Dolce Bambini

Idag och igår har det varit varmt ute, nästans som om det varit sommar. Skönt att slippa alla vinterkläder är det åtminstone. Även om jag inte får på mig mina vanliga kläder ännu efter att Lykke kom. Eller jo, delvis får jag väl på mig dem. Jag har tappat runt 10 kg av 20 av nu så. Det brukar trilla av mig ganska snabbt, och då gör jag inte så mycket åt det. Har aldrig varit viktfixerad, så länge det inte ökar uppåt hur mycket som helst när man inte väntar barn då. Måste vara jobbigt med mycket övervikt. Tyckte det var hemskt tungt då man väntade barn också, att stå, gå, andas osv.


Nå hursomhelst, ännu får man dra på sig leggins och längre linnen och se ut som man var i fjärde månaden ungefär.
(Och jag kan nästans liiiite sakna magen ibland, för den var ju mysig på sitt sätt.) Nedan en bild på hur jag ser ut nu, 3 veckor imorgon efter att varit gravid med barn nummer 3. Smal är man ju inte som innan och det blir man ju inte direkt heller men ingen brådska för min skull. Men om man jämför med hur stor man varit så är man ju liten nu.

Medan Lykke sover gott just nu så har jag passat på att själv ta det lugnt så jag tänkte lägga in några bilder från snittet. Dundermånga blev det ej, men några fick vi tagna som självklart är guldvärda för oss. Här nedan är några av dem som man kan visa i bloggen utan att orsaka större ramaskri. (Ler).

Klockan 7 på morgonen och den snygga outfiten påklädd och den sista bilden på magen. Duschad och i väntan på att bli iordninggjord med kanyler och dropp och kateter...

Det här är nog en riktigt flummig bild på mig, men Lykke var utplockad, antagligen därför jag ser helt nöjd ut.
Jag kände mig nog rätt förvirrad innan de snittat klart, även om jag inte verkade nervös utåt hade jag svårt att ta in frågor och svara på dem, blev mycket va, öh, va... och hon sa också att man såg på pulsmätaren hur den sjönk sedan då de kommit igång och allt var klart. Och det tog ju bara 4 minuter från första taget med skalpellen så var hon ute.

Hej världen, en helt färsk och ny Lykke har sett dagens ljus. Knorrande arg kom hon ut och fick apgar 10/10.

Och till sist var det min tur att få möta Lykke som gömt sig i min mage i 39 veckor, nästans 40.

Tack för alla gratulationer som ramlat in här i bloggen. Jätteroligt att få. Är ännu kvar på BB och blir över helgen åtminstone. På måndag kommer ju BB fotografen också så jag tänkte se till att kanske vara här då, och sedan får vi se när hemfärden blir.

Mår bra annars och snittet gör inte så ont som jag föreställt mig, eftervärkarna är nog 10 gånger värre på mig då.
Igår for maken hem för att vara hemma med Alvin så jag har varit själv på sjukhuset med Lykke nu sista natten och idag, men de skulle komma via nu ikväll en stund. Haft lite besök också så det har varit trevligt.
Skall ta lite syskonkort sedan längre fram men just nu har det varit svårt att få till så man får ge sig till tåls om man vill se dem i bloggen.


Och hurra, jag har fått mina egna kläder, dvs sjukhuskläderna la jag åt sidan idag. För de kopplade loss smärtdosan också ur snittärret. Det är något nytt påfund som de vill testa på snittade sa de idag. Sen kollar de någon statistik om vad mammorna tyckt om smärtan efteråt i såret. Nå det var väl det då, har inte så mycket mer att skriva nu. Myser, ammar, sover, äter, är väl det vi gör. Precis som det skall vara.

Sitter här på BB och har en go liten bebis som ligger sover bredvid mig. Tänk att hon igår på morgonen ännu var inne i min mage. Men nu är hon utanför. Otroligt oavsett.
Jag blev alltså snittad igår morse. Morgonen började strax efter klockan 06, men dusch och katetersättning och dropp, det förstnämnda var inget vidare trevligt. Sen kom överläkaren via rummet och sa att vi ses snart.
Operationen/snittet var bokad till 08.20.


I operationssalen så möttes man av en hel massa människor som skulle vara med och delta. Blev bjuden att dricka någon häxbrygd som var totalt omöjlig för mig att få ner på fastande mage. Så hon sa att den är inte så viktig så hon skippade att ha mig och dricka den, egentligen används den främst för personer som skall sövas under narkos, för att neutralisera magen typ, berättade hon.


Sen var det dags för spinalen, den var svår att lägga på mig då den läggs lite annorlunda än epiduralen. Och det lyckades först vid tredje försöket, och då var jag ganska nervös att anestin skulle ge upp och söva mig, dessutom började det göra rejält ont i ryggen av allt tryckande och stickande. Men sen jäklar på tredje hittade han rätt och då tog det bra.
Jag som aldrig snittats innan visste inte alls hur det skulle kännas att bli helt bedövad från strax under bröstkorgen och ned till fötterna men det började fotvis med en stickande och pirrande känsla som sakta steg uppåt, sedan var man som bly undertill. Totalt oförmögen att lyfta på benen eller baken.


Och då testade dom om man kände något, vilket bara var beröringen som är meningen, visst var man lite rädd att det skulle kännas iallafall då snittläkaren sa att Nu kör vi, och den andra anestisköterskan sa, Nu är klockan 09.09  åt mig.
4 minuter senare kom det första knorrande ljudet och Lykke var född, skärtorsdagen den 21.4.2011 klockan 09.13 finsk tid.
Det var total lycka att höra henne då jag aldrig upplevt ett barn ha ljud för sig vid de vanliga vaginala förlossningarna, utan det har direkt påbörjats massage och återupplivning av dem. Många glädjetårar. Men nu är hon äntligen här.

Klockan 09.13 finsk tid föddes vårat tredje barn och andra dotter som skall få namnen Lykke Ida Josefin. Ida Josefin är namn som Lova önskade på en evenuell syster.
Vi mår fint allihopa.
Lykke vägde 3750 gram men längden har vi inte mätt ännu. Hattmått var 35,5 cm.
Kommer lite mer bilder senare och lite om snittet. Men idag är jag helt genomlycklig.

Tänkte bara uppdatera lite snabbt att jag och maken är på BB i vårat rum. Och är inskrivna. Har legat med CTG i 2 omgångar. Har en fixerad bebis (vilket den ej var förra veckan) och är först i operationskön imorgon bitti om ingenting annat kommer emellan. Så innan lunchtid borde vi ha fått vårat tredje barn.
Det kommer att bli en sömnlös natt eller ja, inte mycket sömn iallafall.


Och bebisens säng väntade färdigt invid ena sängen då vi kom, som en liten hint om vem som snart skall ligga där.
Tack också för alla Lycka till önskningar som strömmat in både här i bloggen och på Facebook.

Vaknade upp till vetskapen om att idag är det 2 dagar kvar innan vi får träffa våran baby. Jag har börjat få ordning på väskan som är så gott som klar nu och den enda som kanske känner sig halvklar men ändå klar från och till är jag själv. Det är svårt att beskriva alla känslor som bubblar inom en. En ny liten människa som man skall träffa, lära känna, sköta om, älska och vårda, knappast inga som helst bekymmer, det vet jag sedan innan. Det känns som en ynnest, gåva och ära att man fått chansen att ge 3 barn liv även om Lovas blev allt för kort så har hon funnits, hon har levt. Och hon lever ännu kvar i våra hjärtan och minnen och sprider sin glädje vidare genom den.
2 dagar kvar, och sista natten hemma inatt för imorgonkväll redan vill de ha in mig så jag är klart på plats inför snittet följande morgon.

Det här får blir min sista uppdatering om den 39.onde graviditetsveckan. Brukar som de flesta märkt saxa in lite info från nätet, den som läser, läser, och de som inte läser ja de läser inte. Jag har mest gjort det som en "kul grej" under den här tiden. Idag har vi söndag och imorgon börjar veckan jag sett så mycket framemot. "Bebisveckan"!
4 dagar kvar nu. Jag tyckte precis det 4 veckor kvar, en evigheters evighet.

"Din bebis ökar nu sin vikt med ca 28 g per dag. Din bebis väger omkring 3,5 och 3,7 kg och är ungefär 48 till 50 cm lång. Hjärtat och levern laddar upp med näring som bebisen kan använda framförallt vid syrebrist under förlossningen. Men även som en reservdepå de första dygnen innan den riktiga modersmjölken kommit igång. Nu förbereder sig bebisen för ett riktigt marathon, ni ska klara detta tillsammans så försök att hjälpa till så mycket du kan.

Nu tar bebisen upp hela din mage som mäter mellan 35 och 37 cm. Det ligger en helt färdig bebis i din mage, är det inte otroligt? Nu kan bebisen komma ut vilken minut som helst, men kom ihåg att det är bebisen som bestämmer när det är dags".

Alvin och jag var ute flera timmar igår, sedan mot eftermiddagen kom pappa hem från jobbet och "avlöste" mig som for iväg själv på ärenden. Hämtade hem Alvins nya skor, köpte hem mera blöjor och annat smått inför bebisen ankomst.
Vi apoteket också, där håller man sig också "up-to-date" med gamla bekanta.


Träffade en av Lovas gamla läkare från barn, hon frågade när det var dags för bebisen att komma, så jag sa att jag snittas nästa vecka och då sa hon, jaha, ja jag jobbar nog inte då, men det borde XXX göra, en annan läkare som Lova hade ibland. Så nu vet jag vem som sannolikt är med vid snittet också av barnläkarna. Det märks att man haft tät kontakt med folk på sjukhuset på så vis.
Hann också via KappAhl och fyndade lite smått åt den lille parveln. Så nu skall det tvättas lite bebiskläder.
Jag har också börjat fylla BB-väskan nu, för nu är det bara 5 dagar kvar, och om 4 dagar skall jag ju infinna mig på sjukhuset för provtagningar och inskrivning. Sedan på kvällen så läggs jag in. Är det sant att det är så nära nu, men ändå så svårt att begripa och greppa att snart, snart...

Konstaterar att sonen älskar jordgubbar lika mycket som den övriga familjen. Han har haft "jordgubbsfrukost" idag.
Själv envisas jag med förkylningen som håller mig i ett järngrepp men det bättrar sig, det där halsontet jag drogs med i förra veckan var bara en liten försmak och envist nog höll min gravida kropp emot den tills i söndags då det bröt ut med buller och bång.


Det är strålande sol idag, och jag konstaterar just idag att nästa torsdag, alltså jämt om en vecka kommer jag troligtvis att sitta på BB istället för hemma hos oss. Jag tror den här helgen på något vis kommer att bli den längsta. Men det finns ännu lite att fixa med innan bebisen kommer, som kan vara skönt att ha färdigt hemma, ifall att.


Har jag hunnit bli nervös inför snittet? Nej, faktiskt inte. Jag brukar reagera först samma dag om någonting speciellt händer. Sällan innan. Fast ändå lär man knappast sova jättebra natten mot snittdagen. Fast jag sover ju inte så jättebra nu heller men det är ju av andra orsaker, att ligga på rygg kan man glömma, det har varit ett minne blott de senaste 3 månaderna. Och magen hindrar ju också en från att sova på mage just nu så man har bara kunnat ligga på en dera sidorna vilket gör att man lätt blir stel i ryggen också. Men snart blir man väl mer rörlig, och det är ju självklart värt allt.
Att svullnaden försvinner blir också trevligt så man slipper se ut som man blivit upp pumpad med luft. Och något som hjälpt bra mot det där karpaltunnelsyndromet var skenorna. Det gör inte lika ont i händerna längre efter att sovit med dem alla nätter, nu inatt tog jag t.om av dem mot småtimmarna, det var riktigt skönt att ha händerna fria.



Men det bästa av allt som jag ännu inte vågar tro är en bebis i armarna som resultat av dessa 9 månaders långa väntan. Livet är så oförutsägbart, och man vet aldrig vad det erbjuder en.
I våra drömmar tänkte vi oss att tredje barnet nog skulle bli en liten sladdis. Och Lova och Alvin en bit upp i skolåldern, så där 7-10 år kanske, men så blev det så här och att Alvin snart måste få ett syskon kändes lite som en "uppgift" och också för att den där tystnaden som uppstod i hemmet då Lova inte fanns blev plågsamt påtaglig.
Lova ville ju också att Alvin inte skulle vara ensam.
Det som är sant nu just är ju också hemskt att veta, att denna bebis skulle ju inte heller funnits just nu, om inte Lova dött och att Lova dog är fruktansvärt. Och bebisen kan inte ersätta Lova men jag hoppas och tror att denne kommer att ge oss som jag förut skrivit, framtidstro, glädje och många skratt och självklart kommer den att få sin speciella egna plats i våra hjärtan.


Om jag kunde önska och det gick att uppfylla hade jag valt alla 3 barn självklart och sett bebisen i magen som en välkommen "Hoppsanbebis". Eller också bara levt i den gamla trygga familjen med drömmen om den där sladdisen om några år. Men alla gånger kan man inte välja helt och planera, inte ens i sitt eget liv.


Och just nu känns det faktiskt så för oss som ordspråket säger, "Barn är källan till liv". Lite sentimentalt, men den som har egna barn och lever med dessa runt sig förstår vad jag menar.

Har idag varit på det allra sista MVC besöket. Allting var i sin ordning men nu tror jag själv att jag gjort mitt som gravid för denna gång. Det är riktigt tungt nu från och till.

Magen har lugnat sig att växa och mätte 37,5 cm nu i SFmått mot 37 cm den 31 mars. HB var 119 och vikten hade inte ökat mer än typ 2 gram men har jag gått upp 20 kg allt som allt får det nog räcka med de där 2 gramen till nu.
Hjärtljudet på bebisen slog 148 slag denna gång så den sov nog just då, eftersom den ej sparkade just då heller och annars har det alltid legat en bit över 150 och uppåt mot 160 t.om.

Hon trodde också att bebisen ändå låg åt det större hållet eftersom jag har så mycket bebis i magen när man klämmer runt och känner på magen sa hon och att det är riktigt fullt i magen, hon tyckte sista viktuppskattningen på "bara" 3.2 lät lite och trodde mer på 3,7-3,9 som läkaren trodde på i vecka 32. Jag själv tror på någonting runt 3,4-3,5. Blir spännande att se.


Nu är det ensiffrigt som gäller, i nedräkningen mot bebisen. 8 dagar kvar.

Medan man väntar på att dagarna skall gå och den där speciella dagen kommer, kan man passa på och äta färska jordgubbar med mjölk. Har blivit enormt sugen på att äta jordgubbar efter att ha läst om dessa läckerheter i en annan blogg, där de äts flitigt med jordgubbar. Idag fick jag nog och köpte hem 2 askar.

Jag har verkligen haft sirap i huvudet idag. Allt jag tänker har gått trögt, jag har sakta mak börjat fundera vad som skall stoppas med i BB-väskan och plockat lite med det.
Funderat över hurdana skor Alvin skall ha nu i vår, när snön nästans är helt borta. Allt och inget har passerat och det har bara känts trögt med alla tankar. Har besökt otaliga webshoppar med barnartiklar också nu ikväll och det regnar igen. Fast dagen har varit ljuvligt solig. Jag har ännu svårt att greppa att vi snart har en baby i huset. En liten baby om typ 10 dagar. Förhoppningsvis. Och en ny liten person att ta hand om, lära känna, och älska. Det sista, älska är nog inga bekymmer med. Efter all sorg och tillsammans med all sorg som finns kvar så finns så mycket kärlek att ge både till Alvin och bebisen. Det är mycket tankar man hinner tänka ändå, dåtid, nutid och framtid. Och att våga tro på framtiden.

Det har ramlat in lite längd och viktgissningar på bebisen i min mage. Både här i bloggen och på Facebook så jag lovade att publicera dem som kommit in här så får vi se vem som kommer närmast. Någon vågade också kasta in en könsgissning. Men jag publicerar bara de som kom med i kommentarerna just nu iallafall. Det blir så många om jag tar med alla vännernas gissningar i inlägget med, från Facebook alltså.


Cecilia: Flicka, 3885 gr och 51 cm
Malin: Pojke, 3800 gr och 50 cm
Therese: Pojke, 3450 gr och är 52 cm
Sandra: 3875 gr och 52 cm lång
Ursula: Flicka, 3160 gr och vara 50 cm, pojke: 3360 gr och 51 cm
Therese: 4215 gr och 51,5cm
Emeli: 3830 gr och 50 cm

Susanne: 4150 gr och 52 cm
Jennie: Pojke, 4845 gr och 51 cm
Anna: 4 kg - 4120 gr och 52 cm
Sara: 3650 gr och 49 cm
Lollo: 3780 gr och 50 cm
Linda: Pojke, 3610 gr och 50 cm
Marina: 4320 gr och 54 cm

Mickan: 4120gr och 52cm
Lisa: 3520 gr och är 49 cm

Jag brukar få lite märkliga frågor ibland. Jag blir ju tvungen att svara på den här bara för att den är så...ja jag vet inte vad jag skall definera den som, men det låter som om frågan kommer från en yngre människa i allafall.
Det var alltså en läsare som undrade varför jag var så mörk runt ögonen.


Jo så här är det, i kombination med några månaders sömnbrist då man är höggravid, toalettbesök på nätterna och "oförmåga"  att  orka sminka sig innan man tar ett foto så kan de flesta tendera att ha svarta ringar runt ögonen. Säkert också ickegravida. Men i denna plastiska, sminkade värld så är det inte så ofta folk vågar visa sanningen utåt.


När jag inte är trött eller höggravid så ser jag ganska normal ut, men med lite smink. Så hoppas du som undrade är nöjd med svaret och ser att det är mänskligt att vara trött och ha mörka ringar runt ögonen ibland. Det är så många småbarnsförldrar ser ut annars med, men tro inte att alla vill visa dessa bilder i en blogg.

Vecka 38 och nu närmar vi oss slutet "på riktigt" också utan det planerade snittet. Det lär iallafall hinnas med det där MVC besöket nästa vecka men sen blir det nog inte fler dit för veckan efter skrivs jag in på BB/förlossningen inför snittet och dagen efter det snittas jag.
Tänkte låta er läsare gissa vikt och längd på bebisen, vad ni tror den kommer att väga då den kommer.
Jag kommer att snittas 5 dagar innan beräknat datum, enligt sista mens och 8 dagar före beräknat enligt ultraljudet.
Lite att gå efter i gissningen så kan ni också titta på de andra barnens vikt och längd.


Lova kom enligt sista mens och Alvin med. Lova vägde 3320 gram och var 49 cm lång. Alvin vägde 3960 gram och var 51 cm lång. De kom alltså båda efter min egen uträkning, i vecka 40 om jag bortser från ultraljudet.
En läkare tippade på 3,7-3,9 fullgången med denna bebis vid tillväxt ultrat och visste att jag hade snitt tid. Min snittläkare trodde på 3,2 ungefär. Och SFmåttet är ju bara en riktlinje men har ju alltid legat över översta kurvan.
Så ös på med vikt och längdgissningar. Kan publicera dem senare sedan då det kommit in några.

Övrigt smått, från och med nu räknas bebisen som fullgången och kan normalt sett komma när som helst. Själv får jag hoppas att det inte startar innan det planerade snittet för då får jag åka in och göra ett "halv akut " snitt.
Fast egentligen skulle det ju också vara liiite spännande.

Och här snörvlar man vidare. Jag ser inte framemot åt den säkerligen efterföljande hostan och ett snitt i magen.
Låter som en ganska otrevlig kombination.
Idag regnar det massor i från det blå, eller egentligen är nog det mer grått än blått ute. Jag känner att jag har åkt in i ordentlig bloggtorka och att jag mest bara väntar på den stora dagen nu.


Dagarna blir lätt långa nu, trots att man träffar vänner, umgås med sonen och blir bjuden på middag hos svärmor osv. Men det är lite som att vara barn och vänta på julafton nästan. Eller så kan jag likställa det liiite grann med den allra första tiden Lova var borta.
Hur allt bara gick på där ute i en rasande fart medans tiden själv verkade stanna upp hemma hos oss. Men nu är det bara de där 2 veckorna kvar att vänta, det kommer iallafall inte att bli fler än 14 dagar nu från och med idag. Det är ju helt enkelt snart. Och i nästa vecka kan jag säga, "Nästa vecka kommer bebisen" för så är det ju planerat... om ingenting händer.

Vecka 16, ja då blir det snitt, idag har jag varit på ultraljudet och sedan på snittsamtal med en barnmorska som gick genom det ena och det andra inför snittet. Läkaren som snittar är samma som beviljade mig snittet i december också. Passade på att fråga honom och han sa att jag står på hans lista. Skönt.
Ja nu är det bara att räkna ner, och vänta. Blir inlagd kvällen innan som för de flesta som snittas planerat och den natten lär man inte sova många timmar kan jag tänka och snittet är planerat till morgonsidan/förmiddagen. Åh jisses, vecka 14 nu, och i vecka 16 då smäller det. Svårt att tro att det är sant nästan. Blir nog en mysig men ändock annorlunda påskhelg i år.

Känner mig rätt mossig idag av halsontet som kom igår som ett brev på posten och tung i huvudet, men imorgon skall jag iallafall gå på ultraljudet. Alvin är hur go som helst mot mig, och har låtit mig vila lite mellan varven då han haft program han gillat på TV som Nicke Nyfiken, Meg och Mog osv. Sen har vi läst lite saga men det blev ej så mycket nu idag.
Samtidigt är han lite som Lova var, inställd på att när bebisen kommer så måste mamma sköta om den också mycket ibörjan. Jag lär nog inte känna av någon "2 barnschock" tror jag, hade ingen alls då Alvin föddes och Lova var väldigt lugn och försiktig av sig och måste man lägga lillebror och amma honom så pysslade hon på med något litet hon tyckte om under tiden. Kanske en av fördelarna att inte ha alla barn tätt inpå. Den större är mer självständiga på många vis och förstår bättre när man pratar och förklarar, oftast alltså.
Jag hade varit mer nyfiken på att känna hur det hade varit att gått från 2 barn till 3. Men nu blir det inte så.

 

Liten Lova i väntan på lillebror - dåtid.