerdiagnos i skellett och lungor. Han dog sedan i maj 2001. Mindre än 2 år efter jag träffade min man. Och knappt året efter hade min mamma fått återfall i sin cancer som denna gång satte sig i mjälten. Vi hade också införskaffat oss det lilla torp vi bor i idag, jag och min man och Alvin, och där Lova också bodde. Vi flyttade dock inte ut på direkten utan huset stod tomt bra länge då det behövdes dras in vatten och annat nödvändigt innan. Före det bodde vi i en stuga hemma på mina föräldrars gård. Lugnt och skönt i jämförelse mot det liv jag hunnit leva i stan i olika lägenheter. Så det är främst lugnet och tystheten och närheten till naturen som blev så behaglig igen.


Den 1 april 2003 så fick vi beskedet att vi skulle bli föräldrar. Att det tog sig så snabbt hade man knappt vågat drömma om. En del pratar om försök och det gick på första för oss. Glädjen var stor och nu började det riktigt riktiga vuxenlivet med ansvar för ännu en liten människa vi valt att sätta till världen. 4 december tidigt på morgonen en dag innan beräknat fick jag värkar och klockan 20.59 på kvällen föddes Lova. Ett fantastiskt ögonblick även om det var dramatiskt. Lova föddes med navelsträngen om halsen, andades inte och de sprang i väg med henne. Men allt slutade tack och lov väl.


I maj 2006 dör min mamma. Cancern hade även där vunnit och nu stod jag där utan föräldrar, 26 år gammal och med en dotter på 2.5 år. Kort efter frågade min man om vi skulle försöka få ett syskon till Lova och i juli kom beskedet, vi skulle bli 2 barnsföräldrar. Alvin föddes i april 2007. På kvällen klockan 21.48.
Förlossningen slutade ungefär som med Lova.


Efter det så levde vi ett rätt bra liv trots att jag mist mina föräldrar och livet gick sin gilla gång. Lova började i parklek hösten 2007. Där gick hon ända till våren 2009. Och ja, sommarens historia kom att förändra hela mitt liv, hela vår familjs liv. Lova blev sjuk. Och det kan man ju läsa mer om under Lovas sjukdomstid.
Tanken var att om Lova hade levt idag hade jag arbetat deltid högst antagligen igen som lokavårdare och Alvin hade gått på dagis de timmarna liksom Lova i skolan. Jag har alltid velat ta till vara på småbarnsåren som man aldrig får åter och därför tänkte jag alltid så att så länge de är små vill jag inte jobba 8 timmars jobb. Små drömmar, som slogs i spillror. 


Egentligen utöver det här har jag inte så mycket att berätta om mig själv. Jag har inte varit en resande person på något vis, ingen karriärsmänniska eller någon som suttit i skolbänken 8 år till efter högstadiet. Men trots det ser jag mig som en människa med fötterna på jorden som fått leva ett annat liv än många av mina medmänniskor. Ett annorlunda liv, som ibland varit lite hårdare och svårare. Och det är ju också en skola kan man säga. Den svåraste, när ens barn blir sjukt och sedan dör. Och på tal om vårdlinjen och vårdtankar tror jag att jag fick min beskärda del av det under 2009-2010.


Framtiden, ja jag hoppas på en bättre sådan igen. Kanske inte fullt ut. Jag vågar inte riktigt lita på livet fullt ut. Men jag hoppas lite. På att det blir lite bättre.

Nu gör jag som många andra bloggar, tar efter dem och gör ett 30 dagars-tema eller vad jag skall kalla det för. Och listan man skall göra ser tydligen ut så här. Vissa blir enkla att skriva och andra mindre enkla misstänker jag.
Jag tänkte börja med dag 1 redan lite senare under dagen. Så får vi hoppas någon finner intresse i av att läsa det.
Även andra som tycker det här verkar roligt får hemskt gärna kopiera listan och göra samma sak.



Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Egentligen behövs ej mer ord än rubriken som fyller ut en stor del av ens dagliga känslor. Även om jag inte jämt skriver om det här dagligen, så är det en ständigt närvarande känsla som följer en varje dag.
Lova, du är så innerligt och oändligt mycket saknad. Tänk om du bara kunde komma tillbaka, nu idag, direkt.
Tänk om ens önskan kunde gå i uppfyllelse. Det gör ont att längta och sakna någon så mycket och att veta att personen dessutom inte ens lever längre. Att få veta att chanserna är obefintliga, noll att i det här livet få träffas och kramas och gosa så som vi en gång gjorde.
Finaste du.

När jag var i Helsingfors med maken på bloggprisetgalan så gick vi förbi ett skyltfönster, ja egentligen många sådana men ett fångade min uppmärksamhet mer än andra. Det med denna fina ängel, med en sitthöjd på kanske 40-50 cm.
Den var otroligt vacker och hade ett otroligt pris också som man kan se invid den. Nästan 18.000 kronor. (Lite på 1800€) Men som sagt, den var väldigt vacker och annorlunda.

Jag tänkte tipsa er om en sida som ploppade upp igår med barnkläder, leksaker, och annat smått och gott i som tex Lära gå vagn Laban, m.m.
Kanske ni hittar julklappen ni letat efter just där?
Sidan heter Spöket Laban och ni hittar den här.


Under Rea hittar man en massa fina fynd dessutom även om ickerean med tex barnkläder är helt humana priser på tex bodys.
Så skynda er dit och se om ni hittar något till de minsta.


Bilden nedan är lånad från Spöket Labans hemsida. Och denne body kostar 149 kronor.

En sista tävling innan Lucia, startar hos mig idag. Denna gång i samarbete med Röda Hund. Röda Hund är ett svenskt märke med färgglada ekologiska barnkläder riktat till barn i åldrarna 0-6 år.
Nu har ni chansen att vinna ett presentkort värt 250 kronor i min blogg, att shoppa ett valfritt plagg för hos dem.


För att vara med och tävla vill vi att ni Gillar Röda Hund på Facebook. Samt att ni länkar till tävlingen här, där på er egen Facebooksida. Berätta sedan i en kommentar hos mig att ni gjort det.


Vill ni ha 3 extra lotter så kopiera bilden nedan till er blogg samt texten underst, och skriv en kommentar med blogglänk till er hos mig.


Vill ni ha 5 lotter så gör ni allt ovanstående, Gillar Röda Hund på Facebook, och länkar till tävlingen där hos er, hit. Och kopierar bild och text härifrån till er blogg och skriver sedan en kommentar hos mig med länk till er.

Okej, jag har en sjuhelsikes fart då jag skriver. Jag vet. Det är sällan jag fastnar i texterna då de ofta sitter färdigt där då jag börjar och de redigeras under skrivandes gång. Därför kommer det en massa texter vissa dagar som kanske max tar 10 minuter att skriva per gång ibland knappa 5 beroende på längd.
Ett sista inlägg för dagen. Det får kompensera gårdagens bortfall då vi inte var hemma.

Lite Tallinnshopping. 

 

 

Alvin provar muminkoftan.

 

 

2 advent. Vad tiden går det är helt otroligt att hinna med i den här takten. Ljus två har fått brinna i staken. Och ännu ett tecken på att julafton närmar sig. Vet inte vad jag skall känna om den kommande julen, men det känns nog mest konstigt.
På tal om mitt förra inlägg var det någon som tydligen inte orkat läsa att inlägget inte ens handlade om bara mig utan om ALLA som bloggar öppet för andra. Snälla lilla Maria som du kallade dig, läs det förra inlägget igen så kanske du ser vad det egentligen står och inte bara koka över rakt av och be mig sluta blogga öppet om jag ej tål allt som sägs och skrivs åt mig när inlägget egentligen var riktat åt vem som helst och alla, eller kände just du dig träffad? Ibland lönar det sig att titta över sin kommentar 2 gånger innan man postar liksom jag läser genom mina inlägg innan jag postar dem i bloggen.


Oavsett vem och vad man skriver om så skall INGEN behöva ta alla andras " elaka åsikter ", dvs speciellt inte om de är så elaka som det jag berättade sist om, hur man skall ta livet av sitt lilla spädbarn på bästa sätt som den där tjejen fått läsa om i sin blogg. Det var dit jag ville komma, hur en del människor verkligen går för långt med sitt kommenterande.
Eller tex att man inte älskar sina barn som en del också får för sig tydligen.
Att säga en åsikt på ett bra sätt och att säga den elakt för att jävlas, det är egentligen två skilda saker. Den förstnämnda är att föredra och är också det mer mogna alternativet.

Som det gungar ännu efter den senaste resan. Det gungar i huvudet, det har blivit som någon slags oblans i huvudet.
Ja det gungade ju väldigt friskt som sagt och nu känns det som om  jag ännu är på ute på havets böljande blå.
Hoppas det slutar snart.
Jag höll på läste ikapp lite bloggar jag följer och såg att Linn som fått årets bloggpris fått en del åsikter om huruvida hon var värd vinsten eller ej.
Jag uttalar mig inte om sådant personligen. Linns blogg är populär, och av en annan karaktär än min.
Men jag undrar om jag inte känner mig lättad ändå, sist och slutligen att jag inte vann Årets blogg. Just av att jag har en låg smärttröskel ibland angående vissa människors uttalanden.


När det börjar göra ont är då folk anklagar mig felaktigt att inte tagit hand om Lova. Att jag älskat Alvin mer och andra riktigt felande saker.
Jag vill inte heller som sagt åt någon förklara varför jag valt att skriva men jag tycker det är skönt.
Sedan om det är mest om sorgen, mer om graviditeten eller om jag kokat soppa, det angår egentligen ingen annan än just mig själv. Många som bloggar får nog till slut den där känslan av att nu måste jag blogga för mina läsare också. Och inte bara för mig själv mer. Man börjar känna att en del av dem ställer krav på hur man lever sitt liv. Främmande människor börjar fungera mer och mer som åsiktsmaskiner och just gärna anonymt. Nu har jag ändå haft ganska god tur, de som varit riktigt onödiga, missförstådda och bara allmänt, ja idiotiska är tack och lov få men lyckats trampa ner mig rejält.


Men vad är det egentligen som får människan att skriva taskigheter, fula saker och annat om en människa som inget illa dem gjort. Som bara valt att skriva om vardagshändelser ur sitt liv, om känslor, tankar eller om just frukosten.
Antagligen stör dom sig på något hos personen de läser hos, eller kanske är de avundsjuka eller bara allmänt
" dumma i huvudet " som inte lärt sig att man aldrig kan bli 100% anonym på internet trots att man skiver signaturen anonym och tror de därmed kan skriva precis vad som helst om vad som helst till vem som helst.
Man måste ju liksom inte skriva allt man tycker och tänker åt andra i en kommetar även om det kliar i fingrarna och man kanske ser rött och det bubblar inom en. Låt det liksom bara vara, andas blunda, klicka dig bort.
För är man modig nog att skriva skiten skall man tänka, är jag modig nog att säga det här öga mot öga också om det gick.


Kände bara för att skriva om det här ännu en gång trots att jag sluppit igen ett litet tag, men när man ser hur hårt de far fram hos andra med blir man förundrad. Som den unga mamman som fått tips om hur hon skulle kunna ta livet av sin lilla nyfödda dotter i kommentarer. Hur sjukt är inte det också?

Nu är vi hemma igen efter allt resande. Och det är skönt. Riktigt skönt. Tallinn var halt, snöigt och kallt. Men det var roligt att åka dit. Men jisses som de gungade både på vägen dit och hem.
På vägen dit så lade man sig och undvek och att gå onödiga sträckor, i sängen så åkte man fram och tillbaka med vågorna.
På vägen hem var det jobbigare, inte direkt trevligt för de som har anlag för sjösjuka. Det small i färjan flera gånger då vi åt och ute yrde snön för de som skulle ut och röka. Vansinne. Man blir nu att tänka på de som förliste med Estonia. Stackars människor, där ute i vattnet var det nog ingen höjdare att hamna just då.


I Tallinn åt vi något slags julbord inne på Olde Hansa. Det var lite annorlunda mat mot här. Och det smakade annorlunda också. Det var kan man säga intressant. Men servicen var det inte fel på, det gick undan att få in det man skulle man ha.


Köpte yllesockor därborta och en fin kofta åt Alvin med mumintroll på. I morse kom vi hem klockan 05.30.
Jag kan säga så här. Det var nog bra att Alvin stannade hemma, resan var rolig javisst, men inte något en 3 åring hade orkat hänga med på. Klocktiderna då man for och kom bara och sen allt rännande runt i olika torgstånd osv.
Nu får det vara lugnt med resandet på ett tag.
Idag blir det också lugnt och så skall vi självklart åka till Lova med ljus igen. Vår tjej, så saknad hon var igår på sin födelsedag.

Ett sista inlägg nu innan resan. Jag har bloggat lite mera idag för imorgon kommer det inga inlägg alls som tidigare nämnts.
Lova fyller 7 år imorgon. Vi är inte hemma i år då vi kommer att vara på resa med makens jobb. Helt plöstligt ikväll sa Alvin att han tänker inte följa med. Han tänker inte kliva upp 23.30 för att åka med nattfärjan kl 01. Och försöka hitta sömnen igen i en hytt.
Och han ville inte kliva upp 04.30 följande " natt " då vi kommer hem för att sätta sig i bilen, åka hem och sedan försöka somna om några timmar. Jag förstår honom. Han sa, jag tänker vara hos farmor medan ni är borta. Så antagligen har vår självständige herreman bestämt sig i sista minuten att stanna hemma. Kanske farmor och han kan ha det mysigt ihop de två, för det är ju också tomt för farmor då ingen Lova bjuder på tårta i år.


Hursomhelst, beslutsångest kanske vi alla har ibland. Vi skall iallafall åka till Lovas grav snart, med " Grattis ljus ".
Så fel, tänk om hon hade varit här nu, då hade vi sannolikt alla velat åka ikväll.
Lova har för er som missat det på Facebook en liten ljuständning imorgon. Ni kan kika här. Tänd gärna ett ljus för Lova ni som hinner, och har passligt.


4 december 2003 - 4 december 2010 = 7 år sedan Lova föddes. 49 cm lång, 3320 gram tung. Rödblont hår och blåa ögon. Vår förstfödda lilla flicka.
Vi saknar dig massor, oerhört mest. Vi tänker på dig alla dagar, saknar dig alla dagar. Det är här du skulle vara och inte där du är nu. Första födelsedagen din, utan dig på plats. Du skulle varit här, och mumsat tårta imorgon, öppnat en massa presenter, haft kalas för dina vänner. Finaste du!

Jag och maken samt Alvin åker till Tallinn inatt ( lappisen blir hemma jo så imorgon blir det inte inlägg alls ) men innan dess tam-ta-da.... skall jag passa på att klämma in några gala bilder till. Flera kan man se på bland annat peppar.

Okej, lite gala bilder lovade jag er. Här kommer det några jag vågar visa er. Först ut är en gruppbild på några av Årets blogg nominerade...

Ännu en tävling i jultider drar igång i min blogg och denna gång kan du vinna en fin röd och grann tröja från LipFish.
Tröjorna finns i storlek 62/68-110 och det gäller endast den röda tröjan med grodan.


Låter det intressant? För att vara med och tävla skall du svara på en fråga samt kopiera bild och text nedan och när du gjort det skriver du det i en kommentar hos mig samt länkar till din blogg så jag ser att du gjort som man skulle.
Har du ingen blogg så gör du exakt samma saker men mailar istället 3 vänner samt sänder en kopia av mailet till mig på [email protected]


Fråga:
Vilken är den mysigaste barnbutiken i din stad där du bor?

Årets blogg 2010 blev inte helt otippat som jag trodde Linn. Hon drog dessutom hem 2 priser. Man får gratulera.
10000 personer hade röstat på sina favoriter och Linn hade fått 30% av alla dessa röster.
Tack också till alla som röstade på mig. Läs lite mer här på bloggpriset.


Jag tog några ynkliga få kort och alla blev inte bra men några är iallafall visningsbara så jag lägger in dem lite senare. Nu skall vi checka ut från hotellet. Gå ner på stan några timmar. Sedan skall vi åka färjan hem och kliva av typ med tuppen strax innan halv 5 på morgonen för att återigen sätta oss på nästa inkommande nattfärja som tar oss till Tallinn.
Jag längtar fruktansvärt mycket redan efter min alldeles egna fina mjuka säng, täcke, dyna.
Och att stå i 4 timmar nästans igår var tungt. Det fanns ju inte sittplatser inne på galan. Det var kanske en av de väldigt dåliga sakerna men annars var det hyfsat trevligt och en del trevliga människor hann man prata med också.
Jag bloggar mer sen som sagt. Är mest trött, längtar hem till lillgrabben och har haft helt okej annars. Det här lär ändå knappast hända fler gånger att man kom med till uttagningen av Årets blogg 2010 i Finland.
Kanske jag borde satsa på Sverige nästa gång. ( Nej, jag skojar ).

Japp, då var man i Helsingfors. Och sitter just nu på hotellet och skall snart börja göra sig i ordning för galan.
Vi nådde huvudstaden vid 10 i morse och sedan gick vi till hotellet som vi hittade väldigt snabbt, maken har tydligen ett gott lokalsinne tack och lov. Vi har haft några timmar då vi inte gjort så mycket, kikat runt lite i centrumet.
Jag tänkte bara uppdatera lite, att vi är framme, allt är okej och alla mår bra. Och att jag bloggar mer efter galan.


Och för er nyfikna. Kl 20.00 börjar sändningen från Bloggpriset 2010 på x3m.yle.fi.
( finsk tid. dvs kl 19.00 svensk )