Dolce Bambini

Kiia är en gammal bekant till mig som vill dela med sig om sin berättelse om hur det känns att förlora sin partner.



Att mista sin Sambo/ fästman!


Allt började som en ren rutin kontroll.
Vi for till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för att Johan skulle kolla hur det var med hans epilepsi.
Allt såg bra ut och de konstaterade att medicinen som han åt för detta var den rätta.
Under veckorna som följde hade Johan möten med diverse läkare för att lägga om andra mediciner.
Så en eftermiddag föll Johan bara ihop mitt på torget då vi var och handlade lite mat.
Panikslagen ringde jag efter ambulansen och vi åkte med ilfart in till Akutmotagningen.
På akuten konstaterade man att han fått ett starkt epilepsi anfall och att han skulle få stanna under natten för observation.


Det var den enda varningen vi fick innan det helt ofattbara hände.
Kvällen den 11/6 -2007 förändrade hela mitt liv.
Johan sa till mig några gånger under kvällen att han mådde illa, att han kände sej förvirrad och yr.
Visst upplevde jag honom lite snurrig men inte mer än ''vanligt'' så att säga.
Så kröp vi till säng och Johan pussade mig i pannan precis som vanligt, åh så sa han " Only God can judge me and you."
De var det sista orden som jag fick höra från hans röst.


En bit in på natten vaknade jag av att hans arm gled ner längst sidan på mig.
Jag öppnade ögonen och kände genast att något inte var som det skulle.
Han andades inte.
Han var blå på hela högra sidan.
Jag skrek och puttade på honom, jag grät och nästan slog honom.
Ingenting hände.
Med paniken i halsen sökte jag fram en telefon och ringde skrikandes till larmcentralen.
De bad mig putta ner honom från sängen då hjärtat kanske skulle hoppa igång av det.
Ingenting hände.
De bad mej knipa ihop hans näsa och göra konstogjord andning.
Ingenting hände förutom att det började sipra vätska ur näsan på honom.
Ambulansen var på plats inom 3 minuter.
De följande 45 minutrarna försökte räddningstjänsten med elchocker och diverse insattser att få han hjärta att vilja pumpa igen, dock utan resultat.
Läkare kom till platsen och dödsförklarade Johan 05.32, Tisdagen den 12 juni 2007.
Johan blev 25 år gammal.


Vad som hade hänt med honom tog lång tid att framställa men tillslut fastställdes det att han fått en hjärnblödning av ett utlösande epelepisanfall i sömen som hans kropp inte klarade av.
Han hann inte börja krampa av anfallet då det var så starkt att hjärnpulsården brast omgående.
Begravningen ägde rum i församligshemmet och vi valde sedan att strö Johans aska i MÄLAREN.
Det var hans favoritplats dit han alltid åkte när han vill vara, bara vara och få fiska och njuta av naturen.
Med Johan brände vi hans Djurgårdsflagga och Bob Marley flagga.
Det var han, han ända in i hjärtat.


Begravningen var så fin och det kom så mycket människor.
Detta är nu 3 år sedan.
Efter allt detta så har jag fått starka sömnsvårigeheter, mardrömmar, rädslan.
Svårt att lita på en läkares ord och svårt att se att jag inte kunde ha gjort något för att rädda honom.
Jag klandrade mig själv under mycket lång tid efter hans död, och gör till viss del fortfarande.
Kunde jag ha gjort något, är det mitt fel och alla dess frågor som kom i mitt huvud.
Allt förändrades på en natt, hur är det möjligt?
Vad hade Johan och vi gjort för att förtjäna detta onda?
De frågorna ställer jag mig fortfarande varje dag, men samtidigt så kommer jag aldrig att få ett svar på det hur mycket jag än frågar?!


Min väg har varit otroligt lång och jag har långt ifrån kommit i mål, och det tror jag inte att jag någonsin gör heller.
Men med allt detta så har jag som person ändrats väldigt mycket och jag har någonstans lärt mig att det kan hända vem som helst.
Man ska aldrig ta livet för givet, för man vet inte vilken dag som blir ens sista.
Att man ska mista de man älskar mest är så fruktansvärt och det finns igna ord för hur mycket jag önskar att det aldrig skulle finnas.


Att se barn och unga människor förvinna från oss helt utan anledning är en obeskrivlig känlsa.
Det finns inga ord för hur svårt de är och hur ont det gör.
Världen är allt annat än rättvis tyvärr.
Men en sak vet jag iaf:
Gud har lånat hem de finaste änglarna till sig, men en dag är vi åter en familj igen.
Tack för att ni orkade läsa detta och jag hoppas att jag kunde beröra er med min historia på ett eller anat vis.
Är det något ni undrar eller känner att ni vill prata om så skriv gärna till mig.
Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter och känslor med andra.
Inga frågor är dumma.
Kan jag hjälpa så gör jag det.
<3
// *Kiia*


Besök Kiias blogg.