DAG 7
Han har delat glädje och sorg med mig. Han är den som jag kan berätta allting åt. Han har jag nog absolut upplevt det mesta tänkbara med.
Jag har en hög med tjejkompisar också men tyvärr måste jag säga att min man tar hem allt där.
Han har funnits vid min sida genom mina föräldrars sjukdomstid, genom tiden efter de dött. Han har funnits vid min sida då barnen fötts och genom Lovas sjukdomstid. Han har liksom alltid funnits där. Genom glädje och sorg som sagt, precis som vi lovat varandra då vi gifte oss den 16.2.2008. Vänner finns det många men de allra bästa och unikaste växer inte på träd. En sådan är min man. Hjälpsam, snäll och omtänksam. Själv säger han kanske inte alltid så mycket men han finns där när man behöver honom, oavsett.
Lova och pappa ( min man ) för några år sedan.
Härligt att höra allt det fina om din man!Älska varandra!Har haft så i 36 år.Nu är minena och saknaden kvar.Det är ovanligt idag att man håller ihop i svåra situationer.Ni är fantastiska mäniskor.Önskar er all lycka!
Härligt A-M,jag personligen tycker att det är ganska självklart att livskamraten är den bästa vännen.Speciellt viktigt för oss i denna ofattbara situation vi är i.Sorgen och glädjen som vi delar känns bra.Sedan finns det människor som inte orkar fortsätta ihop efter familjetragedier.Alla väljer det som var och en känns bäst.Min "bästis"är också äkta mannen.Kram till hela familjen,Kia
fint du skriver om din man!
Och den bilden på Lova och mannen är så fin! :)
Kramar
så härligt att läsa att ni har det så fint tillsammans!!! All lycka till er...
Otroligt fin bild!!
Härligt skrivet!! Tror absolut att det stämmer också! Ha en bra dag
