Dolce Bambini

Hur fixar man att ta ett sådant besked att ens barn har cancer, det har jag alltid undrat över men nu vet jag. Jag vet hur det känns att komma in i läkarens rum, hur de ber en sätta sig ned. Hur de tittar på en utan en antydan till att ha ett leénde att bjuda på, hur man redan då börjar ana att något inte är som det borde vara.

Hur man hör när läkaren säger orden man inte vill höra. " Vi har hittat något " osv. Hur de tittar på en och inväntar reaktionen från åhöraren.

Själv snurrade det mest runt i huvudet på mig. Det var hemskt rent ut sagt. Jag reagerade inte så mycket just då känslomässigt eftersom jag inte så lätt börjar grina rakt ut. Min man reagerade nog starkare. I bilen var jag dock hemskt ledsen. När vi bara visste att de hittat något som inte skulle finnas där. Hur man längtade att få veta mer säkert vad det var för sort de hittat och vart den satt. Läkaren här ville ju inte direkt säga cancer men de kallade det tumör. Men självklart förstod vi fast vi försökte blunda och hoppas på att vakna upp ur mardrömmen.

Helgen efter beskedet var den livs värsta i mitt liv. Jag har nog aldrig haft så jobbigt som då, inte ens när mina föräldrar var cancersjuka eller dog. Det här var fruktansvärt, helvetet på jorden. Vi längtade bara i väg till Uppsala, dit till specialister och trygghet, de som skulle få mera koll på läget.
Fortfarande fast vi börjat komma igång med behandlingar och medicinering är vi smärtsamt medvetna om att det finns olika sätt det slutar på. Många klarar sig. Somliga kommer att dö och några få senare efter friskförklarandet kommer att drabbas av återfall.

Man kan bara leva i nuet och hoppas på det bästa men det är förbannat svårt. Jag försöker tänka mig livet i olika situvationer just nu. Ett där Lova är frisk och ett där hon en dag kanske inte finns, det är en sjuk tanke jag bara tänker, för att kunna vara förberedd mentalt. Ni med friska barn som aldrig ens varit i närheten av det här förstår knappt och tycker kanske man är galen som ens tänker så långt. Man tänker ju inte på sådant när man har ett friskt barn menar jag, helt naturligt att inte göra det och bara tänka att det är hemskt om sådant händer, men befann ni er i samma situvation kan jag garantera att ni skulle ha lika märkliga funderingar. Tro mig för min sa då jag berättade det, att så tänker han med. Jag tror som jag nämt förut att det är ett sätt att kunna vara lite förberedd på om det värsta skulle inträffa, att man har försökt föreställa sig känslan. Men det blir ändå aldrig som man föreställt sig.
Och fortfarande känns allt orättvist, ologiskt, mardrömslikt och som en hemsk skräckfilm, en som är på riktigt och inte på film så man att kan stänga av.