DAG 13
Idag har jag bakat kanelbullar och kokat knäck. Jag har inte alls orkat med bloggen.
Det är ju dessutom 4.de advent idag som de flesta säkert vet. Och då är det ju snart julafton till och med. Julen går väl i ett nafs trots att familjen saknar en huvudperson.
På tal om de där som orkar bemöda sig kommentera elakt så maken brukar själv bli rätt frusterad på dessa mellan varven och även han vet ju vilket jävla skitsnack en del där ute gaggar med. Det är ju inte så att jag är helt tyst om vad som händer i min blogg åt honom, den är ju såpass välläst av flera inte bara okända utan även av släktingar, de som jobbar på makens jobb osv. Hör han det inte av mig så frågar alltid någon annan, eller så heter det som vanligt att, " jag läste det i bloggen ".
Och det är ju också många gånger han som uppmuntrat mig att fortsätta skriva speciellt då Lova var sjuk. Så andra anhöriga och bekanta skulle slippa fråga och fråga oss hela tiden om sådant de kanske funderade över. Just nu känns det som jag nått en punkt med mitt bloggande. Det är inte så mycket om sorgen mer, fast den alltid är närvarande, det har varit några tävlingar och tanken var att det skulle komma upp ännu en i helgen.
Det är egentligen inget jag riktigt har att berätta just nu, så det är mycket om " ingenting ". Jag bloggar inte så mycket om barnet jag bär på heller då jag inte känner för att få en massa frågor om könet som det var ett himla hallå om förut. Och inte så mycket Alvin. Nu har det varit 30 dagarstemat som givit mig lite fantasi och inspiration. Annars tror jag det hade varit riktigt torrt här med inlägg. Ja året 2010 lider mot sitt slut, vi får se hur det blir med bloggen efter nyår. Eller bloggar överhuvudtaget, kanske jag lägger skrivandet åt sidan och bara läser andras bloggar.
Någonstans nådde iallafall min blogg ut, den kom med bland de nominerade i Finska bloggpriset 2010, även om jag inte nådde riktigt ända fram till första plats så kom jag långt ändå. Det betydde mycket, att det jag skrivit har folk velat läsa om. Och den här bloggen är ju inte min första heller. Jag bloggade många år på kända umgdomssidan Lunarstorm och sedan bloggade jag om då jag väntade Alvin på Ålandstidningens bloggsida. Och sedan då hösten 2008 så började jag att blogga här på blogg.se. Jag har ju haft den stängd ett tag men det gav mig egentligen inte så mycket, och jag försökte med en separat blogg där jag bloggade vardagsting och den här där jag ägnade mig åt tankar och sådant som hänt det senaste året. Jag har alltid återvänt hit till min blogg här. Då den varit en del av vardagen där man skrivit lite ibland och ibland lite mer. Just nu funderar jag på vad jag vill med bloggen som säkert många hoppas hålls vid liv.
Läsare vill läsa mer, och sponsorer man haft tävlingar med har sagt att de vill sponsra igen om man vill. Bloggen har varit omtyckt och jag känner bara krav ibland på mig själv. Det blir ibland kravfyllt, att hålla bloggen levande. Jag får sådana där tankar ibland att bloggar jag inte om Lova nu då jag ej gjort det på ett par dagar tror alla kanske att, ja nu har hon glömt Lova redan. Annars är jag den där hemska egoisten som en del verkar inbilla sig om jag nämner si eller så om något som rör henne.
Bloggar jag inte om Alvin så bryr jag mig inte om honom heller. Bloggar jag inte om magen är jag kanske inte glad åt barnet.
Bloggar jag inte om det ena eller det andra så är det genast si eller så. Hjärnspöken kanske men så är det. Jag tror de flesta människor har någon form av krav och tankar om och på sig själva, inom jobbet kanske, kanske hemma, kanske i skolan. Det är nog mänskligt. För ensam kan jag väl inte vara? Alla vill ju hemskt gärna ibland känna att de är bra, omtyckta, duktiga, och allt möjligt sådant. Eller? Jag tycker om att skriva, jag har tyckt om min blogg men ibland vet jag inte vad jag vill själv med skrivandet. Så måste det ju få vara ibland. Ofta återhämtar jag mig från mina bloggsvackor, finner någon ny inspiration och så tar man ett nytt andetag och så skriver man igen några månader.
Ja du Anna-Maria,som min man brukar säga att än är inte sista idioten född.Det finns så många människor som helt enkelt inte är födda med "hela paketet" eller som uttrycket säger "hissen går inte ända upp"Som tur är finns vi som vet hur DET ÄR...Maria,Niklas,Gertie,jag och många fler änglaföräldrar.Naturligtvis finns många andra där ute som tycker att det vi råkat ut för är hemskt sorgligt.Dom andra ska man bara inte bry sig om.Jag kallar dom för energi smaskare.Du är en fantastisk människa och du vet och känner precis så som vi andra känner i vår ofattbara sorg och saknad.Simon ville inte att vi skulle starta en egen blogg och då accepterar jag detta och får ge och ta stöd via er andra.Niklas och hans familj har vi träffat och även Maria.Det är ju inte helt omöjligt att vi kan träffas tillsammans fler av oss änglabarnsföräldrar längre fram.Inget är omöjligt och då kan ingen dum kommentar belysa vårt sällskap.Må så gott,vi behöver dej!!!Kram Kia
Hej!
Du skriver bra. Med kärlek till hela din familj och om er vardag. Du kan verkligen uttrycka dig. Att det sedan kommer elaka kommentarer är så tråkigt. Jag antar att det är mycket ensamma människor som får känna sig lite intressanta just i stunden för kommentarer som skrivs. Just DÅ handlar det om just dom, dom får lite uppmärksamhet även om uppmärksamheten är negativ. Det är nog väldigt synd om dom egentligen.
Varma hälsningar från Lena, en annan Änglamamma
Hej!
Jag tycker du ska skriva om det du vill och känner för att dela med dig av. Och jag förstår att du får krav på dig när det är så många som läser och folk som kommenterar (dock inte alltid så vettiga kommentarer) men för min del så gillar jag din blogg då den är varierande och jag har lärt mig en hel del av dig, den är intressant då du skriver bra. Fortsätt på ditt sätt och hur du känner det, för om du inte har intresse i att blogga så kommer det märkas ;) ... känns som jag har svamlat på men antar att du fattar min poäng (:
kram!
Tack för att jag fick läsa din fina blogg. Jag är ingen änglamamma men känner varmt för dig och din familj. Din blogg är din och du ska skriva just det som du vill och känner för stunden.
Lycka till med graviditeten. Jag hoppas få fortsätta att följa ert vardagsliv men har förståelse för om du väljer att låsa din blogg.
Med varma hälsningar
Anne
Jag följer Dig i din blogg alla dagar , men jag är den som kommenterar sällan , tycker om att läsa och följa med er alla. Du känner nog bäst om vad och när du vill skriva, jag följer med.
Kram
Jag hör till dina "fan" som så innerligt hoppas att du fortsätter med din blogg! Kan nog inte sätta fingret på vad som berör mig i det du skriver men varje gång jag sitter vid datorn så "dras" jag till dig.
Vad du än beslutar dig för att göra så respekterar jag det även om jag har en annan åsikt än din!
Önskar dig o din familj enriktigt GOD JUL o ett GOTT NYTT ÅR!
Kramar i massor Harrieth
Jag tycker du är fantastisk som orkar dela med dig av din saknad efter Lova, Om lille Alvin och bebisen i din mage. Och inte minst din vardag.
Du har delat med dig av ditt privatliv och bjudit på dig själv.
Du ska givetvis skriva om vad du vill och när du vill. Kram
