Dolce Bambini

Hur känns det när ens förälder dör. Hur blir livet efteråt, hur reagerar man och hur skall man orka vidare. Det undrar många som har sina föräldrar i livet. De som har haft en fin kontakt med sina föräldrar tänker jag främst på.
Jag har inte själv något riktigt bra svar på det. Hur det känns. Jag har ännu idag efter flera år svårt att sätta fingret på känslan.

Då tiden upphör att existera, och vilja gå framåt, medan världen runtomkring fortsätter som vanligt. Ungefär som när man fått barn, så går välden utanför vidare precis som innan. Det tänkte jag när jag födde Alvin och tittade ut från förlossningen. Bilarna körde runt därnere. Och där passerade Alvins gummor med sin son, från dagis utan att veta att jag stod och födde barn och tittade ned på henne just då. För dom var det en vanlig dag, för mig en dag jag aldrig skulle komma att glömma. Ungefär så känns det med tiden, då man får samtalet eventuellt på sin telefon. När någon säger att nu har din mamma eller pappa dött, gått bort.

Berättar lite om dödsförloppet kanske, om du inte närvarat själv, säger en tidpunkt för händelsen. Min mamma dog precis någon minut in på 29 maj och att det hade gått snabbt. Frågor som om man vill komma och titta osv. Att orka ringa syskon och berätta och hennes syskon. Att inleda samtalet med. Hej det är XXX, ursäkta att man ringer sent och föra fram det. Eftersom jag stod som närmast anhörig i mammas papper var det jag som fick ta emot dödsbeskedet också.


Oj vad hemskt, vad jobbigt kanske många tänker. Ja visst är det jobbigt. Men vem gör det annars. Min man ringde visserligen min ene morbror men syskon och andra ringde jag och bad dem ringa vidare tex. Att sedan orka till sjukhuset och ta vara på tillhörigheter var jobbigt. Då folk kände igen en, tittade menande på en med medlidsamma blickar. själv blev jag skygg i början, jag orkade inte höra folks beklagar öga mot öga. Då jag var rädd för hur jag skulle reagera.


Fast jag nickade oftast och sa att det var det bästa. När det första "roliga" var över var det dags för mig att sätta mig och skriva om min mamma, en dödsnotis. Efter den skulle man välja begravningsbyrå, kista, musik, blommor, boka tid i kyrkan, välja musik i kyrkan, träffa prästen, ordna med minnesstund och fika. Ja det var en massa tjohej som mamma själv en gång ordnat tillsammans med mig, men då gällde det pappa. Nu hade jag ingen hjälp av mina syskon, 2 i Finland (ej uppvuxen med), 3 i Sverige och 1 på Åland. Jag hoppades på det bästa bara och gjorde det jag trodde mamma skulle tycka om. Ja och så var det bisättningen. Att titta på den döde en sista gång. Det tyckte jag var skönt. Det är sista gången man kunde röra vid mamma och prata med henne fast hon var död. Låter korkat kanske men det är bra för sorgearbetet att kunna göra det. Att få det att sjunka in ytterligare.



Jag vet fortfarande inte hur jag skall säga att det känns. Men första ordet är tomt. Ett stort tomrum lämnas efter sig. Jag tror det är det bästa ordet att säga för mig och min saknad. Tomrummet. Men det är då man skall våga prata om minnen och fylla dom med både glädje, skratt och eventuella tårar. För mig har det hjälpt att inte stanna upp och börja fundera och grubbla för mycket. Jag har gått på barnkalas några dagar efter. Åkte med Eckerö Linjen dagen efter pappas död. Jag ville att allt skulle fortsätta så normalt som möjligt för det vet jag att dom ville, även om det inte var normalt.


Mitt sörjande funkade så. Att försöka fylla den tomma tiden med annat, så jag inte kunde gräva ner mig.
Då pappa dog hade jag inga barn, men när mamma dog fanns Lova, så även för hennes skull så måste dagarna gå vidare. Kort efter flyttade Alvin in i min mage och han har verkligen fyllt ut tomrummet nästans nästans till max. Inte helt men väldigt mycket. 25 maj är det 8 år sedan pappa dog och 29 maj 3 år sedan mamma dog. Här nedan är lite bilder från mammas begravning. De har jag tillgång till på skiva.