Dolce Bambini

Jaha så var det söndag igen. I ett huj försvann den här helgen också och en ny sjukhusvecka börjar imorgonbitti.
Jag önskar jag kunde trycka på "forward" som på en dvd  eller video. Men nä, här är det mest "pause" och "rewind" känns det som just nu.

Jag känner mig trött. Inte kroppsligt att jag måste sova, men i huvudet och jag saknar egentid bara med min man ibland men den verkar inte han sakna ett dugg ärligt. Han ser nog inte på saker på samma sätt som mig.
Här existerar inte tid mellan man och hans hustru om dagarna där vi kanske åker bort och hittar på något eller går ut och äter något gott, och gör den det, så ja då hamnar vi i de olika rollerna, han är ute och donar med "mansprojekt" och jag, ja jag är kvinnan i köket. Och kvinnan i köket hinner inte med längre känns det som. Jag orkar inte vara både mamma, fru och någon slags betjänt samt vårda vårat sjuka barn till större delen av tiden.

Jag börjar tappa bort mig själv mer och mer. Utåtsett verkar alla vara de perfekta familjerna och säkert vi också för alla andra men bara man gnuggar lite på den där fina ytan så hittar man nog ett och annat svart får under fasaden.
Här är det svarta fåret så, att  jag är den som nog ses för given tyvärr.
Är det så, att man alltid ser sina käraste som givna? De finns alltid där och de går ingenstans någonsin. De städar, de tvättar, de lagar mat och går runt och försöker vara glada 365 dagar om året.

Nej ärligt så vet jag inte. Kanske det blir så här efter 10 långa år och Lovas sjukdom till på allt tyngde ner lite extra. Men jag har själv satt mig i soppan, det går liksom snabbare av bara farten när man är van med att göra sakerna. Att starta en tvättmaskin för mig tar max 10 minuter att göra medans det är ett dagsprojekt för min man att ens orka fram till den för att jämföra. Alltså gör jag det av bara vanan. Och för att slippa se röran som tyvärr inte riktigt vill försvinna för tillfället hur jag än vill och försöker själv.
Men sedan var jag den som flyttade hemifrån vid 16 årsålder också, direkt in till en kille jag bodde med i 4 års tid.
Min man bodde ännu hemma vid 22 när vi träffades sen flyttade vi ihop och ja det blev kanske lite flytta från mamma till nästa "mamma". Har jag funderat och ifrågsatt.

Bara i torsdags sa en bekant till mig, "Hur orkar du, nu när Lova är så sjuk. Du är så stark du är ju alltid så glad när man träffar dig".
Ja, vad svarar man då, jag vet inte själv, jag är en glad person och jag är ganska stark, det är jag men jag tänker mycket men delar inte med mig av allt, och framför allt inte i bloggen.
Ja det var iallafall lite funderingar och sånt från mig, när man är trött som nu, trött på röran runtom en och trött på sjukhus och nätter där Lova har ont. Och ändå försöker jag se ljuset någonstans, om och om igen.
Vem har jag då fått styrkan av? Jo det vet jag. Min mamma. Hon var den starkaste jag visste, ingen eller inget knäckte henne förutom cancern till sist.

Nu blev det långt, rörigt och kanske det verkar som om jag ingen hjälp får i hemmet eller runtom. Men det får jag självklart också men kanske inte fullt så jämställt som hos många andra. Faktiskt.
Nej nu skall jag bädda rent i sängen som jag började med, mannen tog barnen med sig ut, det är han bra på iallafall. Han är en närvarande pappa, han hittar på saker med sina barn och det är ju bra. Sedan är han inget "lallarsle" heller som dricker och har sig som många andra familjer kanske i sin tur har bekymmer med som exempel och han jobbar och sköter om stora räkningarna.
Ja, det är nog så, att alla har vi säkert våra egna små bekymmer, men de ljusa fina stunderna täcker ändå oftast över de mörkare. Så man skall väl inte gnälla, de finns allttid de som har det värre, säkert också värre än oss, fast vi har ett barn med hjärntumör.