Dolce Bambini

Okej jag har bloggat dåligt. Men det händer inte direkt något just nu. Jag bara väääntar liksom på bebisen och Alvin väntar också, ja självklart maken med men han säger inte så mycket egentligen. Han har aldrig varit sådan som sitter och ojjar sig och väntar och är "ivrig" av sig så där utåt sett. Han döljer det ganska bra tror jag faktiskt. Självklart ser han framemot allt men det är nog helt annat att vara mamman som väntar och bär barnet inom sig. Som känner barnet sparka. Alla MVCbesök med hjärtljuden och sådant som min karl inte skulle ha möjlighet att följa med till eftersom han jobbar och inte skulle kunna komma loss tyvärr för c.a 20-30 minuters besök i en annan kommun än han jobbar i tex.


Och andra sidan så var han ju mer med på allting då Lova låg i magen, då var det ju BB och föräldrargruppen, inskrivningen på MVC, alla ultraljuden osv och det allra första barnet såklart. Det hände liksom mer då på något vis, allt var ovant, nytt och man ville delta i allt som erbjöds.
Nu på tisdag kommer han dock självklart att närvara igen då det är sista ultraljudet och den där förmodade snittgenomgången. Så det är ju liksom lite viktigare än bara mina sedvanliga MVCbesök med vikt och blodtryck osv och hur man mår och jag svarar ju alltid samma sak i princip, "Jo då allt är bra, lite trött kanske och sånt där smått men ingenting att anmärka på". Och hon känner ju mig sen förut med barnen och sa också, ja du har ju koll på amningen då du ammat länge förut, förlossningen behöver vi inte diskutera mer nu, du har fått snittet beviljat osv. Så det är nästans samma snack hela tiden mellan MVC och mig.


Nå, så jag bara väntar och väntar... och snart, snart så står man väl där inskriven på BB och förlossningen och väntar på sitt kommande snitt. Jag tror jag kommer att vara rätt pirrig den där natten innan snittet. Det blir helt klart en annorlunda upplevelse för både mig och min man, som bara fött på vanligt vis.