Dolce Bambini

Fy fan vad skönt, OS är slut. Nu kan man se på TV igen utan en massa sport hela tiden. Jag är inte den enda som jublar, flera av mina vänner jublar också. Och barnen är glada de med, inte en massa curling och hockey och skidning och gud vet allt så fort man letar något att se på, på TV. Om de nu kunde hålla sig till en kanal eller två under någon timme men när de skall inta så många som möjligt och helst dygnet runt, liksom pina oss icke intresserade med en massa sport, de borde hålla sig till en viss kanal. Enda jag kan sträcka mig till att titta på är konståkning och någonstans där slutar mitt intresse för sport.


När jag tatuerade mig så pratade de om sport på radion, då frågade tatueraren vilka jag höll på nu i ishockeyn. Jag skrattade lite förläget eftersom han är svensk och sa att jag inte var så värst intresserad av sport egenligen. Han sa att han inte brydde sig så värst heller faktiskt. Är det nu jag borde bli imponerad? En man som inte bryr som ishockeyn på TV, t.om min egen man kan sträcka sig så långt att han ser på hockey om det sänds. Dock inte jag, kollar bara hastigt vem som gjort mest mål, rycker på axlarna men gläds för finnarnas skull om det går bra för dem, men intresserad utöver det, det är jag inte.


Kommer nog aldrig att bli heller faktiskt liksom flera med mig, vi är väl en hög lata, mindre intelligenta varelser som inte ser tjusningen i att jaga en boll, en puck eller vad man nu sportar med under tävlan. Sport i all ära, när man tävlar så säger jag bara usch, men en simtur ibland utan någon inriktan på att vinna, så är det något jag med kan tänka mig att göra. Bara sådär hälsosamt, avkopplande. Eller en cykeltur eller en promenad, bara för motionens skull. Nothing more.