Dolce Bambini

Projekt amningskudde, med första lagret klart, dock skall jag nog stoppa om den och sy ett ytterfodral som man kan ta av och tvätta.

Var otroligt lätt att sy denna faktiskt, och jag tog till och med fram symaskinen denna gång som jag inte rört på år och dagar.

Idag så var jag in i en butik vars innehavare snart började samtala med Alvin. Personen har inte pratat med oss på ett bra tag så jag visste att snart kommer det någon fråga om Lova. Och mycket riktigt. Kort efter frågar hon Alvin att var har du din syster då? Alvin svarar på sitt vis att Lova är i himlen. Men istället för att vända sig mot mig fortsätter hon med, "är Lova i skolan"? "Nej Lova är i himlen" svarar Alvin igen och pekar. Då så säger jag att Lova blev sjuk och fick en hjärntumör. Hon dog i maj.
Varpå jag fick förklara att Lova åkt in och ut på sjukhus men blev inte frisk.


Då kommer den bästa frågan av de bästa eller hur skall jag säga, "Men hon mår bra nu"? Jag fick återigen bara minuten efter säga, men Lova dog i maj.
*Pling*
Vet inte om hon verkligen inte lyssnade, uppfattade eller om hissen inte gick ända upp. Ingen ursäkt fick jag ens men jag skyndade mig sedanmera ut för jag orkade verkligen inte dra någon sjukdomshistoria från början till slut, än det kortfattade jag sa.

Under Lovas sjukdomstid kom en cancertidning hem, den kommer ännu. Den läskiga "Ålandsstatistiken" c.a 200 personer per år får cancerdiagnos. Åland som är så litet och när man tänker på att det tar flera år innan man blir friskförklarad, (5? om jag minns rätt) så tänk vad många som bär på en diagnos av varierande slag. Nu gäller artikeln ovan inte barn, men ändå känns det som om varför våran lilla Lova bland dessa 200.

Först tänkte jag att jag skulle köpa en amningskudde, jag har aldrig haft någon, utan använt mig av vanlig kudde eller ingenting alls och det har ju gått bra. Men eftersom jag skall snittas nu kanske det här underlättar amningen ännu mer i början om man har ont.
Jag har köpt hem tyg idag, så en del av kudden kommer sannolikt att bli i samma mönster som det gröna påslakanet, men gult.
Nu får vi se om man får till något en dera dagen.

Nu är vagnen nästans färdigt omklädd. Lite småsaker att fixa med ännu och visst ser man att det är gjort för hand om man måste syna i sömmarna men den är totalt jätteunik. Jag kan nästans garantera att det är den enda Brion på Åland som ser ut som den här.
Men överlag är den nästans klar.


Man kan säga att det tog mig en normal arbetsdag för andra som jobbar 8 timmar om jag räknar ihop allt hittills och då har jag knåpat med nål och tråd nästintill allt för hand på kvällar i tysthet och lite då Alvin såg på Bompa. Usch, så mycket har jag inte sytt sedan slöjden i högstadiet. Men det här var iallafall roligt att göra. Den blev ju riktigt retro i sin klädsel. Kanske jag skulle ta mig an en amningskudde nästa gång, fast då lär jag nog få starta igång symaskinen och det verkar inte så spännande. (Trasslande undertrådar och nålar som går av då man racer som bäst).
Tyvärr gör ju foton sig aldrig riktigt rättvisa och det bruna tyget är lite ljusare i verklighet.

Och nedan ser man hur den såg ut före med det dassiga tyget som hade lite gula fläckar även om de ej syns så bra på kortet nedan så var det ett sunkigt innertyg med doft av gammal vind kan man säga.

Idag har vi varit på födelsedagskalas. Makens kusin blev 19 år. Vad åren har gått fort. Nu är hon lika gammal som jag var när jag träffade min man, jag var 19.5 ungefär. Och flickan var bara i ålder med Lova och skulle börja första klass.
Månne det bara är de unga som åldras? (Skämt och sido).
Jag skall ägna fortsättningen av kvällen att klä in vagnens liggdel. Så ni vet vad jag sysslat med igen några timmar.
Undrar riktigt vad det skall bli till slut.

Nu börjar det mesta i klädväg finnas åt parveln i magen, kläder som jag också gillat åt de andra barnen. Om allt finns inne vilket det verkade göra vid beställningen kommer följande kläder hem om ett tag.
Tycker det har varit mysigt att klicka hem små kläder ibland även om man har barn sedan innan så hör det till för mig att köpa nytt också. Blir lite en del av graviditeten och gör den också lite verkligare och väntan inte så lång alla gånger.

 

En slapp dag idag blev det verkligen. Alvin har visserligen varit på skoteräventyr med pappa. Själv är jag inte så vigulant längre så maken tar de vildare lekarna just nu.
Vi har mumsat entrecote och klyftisar med kantarellstuvning till middag och varma bananer med glass och chokladsås till efterätt.
Imorgon är vi bortbjudna på kalas, och sen är helgen redan slut. Men snart snart är vi inne i februari. Januari brukar kännas lång men har ändå gått ganska snabbt.

Jag funderar på att fortsätta klä in liggdelen på vagnen i samma tyg som sufletten då jag ändå håller på. Jag har börjat fnula lite smått men vi får se om det händer något under dagen. Jag började lite försiktigt igår att spåna. Jag antar jag fortsätter idag mellan nysningarna. (Har lyckats bli förkyld igen men inte så kraftig tack och lov)
Nedan ser man lite av den gamla gulnande klädseln, så sannolikt i min fantasi så skall det bli i samma bruna blommiga tyg som sufletten. Om inte annat motiverar jag mig själv att lyckas få det någorlunda då jag skrivit om det här i bloggen.

Nu har man hunnit in i vecka 28. Nu någonstans känns det som om veckorna rör på sig i en annan takt än förut, kanske lite snabbare.

 

Lite om barnet i vecka 28.

Fostrets hjärta slår snabbare när det hör din röst. Nu kan centrala nervsystemet också reglera ditt barns kroppstemperatur och kroppen börjar få ett fettlager.

Barnet är nu så stort att det fyller ut livmodern helt, det finns därför inte längre plats för så många armrörelser som tidigare. Många upplever nu mindre och annorlunda fosteraktivitet än tidigare. Du ska ändå vända dig till barnmorska eller förlossningsavdelningen om du märker att barnet rör sig markant mindre än normalt.

Du kan nu glädjas åt att barnet har ganska goda möjligheter att överleva om det skulle födas nu. I vissa kulturer markeras 7-månadersstadiet med en fest, därför att fostret kan vara "tryggt" nu.

 

 

 

Svårt ibland att tänka sig att det bara är 10-11 veckor kvar nu, efter att man har blivit beviljad snitt. Någongång mellan den 14-20 april kommer det sannolikt att komma en bebis till oss, och tid får vi i vecka 37. När man säger runt 10 veckor låter det lite, men säger man april och tittar ut på snömassorna känns det så avlägset.

Jag fick ett brev idag av en läsare i Sverige. Hon hade skickat med 1 par minimala söta små stickade bebissockor.
Jag blev jätteglad. Tusen tusen tack till dig som lagt ner tid på det här. Och sockorna kommer att komma väl till pass. Sådant här smått i en annars ibland så trist vardag uppskattas alltid.

Jag är fortfarande inte klar på långa vägar känns det som men min frånvaro beror på att jag pysslat med vagnens suflett vars tyg inte var så trevligt efter alla år. Vi får se hur det fortskrider. Lätt är det direkt inte, för en som aldrig gjort det förr. Det ser iallafall lite bättre ut än tyget som fanns innan.

Har ej hunnit med bloggen ikväll. Det som upptog min tid var nål och tråd. I hela 3 timmar. Inte likt mig. Vi får se om det blir något av det hela eller nähä, blir det bra så får ni antagligen se resultatet också.
Nu kallar sängen.

Satt en stund igårkväll och gnodde med vagnen. Putsade lite här och lite där. Svinto och vatten får det mesta som blivit matt att glänsa som nytt och tar också bort ytligare rost hyfsat bra. Tur att vagnen inte hade mycket rost alls. Sitter jag och gnor i 10 veckor till så lär den blänka som silver (åtminstone i fantasin). Vagnen kanske inte är direkt något vem som helst vill ha, man skall nog ha något slags faschination för äldre vagnar tror jag. Ungefär som en del myser över jänkare. (Vilket jag också gör om jag ser en fin sådan).
Lustigt nog är att ju att dagens nyproducerade vagnar sjunker i värde så fort du rullar ut genom butiken med dem, medans de äldre, i fint skick stiger i värde och blir någonting extra.


Och nog är det ju någonting lite speciellt med en del äldre barnvagnar. De som började komma runt 60 talet och en bit in på 80. Nå hursomhelst, vagnen jag införskaffade har väl någon liten skavank av ålderdom. Men den rullar bra, stadig och lär komma fram i snön.  Jag hoppas att komma över en sittdel som passar eftersom vagnen bara var en liggvagn, men bebisen ligger ju mest i början och sedan finns det ryggplatta då de börjar sitta lite. En annorlunda vagn, i en annorlunda familj. Skall senare länka till någon riktigt notorisk vagnsamlare, för det finns sådana som t.om hyr en lokal och in dit ställer dom alla vagnar de fyndat, fått, köpt i retro stil bara för att, ja det är ett intresse dom har. Ett lite annorlunda intresse.

Tanken var att jag skulle vara med i radio imorgon och prata, helst live, dock blev det ej så. Anledningen är att de ville prata med olika bloggare om varför man bloggar osv. Så då föll de sig så att jag blev tillfrågad. Men denna gång är jag inte med. Och på något vis fast det var roligt att bli tillfrågad, är det skönt att bara slippa. Det har varit fokus ändå på mig och bloggen i december just med Bloggpriset galan där jag var en av de 6 nominerade till Årets blogg 2010.
Däremot skall några andra mammor prata och sådant där.
Just nu är jag iallafall listad här bland läsvärda bloggar, och med lila överstrykning till och med. Ni får kika runt där så kanske ni hittar mer skoj att läsa.

Först vill jag tacka alla som hittills delat med sig av snittupplevelersna de haft, tack tack tack. Det är fint att läsa om att andra som gjort samma sak innan.
Och ja, det var alltså skötväskan jag hämtade ut från tullen. Den hade kommit till posten som den skulle och posten hade skickat den till tullen som lämnade över den utan att något mer för den. Det var ju inte mycket det överskred maxsumman att handla något för heller så. Det var samma trevliga tjej i kassan som ordnade med Nikon kameran jag vann i somras. Så jag kom ut glad och nöjd. Lunchade också med sonen på Hesburger.


Väskan var större än jag trodde och riktigt så där knalligt cerise rosa. Den har olika 3 fack som man kan stänga med kedjor, och  en skötbädd och fack inne i facken osv. Den verkar riktigt rymlig med andra ord. Innertyget är orange så den är helt klart lite annorlunda. Man får lite 80tals vibbar och tuggummikänsla. Helt klart annorlunda än vanliga väskor och t.om SkipHop blir vanlig i jämförelse. Jag hoppas jag kommer att få mycket användning för den. Färgen gör en också glad.


En annan sak som gjorde mig lika glad var att jag efter mycket letande kom hem med en retro vagn.
En gammal Brio Noblesse plysch. Hur länge har man inte letat en sådan. Lite att göra på den är det men det var kärlek vid första ögonkastet typ. Att vagnen dessutom inhandlades till ett bra pris med tanke på vad många går för på Blocket från 70-80 tal så förtäljer inte historian.
Alvins Knorr sålde jag ju förut och köpte hans Emmaljunga scooter då han blev 1 år, men den ska inte bebben ligga i eftersom det är en sittvagn med bara viloläge. Nu kommer jag nog att skilja mig markant från mängden bara jag får Brion i rullning och förhoppningsvis en bebis att lägga däri. Ni får se vagnen senare men väskan visar jag nu.

Finns det någon vänlig människa därute som kan dela med sig åt mig om sina positiva snitt upplevelser. Helst de planerade snitten då jag ju själv skall få ett planerat.
Berätta om hur det var att ställas i ordning inför operationen/snittet, berätta om hur ni upplevde allt kring det.
Berätta om ni hade musik, berätta om om hur länge ni låg till sängs, hur länge ni hade ont, när ni kunde åka hem.
Allt positiv feedback är så välkommet. Vill ni inte skriva i kommentaren så kan ni alltid maila [email protected]
Berätta allt fint och lämna bort det skrämmande nu om blodförluster och katetrar som inte kommer rätt osv för sådant läser och hör man ändå tillräckligt av också även om man föder "som det är tänkt att man borde" normen.
Så maila och kommentera på, om fina snittupplevelser.

Alvin, en liten klimp som tog 18 minuter att klämma ut, och drygt 12 timmar allt som allt från värkstart till the end.
Och nog ser man ju rätt mör ut på fotot. Alvin ser mest arg ut. Tänk att den lille grabben, som föddes helt utan gråt och insnarad i navelsträngen så hårt att han var helt tyst och helt blå, kunde få ur sig sånt ljud till sist, helt ljuvligt.
Och idag är han snart en kille på hela 4 år.

Morgondagens projekt. Besöka tullen, men det skall förhoppningsvis gå finemang. Vi siktar in oss på det.

Idag har Eva fått en liten prins, en son , ett tredje barn. Hur kul som helst. Grattis Eva. (samt övrig familj).

06.20 finsk tid, dvs 05.20 för er svenskar vaknade en pyjamasnisse vid namn Alvin imorse. Han som älskat att sova till minst klockan 8 slår upp sina ljuva blå allt tidigare och det i mörka vintern.
Själv känner man sig enormt utvilad - inte, då man nattvandrar mellan säng och toalett om nätterna, då graviditeten gör sitt. Någon fyndig människa sa att dessa toalettbesök är att förbereda mamman på kommande vaknätter med ett spädbarn. Nu sov Alvin bra som nyfödd, Lova lite mindre bra eftersom hon fick kolik som ofta höll på mellan 2 och 5 om nätterna i ungefär 10 veckor.


Egentligen är jag en människa som tycker om att sova när tillfällen erbjuds men jag kan likaså klara mig på att sova 4-5 timmar per natt i långa perioder om så är, men det tar ju någon dag att ställa om sig.
Lovas sjukdomstid erbjöd ju på otaliga sömnlösa nätter i mer eller mindre utsträckt skala. Det var ju urinmätningar, medicineringar, annan hjälp och sköterskor som kom och gick var och varannan timme. Och sedan vaknar jag genast om någon tittar på mig. Jag kan inte det där med att en människa tittar på mig när jag sover. Undrar om fler känner på sig att någon kollar dem? Jag ser med en aningens spänning fram emot hur den kommande bebisen sömnvanor kommer att utveckla sig, blir bebis en sjusovare eller en piggmört?
Just nu är h*n relativt lugn nattetid, vaknar jag till kan bebis ibland röra sig, annars är det lugnt. En del påstår att de kan få samma vanor de haft i magen. Med Lova stämde det ganska bra, med Alvin inte.


Nå om man skulle piggna i lite till nu, Alvin ser nöjd ut framför barnkanalen iallafall. Tur att det börjar tidigt om morgnarna. Han begär en varm mugg choklad och bänkar sig vid teven och jag försöker piggna i lite till även jag. Maken börjar vid 7.30 och har således åkt för ett tag sedan. Alvin brukar iallafall om han vaknar tidigt vilja ta en powernap efter någon timma. Egentligen sover han inte dag, men de morgnar han vaknar extra tidigt vll han gärna gosa ner sig med saga och sömn en stund som den lille kille han faktiskt är innerst inne och då brukar jag också passa på att vila med honom och det är mysigt och skönt.

Träffade överläkaren idag igen, och jag har fått mitt snitt beviljat. Han sa att nu kan du gå hem och njuta av graviditeten, så ses vi igen i vecka 37. Då får du ett datum (Troligtvis just innan BF så jag kan tänka mig just där vid påskens start) samt information om snittet. Ja oj, vad känner jag just nu, det är många blandade känslor, det känns bra med tanke på vad jag tidigare upplevt vid förlossningarna, det blir nog att läsa på en del om snitt nu. Det känns också bra att veta att jag slipper akutsnittas mitt under förlossningen som det var nära med Lova. Och barn som är så hårt snarade om halsen av navelsträngarna att de fått klippa dem då bara huvudet varit framme.
Frågorna blir nog många men jag tror det här kommer att bli det absolut bästa även om man är lite rädd också självklart. Det känns skönt att veta, att vi förmodligen kommer att få ett litet mirakel där innan den 26.4 iallafall.


Han sa också att om min SFkurva som redan var hög fortsätter i samma fart så skulle jag boka in ett tillväxtultraljud runt vecka 30 eller just därefter. Bara det är skönt att veta att han beaktade det direkt, med tanke på bäckenet är lite litet också.
Så det var en bra eftermiddag, med positivt besked.

Nollad inom snitt efter 2 vaginala men det blir nog bra det här. Nu slipper jag bekymra mig för förlossningskomplikationer som förut uppstått och hoppas att snittet blir en positiv upplevelse.

En ny vecka på kommande igen. Alvin småhostar, han säger att han skall bli sjuk. Ja vi får se, de där hostorna vill ju aldrig ge med sig. Jag småkrakar ännu ibland fast det är 1 månad sedan jag var sjuk. Jag brukar oftast få dras med hosta länge efteråt. Alvin har stationerat sig vid TV och ser på Mamma mu och kråkan, en av de filmer som går varma här. På sig har han faktiskt en undanlagd pyjamas Lova hade i hans ålder, en solgul glad dress med dalmatiners på.


Alvin hade lite pyjamasbrist i sin låda såg jag och nu sitter han där i sin systers gamla pyjamas, som han påminde något mycket om henne igår då han somnat. Profilen, sovstilen. Han var så stolt att just han skulle få ha hennes gamla urvuxna pyjamas. Så lite som gör honom glad ibland. Lova var också sådan. Hon blev glad för lite. Hon blev glad åt en vacker sten, åt en bukett blommor, åt solsken eller pizza. Hon blev glad åt glada människor och smycken.
Vackra saker och klänningar. Lova var en glad och härlig person kort sagt, precis som sin lillebror som inte ligger långt efter.

 

Alvin så glad att få prova pappas öronskydd/hjälm.

 

Varför kan 8 månader kännas som många många år har gått redan? Jag menar de 8 månader vi varit utan Lova.
Jag vill så hålla tag vid vart enda ett minne av henne. Bra som dåliga minnen, inget vill jag glömma bort. Vill förvara dem på hennes egna speciella plats i mitt hjärta.
Fast hon funnits med oss i 6.5 år så känns det ibland som om vart försvann hon, fanns hon alls? drömde vi allting? Ibland...
Fast hon har funnits det har hon, och hon finns fortfarande med oss, men så långt borta, att man inte kan ta på henne.


Känna henne nära. Hur jag än ibland försöker känna ibland, så är hon verkligen borta, på riktigt. Och bara den vetskapen hjälper till att göra det onda ännu lite ondare. Okej, hon har inte ont längre, och det kanske är "bra där hon är" men det är här hon skulle vara och inte ha ont och få ha det bra. Med oss, sin mamma, sin pappa och med lillebror Alvin. I början av hennes död kändes det mera som om hon var närvarande ibland, speciellt om kvällarna men sedan är det kanske ens egen längtan och saknad som sätter ens känslor ur spel, varför skulle hon annars bara närvarokänslan försvinna? Har vetskapen hunnit i fatt i mig riktigt på riktigt och insett att tiden redan var mogen för ens sörjande att ta in det overkliga verkliga, vår dotter är verkligen död, borta och det är slut på det korta jordeliv hon fick. Eller insåg hon bara en dag att nu behöver dom inte känna min närvaro som förut mer, dom vet ändå att jag "finns" någonstans.


8 tomma månader, de mest annorlunda någonsin i en förälders liv. Annorlunda än allt annat man kan tänka sig. Annorlunda allt sjukhusliv vi levde, annorlunda allt. Jag saknar min dotter fruktansvärt mycket och vill inte att hon skall ligga där i den kalla marken oavsett om det är hennes "skal" som nu ligger där i den rosa kistan, hon skulle finnas här, i värmen med oss. Levande, sprudlande och glad, full av bus och äventyr.
Jag vill inte tänka tankar om hur hennes kropp sakta förmultnas och andra tankar lika lite som jag hade kunnat förlika mig med tanken att kremera hennes kropp jag kramat, vårdat och burit inom mig till aska. Men det är också tankar som ploppar upp ibland, hennes varma lilla hand som snart inte ens finns mer annat än mull.


Idag är en sån där jobbig dag. Dom kommer och går, oftast hanterbara men ändock tunga fast jag "lärt mig" att inte visa utåt åt alla andra och försöka ta vara på det fina vi har nu. Andra skulle idag se mig som ganska normal. Jag pratar, skämtar, till och med skrattar ibland men det är så väl det stämmer, "Mina ögon kan glittra, min mun kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se".

Dom ser faktiskt ganska menlösa ut, men piffar onekligen upp ett hembakt bröd. Jag menar alfagroddarna. Jag vet inte ens hur jag kom på tanken att köpa dom, jag tänkte bara att jag skulle ha något trevligt att piffa upp mackorna med, nästans så där cafélikt. Och det kryllar av groddar i den där förpackningen. Så till vida att jag snart får bjuda hem folk för att äta groddar. Är man snål kan man laga groddar själv men jag är inte så snål av mig och dessutom är det jobbigt att vänta när man vill ha något rätt så snart. Jag kanske inte alls är sugen på groddar 3-4 dagar senare eller hur länge de nu kan tänkas ta att gro groddar. När jag är sugen vill jag ha nåt ganska snart. Ungefär som med choklad eller pizza.

Jag tittar på  bilder då jag väntade Alvin (tvåan) och hittade den här som ni ser nedan. Är några veckor mellan bilderna men nog blev jag onekligen ganska stor. Man blir ju så van med sin mage, den är ju liksom med en varje dag, men sen då man ser bilder så tänker man att den nog inte är så liten ändå. I vecka 33 bar jag ännu magen ganska högt med honom, precis som med barnet i magen nu, men sen började den sjunka även om den växte. Blev också ganska stor med Lova. Bekanta brukade säga att det var inte jag och magen som kom, magen kom med mig. Så kanske man kan se det, när man är så kort som jag är.

Idag har jag haft några timmar ensam på eftermiddagen. Då har jag bakat bröd, samma havregrynsbröd som jag bloggade om förut, fast nu har jag bytt ut en del av vetemjölet mot rågmjöl samt haft i solroskärnor utöver havregrynen och dekorerat med vallmofrön. (Knarkarfrön tsss) Jag funderade vilket som är det bästa sättet att få dessa frön att fästa? Nu penslade jag med ägg innan de var i ugnen men kanske det går att dra en gång med vatten också om man inte vill ha ägg?


Jag har också hunnit laga pannacotta och hallonsås till på trädgårdens egna hallon som vi har haft i frysen.
OCH... koka köttsoppa. Ja gudars nu har jag blivit från vettet idag, så husmorsaktig jag som varit. Men det känns nog i svanken nu att jag gått på i köket. Så här vet ni vad som skall ätas ikväll, köttsoppa med nybakt bröd och pannacotta med hallonsås till efterrätt. Och hur som helst tycker jag om att laga mat, oftast. Även om vi med har våra makaronistunder med stekt korv.

 

Nybakt bröd

 

 

Pannacotta med hemlagad hallonsås

 

8 månader av saknad, längtan, tårar, lite skratt över annat och ännu mer tårar och saknad efter dig, och ständigt frågan Varför?
Idag har det gått hela 8 månader sedan du somnade in Lova.  Vi saknar dig alla dagar. Inte mindre bara mer. Lilla hjärtat vårat, tänk om man kunde få träffa dig en liten liten stund till. Men då skulle man nog aldrig någonsin klara av att släppa taget ännu en gång.

Vecka 27 av c.a 40 i gravidteten har jag nått nu. Barnet rör på sig ofta och har ganska regelbunda tider av sov och vakenhet, besvarar smekningar och lätta tryck utifrån med sparkar. Den trycker på mot revbenen och ibland har man tungt att andas. Nu närmar vi oss snart den officiella enligt medicinska termen höggravid.


Men annat som "händer" nu i vecka 27 är:


Bebisen

Du går nu in i den tredje trimestern och din bebis är c:a 24 cm lång från huvud till rumpa och 38 cm lång totalt! Den här stora lilla varelsen väger nu omkring 1200 gram, eller 1.2 kg! Den kommer dessutom att öka ordentligt i vikt under den sista trimestern, även om den inte blir så mycket större.

 

Om din bebis föddes nu skulle den ha mer än 90% chans att överleva. Även om den är långt ifrån färdigutvecklad så skulle den ha goda chanser att klara sig med rätt vård. Du har ännu ungefär 13 veckor kvar av din graviditet och under denna tiden kommer bebisen att fortsätta växa och utvecklas. Det är avsaknad av underhudsfett och surfaktant i lungorna som gör att bebisen behöver ligga i kuvös för att hålla kroppstemperaturen uppe och få hjälp att andas med respirator, men även andra organ som hjärna, lever och immunsystem är underutvecklade och kan ställ till komplikationer vid för tidid födsel.

 

Du

Nu når livmodern din bröstkorg, vilket kan göra dig andfådd, om du inte redan är det. Från och med nu och under de sista tre månaderna är det inte ovanligt att drabbas av kramp i benen, hemorojjder, åderbråck och klåda på magen. Inte så kul?

 

Tja, inga hemorojjder och inte heller åderbråck här ännu, tack o lov.

 

Den som vill och inte vet och ännu ej röstat får gärna rösta där i menyn till höger vem ni tror det är som gömmer sig i min mage. Jag får se hur länge vi suger på karamellen för er bloggläsare. Jag brukar vara ivrig att berätta om roliga nyheter liksom de flesta andra bloggare men nu har jag faktiskt varit tyst i över 2 månader redan och bara några vänner vet vem som gonar och växer i min mage.

Alvin och jag tittade på foton igår. Jag fotade ju barnen mycket tillsammans. Även om jag inte har någon scanner får man göra det nästbästa när fotona inte finns i datorn mer och denna är ju också en helt en annan dator och man vill visa någon fotona. Man får försöka fota dem. När man ser dessa foton, några av många så undrar man varför livet var så grymt och ville skilja dessa syskon åt. Det är hemskt för oss föräldrar men det är ännu värre att tänka att Alvin miste en syster han höll av, och som höll av honom. Man riktigt ser hur mycket de tycker om varandra på bilderna.
Alvin sa sist vi besökte Lovas grav, han och jag tillsammans tidigare i veckan. Att tänk om Lova kunde komma tillbaka, hon borde hoppa ner från himlen och komma tillbaka NU! Älskade, fina lilla Lova. Varför?


Fotona nedan skildrar så lyckliga tider som nyblivna tvåbarns föräldrar.

 

Alvin runt 1 månad gammal och Lova 3.5 år c.a

 

 

Jag sa ju att man kanske skulle vara kreativ idag, det har vi varit såpass att jag bakade de där brödet och sen lagade jag vispgröt. Den blev riktigt rosa. Jag har också hunnit med att tvätta två maskiner och bada son, eller ja han badade ju en del själv men håret tvättar jag, när barn badar kan man tex torka damm i badrummet under tiden.
Det gör jag ibland. Jag har hunnit ut och mata småfåglarna också en snabbis med gammalt bröd. Men att ta sig till fågelbrädet var svårt, det var nog nästans 0.5 meter snö ditöver. Över knä på mig gick det iallafall. Nu pustar jag ut en vända här, sonen sitter en par meter ifrån och så tittar han på något barnprogram, blå draken.

(Tyckte att andras var mer ljusrosa men de kanske beror på mängden lingon, och i Sverige verkar ni kalla det klappgröt?)

Att bege sig ut på google att leta recept är onekligen roligt ibland, speciellt då man funderar var man skall göra av jästen hemma. Jag tänkte att vi har inte så mycket spännande brödingredisenser hemma annat än mjöl osv, just nu och så slog mig tanken att det går att ha i havregryn för att piffa upp dem lite.
Summan blev ett snabbt och enkelt recept och fina bulliga semlor/bröd. Nu återstår det att se om de blev lika välsmakande också.







Receptet är enkelt och innehåller följande.

Jag hade en riktig tröttkväll igår. Det tar ut sin rätt att baka bulle i ugnen. Man känner sig inte alls som då man var 23 år och väntade Lova, inte ens som man väntade Alvin vid 26, och även om man inte är lastgammal är man inte en yngre förstagångsmamma heller. Det höll nog MVC med om också. Att det blir tyngre när man blir lite äldre och sedan har man ju barn sen innan. Vi var också till svärmor/farmor på middag och så besökte Alvin och jag Lovas graven, vi tände en marschall för att Alvin ville tända just en sådan. Är fortfarande mycket snö att ta sig fram, men vid graven har det töat lite så man ser lite vad som gömts i snö.


Idag skall vi se vad vi hittar på för kreativt. Det är torsdag och snart helg igen, bara det känns skönt. Och gissa vad det gör på Åland idag? Jo men det snöar. Ovanligt. Snälla snälla solen kom fram och töa bort snön så småmningom, låt snödropparna ploppa upp och låt takdroppet droppa.

Idag har vi besökt MVC för att kolla att allt är bra med mig och magen. Jo, allt är bra men magen har vuxit radikalt sedan sist för c.a 4 veckor sedan.
I Vecka 21+4  (vecka 22) mätte dom magens SF-mått till 23 cm. Nu i vecka 25+5 (vecka 26) har den uppnått en mått av 29 cm. Det är 6 cm sedan sist hon mätte och nu ligger jag ännu mer över översta kurvan.
Hon sa också att det är mycket möjligt att barnet är stort och att det är ju bra om det blir snitt nu med tanke på mitt lilla bäcken, om måttet fortsätter i samma takt som nu. För mig känns det förvisso som ett + i kanten till måndagens slutgiltiga snittsamtal och nämna om hur magen vuxit och visa tabellen.


Allt annat var bra. HB behövdes ej tas för det var så fint förra gången. Vikten hade ökat några kg den med sedan sist. Blodtrycket låg på 122/65. Och bebisens hjärtljud var 158, samma sedan sist. Att magen vuxit börjar kännas, jag har ont i magen ibland (magknip) precis som med Alvin, och han var ju stor i lilla mig för själv är jag ju verkligen inte stor/lång med mina dryga 152 cm allt blir ju onekligen ihoptryckt ju mer barnet växer.
Nästa MVCbesök blir redan den 9 februari. Får se om kurvan planat ut lite eller håller i sig då.

Jag har varit på förlossningssamtalet idag. Det gick över förväntan. Jag hade varit nervös innan att läkaren inte ville lyssna eller ta en på alvar men det var riktigt skönt att komma in på rummet och mötas av ett sådant öppet sinne av läkaren.
Han hade ju kikat igenom journalen och mindes också att han varit med på förlossningarna för han frågade om han inte var med på mina. Jag hade ju tagit med mitt brev, som jag förut skrivit och skulle lämna till journalen där vid jul men sa att det gick inget vidare då med bokningen så han får det nu och kan läsa det om han vill. Det skulle han göra, t.om fler gånger sa han, i lugn och ro.


Så pratade vi lite om förlossningarna jag varit med om, hur barnen haft navelsträngarna om halsen och fått återupplivas och en hade fått ligga på barnavdelningen ett tag för att återhämta sig, om förlusten av Lova i våras, att bäckenet var lite trångt.
Han sa att han tyckte att snitt är att föredra i mitt fall och är helt inne på samma linje som mig. Han sa också att eftersom ingen kan garantera åt mig att det går bra nu så blir det tryggare att göra det under mer planerade förhållanden.


Så ja nästa vecka skulle jag återkomma, då han läst genom brevet men han sa också att jag inte skulle oroa mig, men det är klart att jag funderar ändå lite, att han inte drabbas av ångest och ändrar sig. Men knappast då. Han var faktiskt helt positivt inställd och ja nu får vi se vad det slugiltiga svaret av honom blir nästa vecka. Han sa att det var synd att jag behövde komma igen, men det var ju bara för brevets skull som han skulle ta i lugn och ro som sagt. Ja, så nu får jag hålla ut en vecka till, men sannolikheten att det blir ett planerat snitt av min tredje förlossnig är ganska stor just nu. Och han förstod så väl att det här handlade inte om rädsla för smärta osv som många andra kan lida utav utan helt andra jobbiga upplevelser som också påverkat barnet.
Jag var annars nöjd med dagens samtal. Tur att jag stod på mig med val av läkare att prata med känner jag bara idag. Jag känner att han lyssnade på mig, som människa och inte bara som en patient i mängden.

Godmorgon du mörka vintriga tisdagsmorgon. Igår lyckades jag sänka mitt hopp med att skötväskan skulle nå fram då man började läsa om andra som haft strul med Campadre. Det har varit försenade leveranser, uteblivna leveranser, försenade återbetalningar osv. Nu har jag ju inte betalat ut något åt dem, än för jag tog mitt på faktura då jag tycker det är ganska smidigt förövrigt. Jag skulle ju bli besviken om den inte levererades då jag hunnit "förälska" mig i den. Sedan finns de dom kunder som varit väldigt nöjda med Campadre igen, där allt gått som smort.


Jag kommer ihåg då jag beställde från CdOn första gången, då började jag höra och läsa om samma rykten att en del drabbats av dessa krångligheter de med och när min leverans icke dök upp ett bra tag efter det skulle så var jag lagom trevlig och mailade dom olika länkar jag läst samt berättade att det skulle vara synd om jag fick prata med min advokat sen bouptäckningen med mina föräldrar, efter det kom det där paketet jävligt snabbt kan jag berätta liksom följande paket samt att de mailade tillbaka och ville förklara sig. Nå nu skall jag inte ta ut något tokigt i förskott men visst funderar man ju ibland, men det är klart ibland är ju vissa saker för bra för att verka sanna.


Vissa företag är helt underliga också, innan näthandels verkliga genombrott fyllde min man i en katalog en gång, man skulle få nån liten grej och ett par sockor, men att man automatiskt skulle få en massa jävla sockor varje månad stod det inget uttryckligare om, nå till slut så slutade de skicka sockor för vi fick dem att sluta, istället började det komma en massa jävla fakturor på sockor han aldrig köpt, t.om indrivningsbrev på sockor. Ja man kan bara säga att det var svårt att få dem och sluta men makens moster hade väl ett lagomt trevligt samtal med dem sedan och ja, det slutade komma fakturor sedan och det företaget var inte alls seriöst sedan i slutändan.


Nu är ju både CdOn och Campadre större företag än så (det med sockorna alltså), som har många kunder, man får höra både bra och dåliga erfarenheter, det är ju i och för sig bra det med, det enda man kan hoppas på är att de blir ännu bättre för om Ellos, HM och Anttila och andra stora företag kan driva runt så borde också dessa fixa det galant. För även små mer okända nätshoppar har oftast god kontakt med sina kunder. Lika borde gälla alla.
Nå nu får vi hoppas på att väskan hittar fram bara och att jag slipper bli en missnöjd kund. Om någon annan läser så berätta gärna om era erfarenheter av Campadre.

Imorgon är det dags för förlossningssamtalet. Det blev ju ombokat, men imorgon 10.45 finsk tid så kommer jag att träffa en av sjukhusets överläkare och diskutera när och hur förlossningen blir och kommer att ske. En hel timma blev inbokad till att börjas med. Jag hoppas vi kommer någon vart, en positiv sak är kanske att läkaren varit med under båda mina tidigare förlossningar och vet ju vad som hänt och så står det säkert en del i journalen. Just nu vill jag inte ta ut några reaktioner och känslor i förskott, jag får bespara dom tills imorgon. De tidigare förlossningarna har ju förlöpt bra ända tills utdrivningsskedet. Jag kan ta all kroppslig smärta i världen, för så ont tar det inte att föda barn, men att förlora ett barn, det gör ont i själen, hjärtat och överallt (tänker på Lova, och hur nära det var att mista dem vid förlossningens slut med). Och det är inget som bara går över poff som vinden vänder. Det här är lite sådant som skall diskuteras, om de tidigare förlossningarna och den kommande. Jag får berätta mer efter samtalet helt enkelt.

Tänkte bara säga att följande kläder gick fort. De övriga finns kvar och mycket där till så vi får se om jag lägger ut nåt igen sedan. Är mest småplagg i olika färger och nyanser efter Alvin. En liten barnbloppisblogg kanske inte är så koko-dum iallafall?

 

Skulle lägga ut lite av Alvins gamla kläder på Huuto. (Finska Tradera typ). Nu är det så in i Nordens länge sedan jag sålt nåt där, de få finska kunskaperna jag hade lärde jag mig iallafall hur man sålde där och köpte och kontaktade säljaren, de små enklaste tingen. Nu verkar de ha gjort om en massa där och jag orkar inte sätta mig in i det närmare just nu.


Därför tänker jag fråga nu här bara, är någon intresserad av kläder i storlek 86-92, typ Nova Star jeans, T-shirt, Småfolk, Molo osv. Bra om du bor på Åland/Finland. Många håller ju på med sina bloppisar så kanske man skulle starta en sådan, nej men jag frågar här först om intresse finns.
Lite bilder nedan på det nedan som finns, och mer finns också. Allt använt av 1 barn och inte mycket även om nån tvättnoppa kan finnas.
Priserna blir ungefär desamma som de brukar gå för på Huuto och Tradera för kläder som dessa (Någon har säkert koll det vet jag). Kan lägga ut mer sen om det finns något intresse alls. Man kan också maila mig på [email protected]

Nova Star jeans med mudd i midja och ben, storlek 86. Red Raw denim vill jag minnas att tvätten och modellen heter.

 

Nova Star Tshirt 80/86. Lite använd.

 

Beställde en skötväska från Campadre.fi kampanjerbjudande, en cerise Dadadoo. Jag höll på velade en massa mellan färgerna som fanns, brun, röd, cerise. Brun tänkte jag först, men sen tänkte jag att den kanske är lite tråkig om man skall ha den ett tag, och tog en grann cerise som får lysa upp kärran. Kan ju vara roligt med en annorlunda skötväska/färg än de mörka som oftast finns.


Till Alvin hade jag en vanlig svart, och så hade jag en SkipHop Blossom deluxe som jag sålde sedan. Blir spännande att få hem den här nu, som är både vanlig väska och skötväska i ett.

"Sweetheart är lika mycket en trendig handväska som en praktisk och kompakt skötväska. Väskan är tillverkad i quiltad lack och kan bäras i handen, på axeln eller hängas på vagnen. I väskan finns olika fack, nyckelhållare samt skötbädd. Väskan finns i färgerna svart, vit, rosa, cerise, brun och röd".

Jag blir helt genomkall inombords, om jag tänker mig att Alvin skulle bli sjuk som Lova. Och ve och fasa dö som Lova. Jag skulle bli helt enkelt kollig i huvudet på riktigt. Jag vill aldrig någonsin uppleva det här en gång till som hände Lova och vår familj. Snälla någon Gud om du så finns, låt mig slippa mer elände och förluster i mitt liv.

Minns ni Rosie som gör smycken? Jag berättade om henne förut då när hon skänkte en del av försäljningen till Rädda barnen där just innan jul. Hon har en ny adress nu till webshopen och gör nu fina mamma-barnarmand där hon stansar in namn.
Kika mer på hennes sida här.

Bloggade tidigare om att här skulle bakas en kladdkaka och jag har fått receptet av en annan Änglamamma som har en liten änglaflicka som heter Tilda. Tyvärr så finns inte Tilda med oss andra här utan har fått göra Lova, Hanna, Moa, Victor och många fler cancersjuka barn sällskap på förhoppningsvis en bättre plats där inget ont gör dom nu.


Jag tänkte dela med mig av receptet på kakan till er läsare och hoppas någon får nytta utav det. (Med Tildas mammas tillåtelse såklart)


Kladdkaka med chokladkräm.

200 g smör eller margarin

3 dl strösocker

2 ägg

2 dl mjöl

1 tsk bakpulver

4 tsk vaniljsocker

1 dl kakao

Smör och ströbröd till formen

 

Chokladkräm

3 dl vispgrädde

3 dl strösocker

3 msk sirap

150 g mörk choklad

150g smör eller margarin

 

1. Sätt ugnen på 175°.
2. Smält matfettet. Rör ner socker och ägg i kastrullen.
3. Blanda samman mjöl, bakpulver, vaniljsocker och kakao. Vänd ner i smeten.
4. Häll i smord och bröad form.
5. Grädda i nedre delen av ugnen i 20-25 minuter. Låt svalna.
6. Blanda alla ingredienser till krämen utom matfettet i en gryta. Koka tills den tjocknat ordentligt, det tar 30-40 minuter.
7. Rör ner matfettet och låt svalna.
8. Lägg kakan på ett fat och bred över krämen i ett tjockt lager och låt stelna

Idag är en sån där dag då ingenting vettigt blivit gjort, det har snöat också, så maken gick ut för att skotta bort snö.
Eftersom man ingenting fått gjort idag kanske man skall börja nu och försöka någonstans.
Tänkte också baka en annan sorts kladdkaka jag fick receptet på tidigare via mail.

Jag gjorde ett personlighetstest som beskriver mig på följande sätt och häpnadsväckande nog så stämmer det läskigt bra.

Din personlighetstyp:

Allvarliga och lågmälda. Söker trygghet och ett lugnt liv. Ytterst noggranna, ansvarstagande och pålitliga. God koncentrationsförmåga. Ofta positiva till att upprätthålla existerande traditioner och institutioner. Arbetar hårt och är välorganiserade. Målinriktade. När de väl bestämt sig kommer de nästan alltid att framgångsrikt slutföra sina projekt.

Jobb som skulle passa mig får mig däremot att le, matematiklärare? Nej verkligen inte, matematik är min svagaste sida.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Företagsledare, operativa chefer, administratörer, kamrerer, banktjänstemän, poliser, detektiver, domare, advokater, läkare, tandläkare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, revisorer, elektriker, matematiklärare, maskiningenjörer, stålarbetare, tekniker.


Här kan du testa dig.

Finns inte så enormt mycket man gör så här lite över halvtid annat än att man mest väntar att tiden skall gå, man tittar runt på bebisprylar och annat smått. Köper nåt litet plagg ibland, klappar magen lite och får en spark eller två tillbaka och väntar på att veckorna skall gå.
Tittade förut på youtubeklipp med bebisar födda i vecka 26 och det är ju egentligen otroligt att det är en liten minibebis där inne, inte helt färdig för utsidan för lungornas skull, men annars färdig att de kan överleva med god hjälp och tur. Jag blev nyfiken och tänkte att på youtube måste det finnas klipp med bebisar som föds då, och mest hur stora de är då runt vecka 26 och hur de ser ut ungefär just nu där inne i magen som ofödda. Och ja egentligen finns bara några ord, otroligt, mirakel det man har där inne under sitt hjärta. Det är verkligen mycket bebis tidigare än många kan tänka sig ibland.


Igår var jag ut en sväng och åt thaimiddag och gick ett varv via KappAhl som hade köp 2 betala för 1 så jag fick 2 små bebisplagg för bara 6€. Som hittat. Har ännu lite smått att införskaffa för den första tiden i klädväg. Några sockor till och pyjamasar utan fot bl.a men annars finns det både kofta, bodysar, byxor och mössor, fleecedräkt m.m i byrålådan. Ett fåtal plagg har jag ju visat här i bloggen redan men inte allt.
Och varje barn är lika roligt att köpa något nytt åt, för det gör också vänta-barn tiden ännu mysigare och att det känns som tiden ibland rör på sig lite snabbare.

Men wow, det är ju nästans ljust ute idag redan. Man ser ut fast man man har lamporna tända inne. Mera ljus så man börjar piggna i om morgnarna för min del. Annars är det ju så skönt att dra täcket över huvudet, det är ju så varmt och skönt därunder. Fast Alvin är en ganska morgonpigg herre. Han vaknar som en klocka vid 8 tiden. Han kunde ju förvisso varit ännu mer morgonpigg och tyckt morgonen börjar runt 6-7 så jag skall inte klaga på så vis. Han sover bra, överlag. Alltid egentligen gjort.


Lova var inte lika förtjust i sömnen som jag förut berättat, hon hade kolik första veckorna i livet, och tyckte allmänt att sova, ja det kan man göra en annan gång. Hon tog tillvara på all sin vakna tid och lite till. Som hon visste att hennes tid skulle bli kort någonstans inombords, utan att kunna berätta det. Undrar hur den lille/lilla krabaten i magen tänker få för vanor. Eller vanor och vanor, i början är de ju lite hur som helst men längre fram.
För allas välmående är det ju egentligen skönt med en som sover ganska bra, så där som Alvin gjorde. Som man bara hörde andra berätta att deras barn gjorde när man tampades med koliknätter och sådant. Så jag har upplevt 2 små olika barns personligheter och vanor. En som tyckte livet var lattjo oavsett klockan 3 på natten eller 7 på morgonen ibland och så Alvin som tyckte om att sova. Lova brukade faktiskt säga först vid något år att nu vill jag gå och sova (självmant), då efter bolibompa. Så det ändrade ju för henne med.


De var som natt och dag, mina troll. Unika, fina och roliga små personligheter. Och egentligen är ju det där med sömnen en kort tid i ens liv, om de sover krångligt, även om det just när man är inne i den värsta perioden tycker det är fasansfullt. Men det mesta blir bättre. Nästans alltid. Och ibland hjälper ju inte rutinerna på alla fast man håller fast vid dem, men det är bra om man gör det, för barnet är det ju en trygghet bara det i sig.

Fredag idag igen då. En vecka snart slut. En arbetsvecka för de som jobbar. Ja jag jobbar ju bara hemma, sköter barn. Mammaledig, hemmafru. 24 timmars fast anställning.
Igår kväll fick jag för mig att baka en kladdkaka med kolasmak. Man skulle ha ljus sirap i smeten och det hade jag, men inte smakade den kola. Kladdig blev den, och jag tänkte att nu skall vi minsann lägga upp den på ett fint fat, jag hade ju dessutom använt hjärtformen. Jovars, innan jag var helt klart med projeketet hade en del av kakan kladdat ihop sig så jag fick ta bort den biten. Men god var den ju iallafall.
Kladdkaka är en liten konst, inte en minut för länge i ugnen och du har istället en kompakt chokladkaka.


Ikväll ( senast imorgonkväll ) har jag tänk att jag skulle tvinga min man att se på film med mig. "Tvinga", nå han brukar ju faktiskt se på film med mig, men nu har han fått en gammal komedi i födelesedagspresent av mig och sonen, lite i efterskott. American summer. Vi ser alltid filmer flera år för sent. Kanske för att man prioriterat annat än att se de allra senaste filmerna. Och sen är vi rätt sega av oss på kvällarna. Att ta oss för sådant där.
Alla verkar följa en massa olika TV program, de skall ses på halv 8, de skall ses på Let´s dance, och det skall ses på om än det ena om än det andra. Jag brukade se på The Sopranos. Jag började mitt i serien, fastnade fort. Det är farligt med serier.


Sedan slutar dom för säsongen när det händer något riktigt spännande. Sen får man gå där och vänta i flera veckor eller månader på nästa start, OM det nu inte är en serie som slutar så där oerhört skumt och mysko.
Och de där kockprogrammen, de gör en bara hungrig. Helst skall dom visa en massa god mat när det är för sent att äta något gott hemma, mer än en kvällsmacka på sin höjd.
Men TV är underhålling och de vet ju vad som går hem hos folk, serier och mat. Varvat med varandra.

Idag är det Tjungondedag Knut på Åland ( även på andra platser ). Enligt gamla traditioner så klär barnen ut sig och åker runt hos vänner och bekanta i gårdarna och sopar ut julen.
Oftast får man godis, frukter eller så. Läs mer om julutsopningen här och på andra ställen.
Även jag minns mitt barndoms julutsoparkvällar, och att man snabbt lärde sig var man skulle sopa och inte, det mest lönsamma måste ha varit att gå till gamla paret Mattsson, Elna och Svante som hade butiken i Jomala. Där brukade det nästans vara kö på trappan med julutsopare.
Ifjol så hade min familj 2 små julutsopare, i år var det Alvin som åkte runt med pappa hos de som han hade sopat hos barn. Hos oss så är egentligen julutsopning den enda tradition som finns, Halloween har vuxit på sista åren, hur det är med påskkärringar vete tusan men just Knut är en dag som går generation genom generation.

Och så där kan de se ut när man vet vilka hus man skall sopa ut hos tydligen. En halv kasse snask.
Jag har bilder från mina egna julutsopningar hemma i barndomshemmet men det var nog inte på långa vägar lika mycket.
Och de var borta lite över 1 timma bara vilket förvånade mig ändå för att vara min äventyrslystna son.
Jaha, Hej då julen för denna gång.

Alvin rör till en våffelsmet...

 

Våfflor med en massa grädde och sylt.

Kanske de ser lite bleka ut på bilden men de var helt normala nog.

 

" Du står fortfarande i kö, var god och vänta " och pianomusik, den frasen har jag hört i c.a 10 minuter, vilket är en kort tid när man ringer sjukvården på Åland. Anledningen att jag behövde ringa var för att jag hade missat telefonsamtal från någon avdelning igår. Vilken gick inte att tyda då det var bara det vanliga 5355 som ringt mig. Jag gissade hej vilt på gyn.avdelningen dit jag har förlossningssamtal imorgon. Nu var det så att hon inte visste om nån ringt men kollade i datorn och då hade de ändrat min tid till den 18.1, så ja jag får väl åka då istället. Samtidigt den 18.onde skulle jag ju haft MVC besök så jag fick boka om tiden där, men fick komma redan den 19.onde, dagen efter. Efter att ha pratat tider nu i en halvtimma ( med kön inräknat ) i telefon känner jag mig helt snurrig främst för att jag hade för mig att det var den 18.onde på en måndag i huvudet. Nå nu hoppas jag att alla dagar och tider kom på rätt iallafall så man slipper betala för uteblivna besök pga något telefonmissförstånd.

En liten nog annars ofarlig miss hände idag då jag blev handlöst förälskad i en tröja, såpass att jag beställde den för att sedan se att den hade en aningens tjejiga ärmar vid axlarna och dessutom såldes vi flicksidan på nätet.
Jag blev så förtjust i printet på magen jag, med ekorre och svampar och bär och kottar. Jag är ju väldigt annars för unisex kläder som just Molo och Småfolk säljer, men små detaljer som puffar och rynk, varför måste dessa allt som oftast läggas till på nästans alla tjejkläder.


Visst är det kanske vackert i lagom mängd men när varje tröja eller klänning skall ha något sådant blir det nästans jobbigt. Tänka sig en kille kanske också vill ha en rosa My Little Pony tröja, men kanske utan puffärmar.
Att ärmarna är prickiga på tröjan annars spelar ju föga roll och knappast lär Alvin bry sig heller, jag reagerade ju heller inte direkt, föräns efter ett tag på att axlarna hade tjejsöm. Men shit happens, det är ju en liten materiell småsak bara.
Men visst var tröjan gullig annars? Skall bli roligt att se printet i verklighet. Bara att vänta på rolig post nu.

Ibland stöter man på bekanta, eller ja mer ytligt bekanta också. Det kan vara någon gammal lärare, eller något affärsbiträde till exempel. Dessa vet ju att man har barn, så de kan glatt fråga hur ens barn mår och hur gamla de blivit.
Träffade på ett biträde i en butik jag handlat i sedan Lova kurade i min mage, liksom Alvin. Jag är in där ibland, nu stod jag lite med ryggen till då jag hörde ett vanligt, om jag behövde hjälp med något och sedan ett " Nej men är det du " och sedan kom frågorna, hur mår barnen osv av den intet ont vetande expediten.


Ja det är då man blir stel och famlar lite inom sig själv efter ord. " Ja, jo pojken mår bra men flickan lever inte längre, hon fick en hjärntumör och dog i maj ". Brukar jag svara ibland. Någonstans där brukar de tappa orden själva.
En del vet inte vad dom skall svara, andra ursäktar sig genast. Egentligen är det just då inte mig det är synd om som fått frågan även om det kan ta ont, utan dom, för de känner sig hemskt dumma just då, det vet jag. Man hittar nog inte ursäktande ord nog om man ställer en fråga helt ovetandes för att få ett så bedrövligt svar att ett barn dött.


I början när Lova var död ville jag undvika butiker, människor och bekanta. Jag orkade inte med frågorna om hur man mådde, även om det samtidigt var skönt att de ville visa medkänsla för de som teg var faktiskt ännu värre att uppleva. Men vissa dagar blev det för mycket oavsett. Jag orkade inte se andra små flickor första tiden, och ännu kan det göra hemskt ont att se flickor i 6-7 års åldern som påminner om Lova, små blonda som kanske har glasögon som Lova hade.


När vi reste till Tallinn i december så var det just en sådan liten flicka i tax freen som fångade min blick då jag stod i kassakön. Jag försökte föreställa mig hur Lova skulle varit just då och hur hon skulle sett ut, och att hon borde fått vara med oss och handla godis och tycka resan var rolig. Men Lova var inte där med oss och firade sin sjunde födelsedag, hennes kropp låg i den rosa kistan, nergrävd på en snöig kyrkogård. Kall och stel, ett skal. Och jag hoppas så ofta att hon någonstans är, där det är bättre än här. Alvin säger att hos Lova är det nog sommar när han funderar. Han tycker om att prata om Lova ibland på kvällar eller morgnar i sängen. Man märker hur han saknar någon att leka med hemma, det är hans storasyster som fattas honom såklart. De var sällan ovänner och de hade så roligt tillsammans allt som oftast.


Jag skriver kanske inte alla dagar i bloggen om Lova, sorgen osv nu. Men det betyder ju inte att hon saknas mindre, att sorgen är mindre. Jag andas för att jag måste, vi försöker finna en ny annorlunda vardag som blir omarbetad när den nya bebisen kommer. Alvin får axla rollen som både storebror och en ängels lillebror.
Vi får axla rollen som föräldrar till 3 barn varav en inte finns med oss här så vi kan prata och krama det. Och förhoppningsvis skall vi få ha två av dessa hos oss på jorden, och denna gång måste det bli rätt väg, inte begrava barn, utan barn skall begrava oss den dagen den tiden är inne. Gärna då de själva är vuxan.


Ni som följde bloggen i början av sorgen minns säkert Mor Märtas bön som jag skrev ner. Jag kände mig ibland som Mor Märta. Jag ville bli gammal fort och dö. Idag känner jag inte samma " dödslängtan ", för att hinna träffa Lova. Sorgeprocessen har rört på sig någonstans. Även om vissa dagar är hopplösa, så är varje kram och leénde från Alvin det som ger en ny styrka. Bebisens sparkar och längtan att träffa denne. Sakta sakta tar vi oss framåt allihopa. Men sorgen tar tid, för genom sorg finns inga omvägar, bara en väg rakt igenom. Och det är ingen skön väg att gå, den är snårig, mörk, vass och små små ljusglimtar syns ibland i den där mörka dalen.


Minnen som är fina rör en ännu till tårar, julen var jobbig och allt där Lova varit delaktig känns också svårt.
Fortfarande står hennes stövlar i hallen och hennes mössa i korgen.
Hennes kläder är vikta i hennes hylla. Det är sådant som vi ännu inte tagit undan, för så långt i sorgens process har vi inte nått. Snart har 8 månader gått. Tänk om man kunde få trolla tillbaka tiden lite, om än bara för ett dygn eller två, få krama henne igen, sjunga för henne, läsa för henne, måla hennes naglar och bara lukta på henne. Höra hennes skratt och se in i hennes milda ögon. Men istället får vi hoppas på att vi ses i drömmarna, på natten.

Alvin mår bra igen, just nu. Efter lunchtid piggnade han i, han åt och drack lite, vi la oss och vilade och sov lite. När han vaknade var han sig själv. Han har busat, ätit och lekt. Vi får hoppas att det var någon tillfällig störning för magsjuka verkar han inte ha i allafall just nu. Vi får se hur allt fortskrider

På tal om blogginlägg är det skönt att kunna använda sig av tidsinställda inlägg, dvs man skriver ett inlägg och väljer ett klockslag det skall publiceras. Fast dagar i förväg. Bra om man skall bort eller om man vill ha något morgoninlägg. Det här skriver jag visserligen nu. Men det första var ett tidsinställt liksom några andra morgnars.


Nu över till annat. Alvin blev ju dålig i magen igår, lös mage men mådde annars rätt okej och både drack och åt så jag tänkte att han kanske fått lös mage av antibiotikakuren han ätit ett tag. Men imorse började han att kräkas också så det var bara att göra vågen och inse att vi fått in magsjukan i huset. Det är inte ofta det händer. Sist Alvin var magsjuk var nog 2008 och när jag hade magsjuka sist måste varit 2006 och 2007 men annars har jag klarat mig hyfsat bra. Nu lär det väl komma då man inte haft på så länge, men det är ju ingenting man göra något åt direkt annat än att tvätta och sprita händer och försöka hålla lite rent efter sig i kök och toaletter osv.


Så nu håller Alvin sig med vatten och hemlagade isglassar, dvs frusen saft. Vi hoppas det är fort övergående.
Skulle hemskt gärna vara frisk då jag har förlossningssamtal på fredag, tur att det är någon dag dit ännu fast jag med min vanliga (o)tur brukar ju insjukna natten innan.
Undrar om det smittar över nätet. ( Skämtar såklart ). Skickade krya på dig hälsningar åt Kakkakaffe igår som hade dålig mage att hon skulle slippa undan och så kommer det hit samtidigt.
Ja hoppas ni andra mår bra i allafall. Vi får se hur dagen blir här idag, han är ju uppe och så men något matintag lär det inte bli ännu på någon timme men att han vill dricka är bra. Och så ser han på barnkanalen här intill. Hoppas hans Mollyfilm kommer idag nu, det vore väldigt passligt. Och en fördel om han tycker om den.



Bebisen i magen håller åtminstone låda. Och maken jobbar, så annars är nästans allt som vanligt i våran " Änglafamilj " denna tisdag.

Vecka 26. Och sakta mak närmar vi oss trimester 3, den tredje och sista delen av en full graviditet som är c.a 40 veckor, men inte riktigt än. Men snart är vi där. Nu är det inte många veckor kvar, ungefär 2 bara. Jag minns när man bara ville uppnå den magiska vecka 13, då risken för missfall minskar rejält hos gravida. Precis som med Lova och Alvin.
Och att få lyssna på bebishjärtat för första gången hos MVC, att få gå på första ultraljudet, mäta magen.
Alla små milstolpar man sätter upp i väntan på den lilla för att tiden skall gå lite lite snabbare ibland. Nu sitter man här med en rund mage som kommer att bli ännu rundare ( förhoppningsvis ).



Bebisen

Den här veckan blir din bebis drygt 23 cm från huvud till stjärt och väger omkring 900 gram.

Efter att i en månad har haft ögonen slutna så börjar bebisen att öppna dem under denna vecka. Ögonen är nästan helt färdigutvecklade.

 

Bebisen kommer att fortsätta att bilda underhudsfett, även om det vid den här tiden fortfarande är ganske liten och tunn. Vid förlossningen kommer den att ha samlat på sig tillräckligt för att klara den tuffa världen utanför livmodern och för att få det typiska rultiga bebisutseendet.

 

Blodkärl bildas i lungorna för att förbereda dem på ett liv utanför livmodern. Blodcirkulationen är fullt fungerande och navelsträng, moderkaka fortsätter att växa för att kunna försörja det allt större fostret. Moderkakan är nu nästan lika stor som bebisen.

 

Även om det fortfarande är alltför tidigt för din bebis att födas så skulle den nu har c:a 70% chans att överleva om den föds på ett sjukhus med rätt resurser.

Jag

Övre delen av din livmoder är nu c:a 6 cm ovanför din navel, och du kommer fortsätta att växa ungefär 1 cm per vecka. Om du har ätit balanserat och närigsriktig kost har du förmodligen gått upp omkring 7-10 kg fram till nu.

Eftersom bebisen ligger högre upp i buken nu så kan det hända att du ibland upplever att det gör ont under revbenen.

 

 

 

Alvin pussar magen.

Bilden nedan så ser ni Lova göra samma sak när jag hade Alvin i magen, då var jag i vecka 32 ungefär.

 

 

Det ofattbara är att dagarna bara går och går, tiden sen vi kramades allt längre och längre bort. Saknade bara större och större om än att man hanterar den utåt. Inombords är det kaos och tungt.
Om 12 dagar är det 8 månader sedan fina du Lova, lämnade oss. Vi tänker på dig ofta, tänder ljus hemma alla dagar och försöker besöka din grav lika ofta. Hoppas det snart får bli vår, din favoritårstid, så att blommorna blommar igen. 8 månader av saknad, sorg, tårar, skratt, ett nytt litet liv i din mammas mage - ditt småsyskon.
Livet är så makabert, oförutsägbart, och också orättvist många gånger. Vi kommer aldrig att glömma dig, aldrig att sluta sakna dig, inte heller att sakna dig mindre, men vi kommer att tvingas lära oss leva med att allting blev så annorlunda. Annorlunda än vi trodde, hoppades, tänkte.
Lillebror din saknar dig också, precis som förut. Hoppas du hör hans godnatt Lova om kvällarna och sagorna han vill höra, för han vill så att du någonstans får höra dem du dem.

Alvin gillar en hel del tecknat. Det finns två filmer som går varma hemma hos oss just nu. Mamma Mu och Kråkan och Bamse och den flygande mattan samt några andra Bamse på samma skiva. Bilar och Ice Age är inte lika intressanta även om de kan ses på ibland.
Nu har jag beställt hem Molly Mus och hoppas på att jag dragit ett säkert kort. Så man får lite ombyte mellan Bamse och Mamma Mu. Ett under att jag inte drömmer om dessa figurer på nätterna ännu.

Dag 30, sista dagen i 30 dagars bloggtemat. Ett sista ögonblick. Ja jag har ju verkligen upplevt ett sista ögonblick då Lova tog sitt sista andetag. Det absolut defintivt sista ögonblicket har läsare fått ta del av i bilder tidigare. Lovas begravning. Och det är också det enda jag kan ta fram som sista ögonblick, för det är så det är och var.
Jag vill defintivt inte uppleva fler ögonblick där man begraver sitt barn.

Regn och tö. Inte mig emot bara snön minskar lite, men det hinner väl komma en hög snö ännu, vi är ju " bara " i januari.
Maken har fyllt år idag, inget större kalasande här inte, åt bara glass och maränger och hans mamma kom via, grannen och sedan på kvällen kom Alvins gudfar via en sväng. Maken tyckte att han kunde spara kalaset till sommaren. Han hade nog inte alls humör annars heller för att fira sin födelsedag, men jag förstår ju så bra.
Samtidigt vill jag och Änglamammas Kias vägnar passa på att Gratta hennes Simon som fyller år idag. Grattis till honom med.
Imorgon börjar vardagen igen, slut på ledigheter och jul och nyår och allt sådant. Och tack och lov så gäller det inte bara min familj, de flesta får återvända till vardagen nu, och förhoppningsvis har de flesta nya krafter efter all ledighet.

Dag 29 i 30 dagarstemat, Min ambitioner. Ja, vad har man för ambitioner, finns det någonting man brinner lite extra för, har lite framtidsdrömmar om? Vill uppnå, kan och klarar av. Det känns som det här kan betyda så mycket olika för olika människor.
Jag har haft mina drömmar förut och fått dem krossade, jag strävade efter att det skulle bli så som man önskade, att vara hemma med Alvin och Lova riktigt länge, och förvisso har jag varit mamma-ledig sedan 2003, jag ville ta till vara på småbarnsåren.
Jag försöker fundera och tänka på vad det skulle vara som skulle vara " Mina ambitioner " utan att komma fram till något. Jag har till och med kikat i andra bloggar som bloggat om samma sak, vad dessa har för ambitioner för att själv få klarhet i vem jag är egentligen och vad är det jag vill sträva efter och blaha blaha. Jag orkar nog inte riktigt tänka på sådana frågor tror jag.
Tack och lov är det bara en dag kvar att blogga i det här temat, jag får hoppas ni inom någon av dessa 30 dagar lärt känna mig bättre än bara " Änglamamman ". Däremot kan du ju berätta i en kommentar vad dina ambitioner är.

Idag går jag verkligen på lågvarv. Jag orkar typ ingenting känns det som. Men lite trött får man ju vara ibland, trodde jag skulle åka på magsjukan eller nåt då jag hade ont i magen förut. ( Inte bebismagont som när man skall få barn, så ingenting sånt ) Känner mig fortfarande lite småunderlig men förhoppningsvis var det bara lite vanlig magvärk för jag har inte mått illa.  Så det höll på en par timmar och krånglade.
Ni får ursäkta bara att jag är disträ och tråkig. Imorgon är det makens tur att fylla år. Han vill inte alls fylla år och har sagt att han inte vill ha nåt kalas heller, han känner sig totalt omotiverad inför denna födelsedag, och ja jag vet ju hur det känns. Att ha förlorat ett barn är ju ingenting man bara glömmer bort.

Bloggtemats 28 dag, Det här saknar jag. Det kan alla redan räkna ut, riktigt lätt. LOVA såklart. Jag saknar allt med henne. Och glädjs åt allt vi fick. Sörjer och saknar det vi inte hann få göra tillsammans. Saknar hennes person, hennes röst, hennes allt. Saknar till oändlighet. Jag längtar efter henne, saknar henne och tänker på henne alla dagar. Varje kväll innan man skall försöka somna så säger jag självklart också Godnatt Lova. Och så tänker jag på henne.
Jag tänker på henne då jag vaknar också och saknar hennes strålande morgonhumör med ett soligt leénde och glittrande ögon. Hennes rufsiga hår och hennes ljuva stämma, Är det godmorgon nu? Hann man vakna före Lova och låg och kikade åt hennes säng tills hon vaknade så brukade hon öppna ögonen efter en stund, som att hon visste att någon kikade på henne, och möta en med ett soligt skrattande, ingen butter min och inget täcke drogs över huvudet. Hon var glad.



Jag saknar hennes glädje, hennes funderingar om vilka kläder hon ville ha just för dagen och ett halsband skulle gärna komplettera hennes outfit. Ibland ett hårband eller diadem men just halsbandet var pricken över i.et.
Jag saknar hennes pyssel och hennes utrop, Nu börjar fåret Shaun. Eller Drömmarnas trädgård.
Jag saknar ljudet av en stor frysbox som öppnas och nån som hunnit tjyva en glass åt sig och sin lillebror. Den tunga frysen fick Lova upp i 3 årsåldern redan medan Alvin ännu inte löst frysöppnar gåtan.
Ja, jag saknar Lova massor, mycket, alla dagar.
Materiella saker har jag inte saknat i större utsträckning, vi har vad vi behöver med dessa just nu. Och visst kanske man någongång önskade att man hade mycket pengar så man inte bedhövde fundera så länge på om man skulle köpa den där nya telefonen eller kanske byta bil någongång. Men det är små struntsaker, mat på bordet, tak över huvudet och någorlunda god hälsa så har man redan mycket och är rik för tänk vad många det finns som inte ens har det.


Så jag saknar kort och gott. Lova, allra mest. Visst kan jag sakna mina döda föräldrar också, men Lova ligger på en stadig rejäl etta.
Jag kan sakna dock att barnen och nu då Alvin gick miste om en underbar mormor och en rolig morfar. Det å Alvins vägnar. Men ändå, är det Lova jag önskar jag kunde få tillbaka.
Lova, lilla fina Lova.

Lova som kammar sig och glad åt håret som kommit efter alla tuffa cellgiftbehandlingar. Lova blev först nästans helt kal då de satte in strålningen som sista smärtlindring och förhoppningar om resultat. Utan större framgång.
Fina ÄngaLova, vår lilla hjärta.

Lite smått och gott och fint finns kvar efter barnen var bebisar och Alvin är den som kom senast med sin 2007 års årgång, har tvättat upp två av hans filtar en Meandi med godisråttor, en med tummen och så har vi den ursöta gamla 70tals mössan med elefanter som jag fyndade på second hand en gång i tiden. Den är jättegullig tycker jag.
Kvar finns ju småsaker att införskaffa åt bebis i magen, som pyjamas utan fötter och med dragkjed, tycker knappar är jobbiga att fiffla med nattetid och den lille hinner ju bli pigg innan jag fått alla knappar på rätt vid eventuellt blöjbyte.


De med fot har mina bara trasslat in sig i, de har dragit upp benen ur foten på pyjamasen och fastnat i själva dräkten därför gillar jag bara de utan fot så kan man ha en socka istället om så är. Det är en fördel med att ha fått barn förut, man har lärt sig vilka kläder och saker man gillar och föredrar framför så mycket annat som säljs.
Mycket är sålt, mycket är använt så jag inte vill använda det, dvs urtvättat och nött och älskat men sen finns det några godbitar som de nedan som bevarats väl.
Nu har jag ju inte visat allt i bloggen som vi ( jag kanske då, min shoppingtoka ) köpt utöver det lilla ni sett, men det finns en del smått och gott.

Ja det kommer bara mer och mer snö, det har kommit hur mycket som helst nu och det är riktigt klart märkbart här ute på landet, hur stora mängder det verkligen kommit. När jag tittar ut så känns det som om våren kommer att komma sent med den här farten och då känns också april avlägset då bebisen är tänkt att komma.
Nåväl, bara att vänta ut. Alvin har också faktiskt tröttnat lite smått på att det kommer snö för jämnan och inte är bara " lagom " längre. Nu har det blivit ganska milt ute också. Snögubbsväder med andra ord.

Dag 27 i bloggtemat är Min favoritplats. Favoritplatser finns det ju en hel del av. Jag tycker att sängen är en bra favoritplats, där får man för det mesta sova och vila upp sig. Att kalla kyrkogården för favoritplats är fel ordval, men det är en plats som också andas lugn och ro och eftersom Lova vilar där nu så hör det till en av de platser jag gärna besöker. Liksom att få åka ut på sjön en varm solig sommardag, ta i land på någon holme och äta lite gott, kanske en sallad, eller grilla lite eller bara ta en fika, och bada i havet.
Min favoritplats är nog annars här i hemmet. Här trivs jag, här har jag bott i snart 7 år och byggt upp en familj och ett liv med minnen. Ja, det är väl vad jag kan säga om favoritplats. Hemmet i första hand ( och sängen ).

Kanske inte direkt en favoritplats, men en plats som andas lugn och ro, stillhet och värme fast det är vinter och kallt. Hade dock gärna haft min dotter här hos oss som det skulle vara, men annars är kyrkogården en plats jag alltid ansett är fin att vandra genom.

Vi har varit på middag till min svärmor ikväll. Jättegod 3 rätters. Toast med räkor och röra till förrätt, grisfilé med vitlöksgratäng och någon väldigt god chilisås till huvudrätt och när efterrätten dök fram så log svärmor lite förläget och sa att det blir samma sak som jag bjöd på, Gino. Men vem tackar nej till sådant mums.
Dagen idag har varit lugn. Har inte bloggat mer än temabloggningen. Igår satt maken och jag och kollade på Snuten i Hollywood. De visar väl tvåan ikväll och trean till helgen. Får se om man sitter uppe och kikar lite. Man borde ha bättre förstånd och lägga sig och sova, så man är lika strålande glad inför den nya dagen som Alvin är då han vaknar efter att ha sovit 10-11 timmar varje natt. Men när man inte har bättre vett än att både jag och maken är mer kvällspigga, men vintern gör också sitt nu på morgonen för det är ju mörkt ute trots snön.

Dag 26 i 30 dagars bloggtema handlar om Mina rädslor. Innan Lova blev sjuk så var man ju självklart alltid rädd att något skulle hända barnen. Men också att man kanske själv skulle bli drabbad av någonting eller dö, innan barnen var stora nog att ta hand om sig själva. Fast man är medveten om att saker händer så var det ändå sånt man främst var rädd för. Och fortfarande självklart är.
Jag är också rädd att någonting skall hända bebisen i magen eller att något händer vid förlossningen eller efteråt.
Liksom jag är rädd ibland att någonting skall hända Alvin.
Kort och gott så är nog den enda riktiga rädslan jag har, att någonting skall hända som gör att man skiljs från barnen.
Inte så att det hindrar en att leva men det är ännu mer självklart att inte ta någonting för givet längre och att glädjas här och nu åt det man har efter det som vi upplevt och efter förlusten av Lova, vår älskade ängladotter.

Någon undrade vad vi tänkte döpa den eventuella pojken/flickan till och tyckte vi kunde skriva lite namn här i bloggen. Ja, det finns ju några små alternativ. Jag tycker flicknamn är lättare än pojknamn personligen och har nog alltid gjort.
Men de namn som är med på listan för pojke är möjligtvis Wilhelm då det var ett namn som ploppade upp i en dröm en gång, och det är faktiskt ganska fint tycker jag själv. Blir det en flicka så är 2 av namnen redan på plats för de  har Lova valt innan hon blev sämre, om hon skulle få en liten syster en dag, så det är Ida Josefin. Hon tyckte också om Emma, hon hade en docka som hon kallade Emma och så har hon en kusin som heter Emma.
Egentligen har vi inte tittat runt så mycket på namn, maken brukar vara glad om det kommer med ett släktnamn från hans sida sen brukar han vara nöjd med de namnförslag jag har gett honom.


Men just flicknamnet är i princip nästan 100% klart enligt Lovas önskemål isåfall. När Alvin låg i magen var också Anton en liten bubblare som Lova föreslog och kanske mycket för att vi läste en bok som hette Anton och Loppsockan, och går vi tillbaka till då Lova låg i magen och det kunde varit en pojke, skulle det sannolikt blivit en Noel.
Men överlag har vi tagit det lugnt nu med namn och sådant. Något jag gjort också sedan jag väntade Lova var att då jag besökte gravgården titta på vad människorna som vilar där hetat. Många gamla namn är ju också otroligt vackra.


När Lova låg i magen så var tex släktnamnen klara om hon skulle bli en flicka Maria Alice, Maria var efter min mormor och mormorsmor som jag har för mig att hette Sofia Maria ( Sofia heter bl.a min brosdotter ) och Alice var efter min mans mormor.
Men som sagt vi klurar på för fullt. Eller åtminstone jag.
Alvin heter Arthur Henry i sina släktnamn. Arthur var min mans morfar och Henry det var min pappa. Min mormor hette Siiri i förstanamn.


Bland pojkarna har Erik varit en namn som dykt upp som andranamn också så det var ett alternativt andranamn om Lova hade varit pojke.
Så summan av allting är att Lovas förslag är de vi har i åtanke denna gång, när det är dags att namnge den lille/lilla. Hon nämnde några alternativa pojknamn också utifall att.
Vi får helt enkelt se om ultraljudet haft rätt de gånger de sagt vad som gömt sig i magen. Men några små ideér finns som sagt. Och egentligen har just namnfrågan legat lite i lä. Vi känner ingen brådska ännu och det är ungefär 15 veckor kvar tills vi förhoppningsvis får möta vårat lilla mirakel.

Bloggtemat dag 25, en första. Ja vad då en första? Jag funderar och funderar, mycket kan vara en första och jag kommer inte fram till någonting direkt vettigt att skriva om en första. Dagens bloggtema så passar vi över helt enkelt.

Vecka 25 i graviditeten nu denna vecka, beroende på hur man vill följa det så var det ingång i vecka 25 för mig idag tisdag.
Enligt rutinUL som sjukhuset och MVC följer är det på torsdag. Hursomhelst har min barn alltid kommit runt sista mens. Har heller inte fått gå övertid för mycket då jag har lite litet bäcken.
Så 2 dagar hit eller dit nu då. Tog en bild ikväll nu så ha överseende med att jag har en gammal t-shirt på mig makens gamla t.om och är bh-lös, ve och fasa. Inte värsta snygga outfiten men det kanske är roligt för någon att kolla in magbilder då några som är gravida också läser vad jag vet.


Mer om vecka 25.


Barnet

Barnet kan känna igen din röst och reagerar mer på mammans röst än andra ljud. Ett korttidsminne har utvecklats. Barnet ligger och växer och mognar. Många rör sig mycket medan andra är mer stillsamma.

Redan från vecka 23 har bebisen en chans att överleva en eventuell för tidig födsel även om det ofta för med sig en del komplikationer.

Vikt 800 gram.

 

Mamman

Olika kvinnor har olika magar. På en del börjar det synas först nu medan andra fick mage för länge sen. En del är nästan helt runda medan andra har mer putmage. Barnet kan trycka mot din blåsa vilket kan göra att du behöver gå på toaletten oftare än vanligt. Många gravida börjar även få kramp i benen. Undvik att knipa med tårna eftersom det kan öka cirkulationen och fungera som en utlösande faktor.

 

Jag, ja jag mår nog hyfsat bra. Har haft ganska lätta graviditeter men lite ont i svanken om jag ligger på rygg för länge och skall vända mig i sängen. Inget direkt illamående och inte så mycket huvudvärk. Har heller inte några speciella cravings denna gång. Men jag börjar ha svårt att böja mig ner och även att ta på mig skor ståendes, speciellt om de inte bara är att sticka ner foten som i en stövel. Är ju bara 1.52 cm kort så det är redan ganska mycket mage på mig.

 

 

 

Vecka 25, och randen ovanför naveln är ingen hormonrand utan ett operationsärr sen tonåren då de tog bort min galla på gammalt hederligt vis, pga gallsten.

 

 

 

 

Sitter och går genom foton på datorn som skall på framkallning. Jag har en hel hög med kort så det är på tiden att skicka in igen nu. Är så smidigt då man kan göra det över nätet. Man väljer sonika ut dem man tycker om och så för man över dem till firman som framkallar dem åt en och så kan man hämta av dem där eller få dem per post.
Men man har ju inte bara en eller två kort att gå genom om just nu har jag drgait mig, det är en sådan blandad kompott, lika blandade som känslorna man bär på när allt möjligt dyker upp. Har förvisso framkallat en knippa Lova foton redan och begravninskort, men det finns en bunt kort jag inte ens förmått mig att föra över till datorn ännu och titta egenom. Korten från svepningen.


Det har jag absolut inte fixat att göra ännu. De ligger där på minneskortet och väntar på att jag  blir redo att sätta in dem här på lappisen. De allra privataste. Men som självklart en dag skall framkallas för att förvaras i hemmets innersta vrå. De är bland de absolut sista korten någonsin på våran dotter.
Ja nu skall jag just ta en paus i sorterandet och åka och handla med sonen. Fortsätter väl mot kvällen. Lika bra att göra det nu då jag är en slarvig människa som inte kör back-up på datorn, kraschar den , ja då försvinner fotona så nu skall jag föra över dessa.


Men jag har faktiskt peppar, peppar ta i trä, aldrig haft en HD krasch ännu, däremot har åskan slagit ut dem 2 gånger under ett antal år. En gång då Lova var riktigt liten for nätverkskortet och en annan gång nu då vi var på sjukhus och ingen visste att värsta åskvädret var på gång, ja då rök allt i princip. Utom HD förvisso men den var inte heller värd att laga på sa de på firman. Så jag har sedan dess använt mig av min lilla mini pc som följt oss på många resor till och från sjukhusen. Nu får vi se hur länge denne orkar hålla låda. Tycker tiden går fort, det är snart 1.5 år sedan jag köpte den, just för att kunna ha den via sjukhuset, då när vi trodde att allt skulle bli bra, när läkarna pratade så väl och bra om allt. Ja, tänk om man vetat, men det är nog lika bra att man inte alltid vet allting.

Dag 24 i temabloggningen är Det här får mig att gråta, det är nog ganska lätt att räkna ut. Lova, när jag tänker på att vi aldrig någonsin mer i livet här, kommer att få träffa denna fantastiska enastående lilla person igen.
Aldrig krama henne, pussa henne, busa med henne, sjunga med henne, umgås med henne, shoppa med henne, pyssla med henne, göra någonting med henne, då blir jag ledsen. Och ibland gråter man av tanken på det ofattbara som hänt.


Visst finns det andra saker som kan få en att gråta också, både av glädje och sorg och ilska till och med, men just det med Lova är en av de mesta starka sakerna som kan svänga ens känslor som vinden blåser ute. Hon är en riktigt känslostorm för mig, av kärlek, glädje och sorg och saknad. Min älskade tjej.

Sakta mak in i vardagen nu efter jul och nyår. Maken har mjukstartat med jobbet idag för att fara några timmar på jobb och ploga bort snö åt några andra. Jag och Alvin skall åka till apoteket efter hans antibiotikakur, igår hade dom stängt så akuten skickade med så dosen skulle räcka tills apoteket öppnade.


Det är bara 11 dagar kvar också till mitt förlossningssamtal på sjukhuset. Vet inte vad jag tänker längre men jag har fått en läkare jag haft med på mina båda tidigare förlossningar ( förutom barnmorskan ) så vi får se hur samtalet förlöper då han själv sett hur mina förlossningar slutat.


Alvin sov så gott så gott inatt, han var nog helt utpumpad av allt ståhej kring honom och såret i pannan, men det har sårnat ihop nu så det läker nog för fullt så hoppas vi att antibiotikan håller eventuella infektioner borta.
Klor är ju liksom även tänder inte direkt rena.
Jag skall försöka temablogga senare, det blir bara att släpa efter.

Och så efter akutbesöket med Alvin så for vi och handlade bananer, maränger, chokladsås och vispgrädde. Glass fanns hemma i frysen och så blev det marängsviss. Gott men mäktigt.

Året börjar med en riktig otursdag kort efter mitt inlägg så hämtade ju maken Alvin, då farmor ringt och sagt att han var ledsen så när maken sen kom fram kort efter så visade det sig att hunden en gammal annars kärvänlig jycke hade rivit sonen tokigt mellan ögonen och hur det riktigt gått till så har jag ännu ingen klarhet i då jag inte hunnit träffa svärmor personligen. Dock såg det inte så illa ut där hemma påstod dom åt mig men jag sa direkt dom kom hem, maken och Alvin att det där måste vi ju visa upp det är ju ett rejält jack under plåstret så det blev en tur via akuten och tejpning och antibiotika för lillkillens del.


Läkaren sa att de syr ej nu då det kan sys in bakterierna så de beslöt att tejpa. Samt att de frågade om vaccinationsprogrammet följts vilket jag sa att de har det gjort.
Känns så himla onödigt då det kommer att bli ett ärr också, det sa läkaren också. Så nu får vi ge antibiotika igen och tro om jag inte är trött på de där plastsprutorna som följer med. Jag tror vi har så det räcker till 20 barn hemma efter Lovas sjukdomstid. Jag hade sagt förut att hoppas man slipper se dessa på bra länge nu men det dröjde bara tills nu.


Jag är glad att det inte träffade i ögat och att det inte slutade ännu värre. Och så får vi hoppas att Alvin inte blir hundrädd nu efteråt. Ja jag vet inte vad jag skall berätta om vad som hände då jag som sagt inte vet så mycket ännu, jag satt hemma glad i hågen att sonen skulle komma hem och kramas och får åka till akuten istället.
Dock är han glad och pigg lekfull som vanligt och busar på och var jättemodig på sjukhuset då han la sig ner på britsen och lät sig på tvättas och tejpas igen. Lilla gubben, vilken tokig början på 2011.

Alvin är på väg hem, han har sovit över hos farmor från igår tills idag. Nu skall det kramas och pussas riktigt mycket innan han får för sig att hitta på nya äventyr och uppdrag. Finaste Alvin.
Igår har han åkt snöskoter, det har varit bland det roligaste i vinter tycker han, misstänker jag.

Bloggtemat har jag inte skrivit om nu igen men vi är på dag 23 och det handlar om vad som får en att må bättre.
Bättre blir jag att må av kramar av Alvin, uppmuntrande ord eller sms av vänner.
Att fått sova ordentligt, gnälla av mig lite. Oftast krävs det ganska mycket innan jag blir ledsen ordentligt, att jag blir labil och gråtig men då är vänner gott att ha som orkar med en.
Att läsa är också fint och en varm dusch kan pigga upp en dyster stund litegrann.


Allt handlar lite om vad som gjort att man mår som man mår just då. Att vara gravid och att ha Alvin har hjälpt mig som livlina genom sorgen efter Lova, sorgen som alltid bärs inom mig. Varje dag dygnet runt.
Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort utan min son för det är han som varit nummer ett att föra oss föräldrar framåt genom vår nya vardag.
Livet är uppdelat i två olika delar för oss. Ett då med Lova och ett nu efteråt. Det innan Lova kan man knappt räkna in för innan man får barn så lever man så annorlunda, man vet inte hur livet med barn är och hur underbart det är att ha dessa glädjespridare i hemmet.
Men om man bortser från det tunga nuet, så är det de småsakerna som hjälper en genom de lättare sorgerna och dystra dagarna som de flesta har ibland.

Ja nyårsfirandet blev lugnt för vår del. Vi åt våran 3 rättershemma och potatisgåtan löste sig genom några mindre vackra hasselbackspotatis till det chèvre gratinerade rådjuret. Ginon var uppskattad i vanlig ordning.
Jag och maken for till en blåsig kyrkogård och tände ljus åt Lova och marschaller men rislyktan - en röd, den gick inte att få iväg då det blåste så mycket att den bara for i mark så vi fick ge upp och åka hem och skjuta upp några tidiga raketer med Alvin och farmor och så kom Lovas gudfar förbi med sina små och skjöt för dem också.
Kvällen var lugn och tyst och ja nu har vi januari 2011. Vad månne det här året skall bjuda på?

Snö snö snö i massor på hela Finströms kyrkogård. Alla gravar är nästintill täckta av all snö. Och den mest upptrampade gången leder nog inte helt otippat mot Lova.

 

Svårt att få bilder av någonting där nu, de mesta försvinner i snön hela tiden, ljusen vill blåsa ut och man får pyssla om så gott det går med allt. Maken sa att det är alltid är mer eller mindre blåsigt på Finströms kyrkogård, månne han har rätt, tycker Jomalas inte är lika blåsig där min mamma och pappa är begravda. Nu längtar både jag och maken till våren så man kan pyssla ordentligt vid graven igen utan att det yr fast nästans direkt.

Sovpåsen jag bloggade om förut och den lilla blå bodyn med fiskar på kom igår på nyårsafton. En trevlig postavslutning på 2010.
Många har hunnit gissa i omröstningen också. Angående kläder så lägg inte så mycket vikt vid färger och mönster då ni röstar om ni ser på shoppingen. Jag köper helt enkelt det jag gillar. Någon trodde inte på pojke just för att jag hade en body med jordgubbar men Alvin har ju faktiskt en tröja som är rosa också och han är kille. Jag brukar köpa det jag gillar bara.
( Dock inom kanske någon form av rimlig gräns, puffärm på kille kanske inte ). Och rea är ju ännu roligare att fynda bland.
När man plockar med bebisen småkläder blr det verkligen så där, Är de så här små de är känslan. Och ja det är ju så små de oftast är. Lova mätte 49 cm och Alvin 51 cm, ändå var de bägge så småa tyckte jag. Men fort växer de. Från nyfödda till små rultiga bebisar.