DET ÄR KLÄDERNAS FEL
Alla klagar vi ibland på att vi inte hittar något som passar oss. Det är för stort, det är för smått och det är för kort eller för långt.
Det är så att det är nog inte alltid oss det är fel på, inte om man annars är någorlunda normalbyggd. ( Menar inte 150 kg och 160 cm kort kanske )
Jag själv är kort, 152 cm som jag tidigare nämnt åt er som läser bloggen eller annars känner mig. Jag har en normal kropp annars så att köpa barnkläder går bort ändå många gånger. Barnkläder är inte sydda för en vuxen kvinna med bröst och höfter. Och det har jag fast jag ser liten ut. Däremot blir längden oftast ett bekymmer. Ärmarna räcker till en halv arm extra och benen får oftast sys upp eller vikas. Om man inte råkar på passliga märkes där man kan välja längd på benen också.
Barnkläderna får man till låren och tröjan stramar i ärmhålorna så att folk tycker, du kan ju köpa på barnavdelningen du, och det är billigare. Jomen NÄ, tänka sig, min kropp passar ändå inte på barnavdelningen.
Och lite mage har jag också fast alla skrattar och säger att det har du inte alls. Kanske de jämför med de som har ännu större mage då. Men jag har helt klart en degpåse jag med, efter två barn och 20 kg.s viktuppgång kan man ju inte begära att vara degfri direkt. Men jag är jag, jag får ha degmage, hängpattar och päronrumpa. Det är naturligt, däremot är dagens kläder som någon sitter och syr upp åt en anorexia modell på 180 cm inte det. En modell som säkert inte ens fått barn och är så androgyn kroppsligt att hon kan klä sig i en killes smala jeans.
Och det som är värst av allt, de syr barnkläderna lika små. Små miniatyrkläder av vuxenmodell. Redan från 2-3 årsåldern.
Det är så att det är nog inte alltid oss det är fel på, inte om man annars är någorlunda normalbyggd. ( Menar inte 150 kg och 160 cm kort kanske )
Jag själv är kort, 152 cm som jag tidigare nämnt åt er som läser bloggen eller annars känner mig. Jag har en normal kropp annars så att köpa barnkläder går bort ändå många gånger. Barnkläder är inte sydda för en vuxen kvinna med bröst och höfter. Och det har jag fast jag ser liten ut. Däremot blir längden oftast ett bekymmer. Ärmarna räcker till en halv arm extra och benen får oftast sys upp eller vikas. Om man inte råkar på passliga märkes där man kan välja längd på benen också.
Barnkläderna får man till låren och tröjan stramar i ärmhålorna så att folk tycker, du kan ju köpa på barnavdelningen du, och det är billigare. Jomen NÄ, tänka sig, min kropp passar ändå inte på barnavdelningen.
Och lite mage har jag också fast alla skrattar och säger att det har du inte alls. Kanske de jämför med de som har ännu större mage då. Men jag har helt klart en degpåse jag med, efter två barn och 20 kg.s viktuppgång kan man ju inte begära att vara degfri direkt. Men jag är jag, jag får ha degmage, hängpattar och päronrumpa. Det är naturligt, däremot är dagens kläder som någon sitter och syr upp åt en anorexia modell på 180 cm inte det. En modell som säkert inte ens fått barn och är så androgyn kroppsligt att hon kan klä sig i en killes smala jeans.
Och det som är värst av allt, de syr barnkläderna lika små. Små miniatyrkläder av vuxenmodell. Redan från 2-3 årsåldern.
Kommentarer
Postat av: Amanda
hej anna..
kikar in en sväng såhär på kvällskvisten innan jag ska lägga mig..
hoppas ni alla mår bra o även lilla lova så klart.
äntligen någon som vet hur problematiskt det är o vara kort och finna kläder som passar. jag är 151.5 cm bara en ½ cm kortare än dig..jobbigt värre men man har lärt sig o hitta det passar o inte.
ha en fin helg..kramar Amanda
Postat av: Gin
Hittade just din blogg och tänker lägga till den på min blogglista på en gång! :)
Själv är jag lång 178 cm men också modell större. och det är också jättesvårt att hitta kläder som passar, eller som är moderna! Jag är knappt 30. Bara för att jag är "större" vill jag inte se ut som en tant! Eller lägga ut massa pengar på en top! Kläder är ett gissel. Man kanske skulle bli nudist?
Trackback
