JORDGUBBSPELLE
Själv envisas jag med förkylningen som håller mig i ett järngrepp men det bättrar sig, det där halsontet jag drogs med i förra veckan var bara en liten försmak och envist nog höll min gravida kropp emot den tills i söndags då det bröt ut med buller och bång.
Det är strålande sol idag, och jag konstaterar just idag att nästa torsdag, alltså jämt om en vecka kommer jag troligtvis att sitta på BB istället för hemma hos oss. Jag tror den här helgen på något vis kommer att bli den längsta. Men det finns ännu lite att fixa med innan bebisen kommer, som kan vara skönt att ha färdigt hemma, ifall att.
Har jag hunnit bli nervös inför snittet? Nej, faktiskt inte. Jag brukar reagera först samma dag om någonting speciellt händer. Sällan innan. Fast ändå lär man knappast sova jättebra natten mot snittdagen. Fast jag sover ju inte så jättebra nu heller men det är ju av andra orsaker, att ligga på rygg kan man glömma, det har varit ett minne blott de senaste 3 månaderna. Och magen hindrar ju också en från att sova på mage just nu så man har bara kunnat ligga på en dera sidorna vilket gör att man lätt blir stel i ryggen också. Men snart blir man väl mer rörlig, och det är ju självklart värt allt.
Att svullnaden försvinner blir också trevligt så man slipper se ut som man blivit upp pumpad med luft. Och något som hjälpt bra mot det där karpaltunnelsyndromet var skenorna. Det gör inte lika ont i händerna längre efter att sovit med dem alla nätter, nu inatt tog jag t.om av dem mot småtimmarna, det var riktigt skönt att ha händerna fria.
Men det bästa av allt som jag ännu inte vågar tro är en bebis i armarna som resultat av dessa 9 månaders långa väntan. Livet är så oförutsägbart, och man vet aldrig vad det erbjuder en.
I våra drömmar tänkte vi oss att tredje barnet nog skulle bli en liten sladdis. Och Lova och Alvin en bit upp i skolåldern, så där 7-10 år kanske, men så blev det så här och att Alvin snart måste få ett syskon kändes lite som en "uppgift" och också för att den där tystnaden som uppstod i hemmet då Lova inte fanns blev plågsamt påtaglig.
Lova ville ju också att Alvin inte skulle vara ensam.
Det som är sant nu just är ju också hemskt att veta, att denna bebis skulle ju inte heller funnits just nu, om inte Lova dött och att Lova dog är fruktansvärt. Och bebisen kan inte ersätta Lova men jag hoppas och tror att denne kommer att ge oss som jag förut skrivit, framtidstro, glädje och många skratt och självklart kommer den att få sin speciella egna plats i våra hjärtan.
Om jag kunde önska och det gick att uppfylla hade jag valt alla 3 barn självklart och sett bebisen i magen som en välkommen "Hoppsanbebis". Eller också bara levt i den gamla trygga familjen med drömmen om den där sladdisen om några år. Men alla gånger kan man inte välja helt och planera, inte ens i sitt eget liv.
Och just nu känns det faktiskt så för oss som ordspråket säger, "Barn är källan till liv". Lite sentimentalt, men den som har egna barn och lever med dessa runt sig förstår vad jag menar.
Det sista är nog något de flesta håller med om. Det är inte många människor som inte drar på smilbanden när de kommer i kontakt med ett (litet) barn. Barn utstrålar allt ursprunglig kärlek som vi successivt tenderar tappa under livets prövning. Varför är det så? Lekfullhet och "snällhet" är fantastiska egenskaper som vi alltid borde få behålla!
Ät jordgubbar och "Massmis med" frukt så är du väl förberedd inför den kommande fantastiska upplevelsen!
Idag har ett och ett halvt år passerat....inte klokt...
Massmis med
Niklas
Barn ÄR källan till liv. De är det som tar över när vi inte finns. Hur skrämmande det än är. Jag får ibland dödsångest efter att ha läst en del bloggar om cancer och att barn dör. Jag VILL INTE dö, ALDRIG och jag kan inte acceptera det i nuläget. Inte heller att nåt av mina barn nånsin ska dö.
Ibland tar livet så konstiga vändningar, man måste stanna upp och le, gråta eller skratta att det blev som det blev.
