Dolce Bambini

Idag gästbloggar Helena om sorg hos mig.



När världen rasar.


Jag träffade min man i unga år. För en livstid sen, känns det som.
Vi var så där kära som man är när man är tonåring. Härligt!
Låter som att jag är lastgammal nu men det är jag inte. Jag är i den åldern där man har små barn, eller lite större kanske.
Mitt i det vuxna livet tror jag man kan säga.
Vi har fyllt 30 men inte 40.
Jag gick i gymnasiet och var mer kär än någonsin. Han med, som tur var.
Vi flyttade ihop i en liten lägenhet efter bara några månader och olyckskorparna kraxade. Inga jobb har de men bo själva ska de...
Ja det var viktigt för oss att visa hur stark vår kärlek var och visa att vi klarade oss själva.
Vi klarade oss bra och vi bestämde oss för att vi ville försöka få barn.
Planerade så att bebisen skulle komma lagom efter att jag slutat skolan för det var viktigt att gå färdigt den.

Tala om lycka när vi förstod att vi var gravida!
Det var som ett rus!


Återigen kraxade korparna. Så unga, så omogna, det klarar de aldrig.
Vi kämpade mot åsikter och kommentarer hela vägen, men vi gjorde det tillsammans och vi hade stöd av våra familjer.
Man är ganska naiv när man är tonåring. Man tror att det alltid går väl. Nästan i alla fall.
Jag var ändå väldigt orolig inför det första ultraljudet. Tänk om något var fel?
Men allt var så fint och bebisen mådde toppenbra.
Alla prover och undesökningar var bra under hela graviditeten.


Studenten klarades av. Trött var jag, men lycklig! Nu var skoleländet över och snart skulle vi bli föräldrar och bara ha det bra.
Förlossningen startade ungefär två veckor efter studenten.
Det var drygt och gjorde förbaskat ont.
Inte blev det bättre av att man återigen fick fördomar överösta över sej  inne på förlossningen.
Till slut kom hon i alla fall.
Vår underbart fina flicka.
Normalstor, normallång och född i normal tid.


Hon andades inte riktigt bra, så de fick ta henne till ett rum intill för att suga lite och så.
Sköterskorna kom in med henne till oss flera gånger för att vi skulle se hur fin hon var.
Det var jag ju tacksam för men tyckte de kunde skynda sej att göra henne i ordning och ge henne tillbaka till oss i stället.
Efter flera turer där på sjukhuset beslutades det att hon skulle skickas i ambulans till Lund.
Ung och oerfaren som man var så litade vi ju på sjukvården.
De sa att det fanns bättre kunskaper och utrustning för vår dotters behov där.
Att läget inte var akut så jag kunde stanna och vila och mannen kunde åka hem och fräscha till sej efter 1½ dygn på förlossningen.


Där i det där rummet på förlossningen rasade vår värld senare samman.
I en dimma av sömn och förvirring fick jag ensam ta emot beskedet att vår dotter inte klarat sej. Att hon faktiskt var död.
Hur kunde hon vara död? Hon skulle ju må bra väl? De skulle väl hjälpa henne?
Livet stannade och blev som ett töcken av förvirring. Var det verkligt?
Så småningom kom mannen tillbaka och personalen fick ge honom beskedet.  
Han blev ju naturligtvis lika förtvivlad som jag.


Istället för att få tillbaka vår lilla tös fick vi nu åka till Lund för att ta farväl av henne.
Tungt var det.
Och förvirrat.
De la henne i min famn och lämnade oss tre ensamma.
Först fick jag panik.
Jag hade en död människa i min famn, men insåg snabbt att det var vår fina lilla människa som låg där.
Med ett underbart sött ansikte och fina små fingrar.


Jag kan nu bara återge hur livet blev för mej själv för mer fanns det inte plats för i mej just då.
Jag vet att min man kämpade på med sin sorg och med vardagen medan jag föll handlöst ner i en avgrund.
Jag var i chock sas det.
Fick inte lämnas ensam för att jag glömde äta, sova och allt annat.
Jag grät inte, men jag gjorde heller inget annat. Jag var ett skal fyllt av sorg.


Jag skulle juvara hemma och vara föräldraledig.
Promenera med barnvagnen och höra min lilla dotter jollra.
Se hur hon växte och se vem hon liknade.
Min framtid försvann....


Det skulle beslutas om begravning och gravplats.
Ja vad vet man om sådant när man är 19 år?
Betämde att vi ville ha ljusrosa nejlikor på kistan.
Det blev så fint!


Så småningom hittade väl världen tillbaka till mej.
Detta var för 17 år sen och då sjukskrevs man inte för att ens barn dog.
Så efter de 29 dagar med föräldrarpenning som alla får så var det dags att vandra till arbetsförmedlingen.
En människa fylld av sorg i en total chock som ska söka jobb grundat på sin alldeles färska gymnasieutbildning...
Som tur var hamnade jag hos förstående människor.


Återigen så kommenterar folk så märkligt...
-Ni är så unga, ni kan skaffa fler.
JAHA?! VI VILL HA JUST DETTA BARNET!


-Missfall är så vanligt, det är inte så mycket att sörja.
HMM VÅR BEBIS VAR EN BEBIS! INGET MISSFALL. 
Det är hemskt med missfall också men det här var vår färdiga fina bebis som faktiskt skulle leva!


I all denna sorg och bedrövelse så måste man glädjas av att vi hade varandra.
En stark och sann kärlek mellan två som egentligen var alldeles för unga för allt det här.
Som hade det mesta emot sej...
Omgivna av våra familjer och våra nära så klarade vi det här.


Sorgen efter vår förstfödda har satt djupa spår.
Varje månadsdag pyntade vi vid graven.
Alltid med rosa nejlikor.
Vid påsk var det ett pyttelitet påskris, vid midsommar en krans osv.
Med tiden har de här pyntningarna och sådant sakta tunnats ut, eftersom sorgen så småningom ändrar karaktär.
Men tanken på vår lilla flicka finns alltid.


Vårlilla tös har fått syskon.
Flera stycken.
Vägen dit har varit präglad av sorgen efter henne. Men å vad vi är glada att vi har de!


Vad jag vill säga med detta är att sorgen efter ett nyfött barn som dör är stor.
För mej är den enorm.
Det var ju inte bara barnet som dog utan hela min framtid ändrade ju form.
Den har präglat hela mitt liv.
Den gör sej påmind ofta. Kanske inte varje dag längre, men i många många situationer.


Men man kommer igenom den, lägger den nte bakom sej men lite längre in.
Inne i sitt hjärta och i sin själ.
Man väljer att berätta om den för de man tror förstår.
De som inte blir alltför rädda och de man tror man slipper de där eleka kommentarerna ifrån.


Nu är sorgen både en tillgång i form av livsvisdom, som jag egentligen helst varit utan och
en börda som jag får bära med mej.
Sorgen gör ju att man kanske tar beslut angående olika saker på ett annat sätt än om man inte hade det här bagaget.
Att man gläds över det man har istället för att gapa efter mer.


Vill avsluta med att nämna att uttrycket " fånga dagen " inte är helt fel.