EN TYPISK FRUKOST
Har själv varit över natten med Jeff på Akademiska, tror d va nån 95:ans avdelning. Men asså, dra mig baklänges i grus om man inte TAPPAR BORT SEJ. Herreguu, då jag skulle tillbaka från röntgen till avdelningen och sa att "jag klarar mig, hittar själv". Men säkert! Jisses så jag irra o fråga 20 pers om vägen tillbaka. Himla stor sjuka d där!
För övrigt så röstade jag "nej" på lösenordet, i och med att du inte når fram till folk i lika situationer, eller rättare sagt, de hittar inte till dig. Ge det en andra chans och så får vi hoppas på att onödiga kommentarer o mail med respekt undanbedes.
jag fick åka en sån där bil som de tutar runt me i källarkorridoren här på sjukan när jag skulle från "mammaavdelningen till lungpolli" det va ju så himla stort o jag vågade inte gå nån annanstans för jag va så rädd att villa bort mig s de tyckte jag kunde traaska ner på stan på kvällen....no way , okänd stad med bebis i magen näe tack. nu sku det väl va annat för nu vet man ju lite mer om var saker o ting ligger, men maten ojoj, för mig var det en besvikelse tyvärr. Fast de kanske har bättrat sig sen jag var där för 8 år sedan, frukosten såg ju helt god ut, men middagen var mest bara sorglig...kanske de har annat för barnavdelningarna där :)
Lycka till Anna-Maria. Kör på som du gjort. Ta inte skit. Du ger din son egen tid och pappan till barnen ger Lova egen tid med sin förälder genom ha valt resorna som ni gör. Skulle Lova klaga så tror jag inte en minut att du inte åker med + Alvin.
Sen som sagt är det lätt att pika andra hur de "skulle" göra om de hade ett barn som var sjukt. Jo lätt att planera hur man skulle göra. Men kom igen när det väl är i verklighet och försöka pussla ihop det sen också.
Man gör sitt bästa och hur man gör det är upp till var o en som känns bäst. Jag förstår dig och står bakom dig fast du inte vet vem jag är. Att göra varenda en männska nöjd hur man arrangerar saker är omöjligt. Men som sagt de ska inte heller lägga sig i förrän de själv vet av erfarenhet anser jag för det kan såra som det nu gjort. Jag vet precis vad det innebär att leva med en skräck att förlora en när o kär i cancer samt även barn dock inte i cancer med barnet.
Uppsala sjukhus är ENORMT. Men tusan så bra att vi har förmånen att få komma dit
Usch vilka minnen det ploppar upp i min hjärna när jag läser ditt inlägg. Spenderade en hel del tid på "Akkis" för ca 10 år sedan när en nära anhörig till mig var med om en olycka och hamnade in på NIVA där. Det var en riktig berg o dalbana. Ena dagen fick läkarna respons på smärta,nästa dag var det totalt tomt. Man visste ingenting,skulle han överleva eller inte? Ja fy! Jag hade just fått barn och hormonerna rusade i kroppen och jag tålde ingenting. Och så skulle man försöka hitta där på sjukhuset...gigantiskt...oj oj. Ja det var då det. Och hur gick det? Han överlevde men blev en helt annan person. Hjärnskadad. Har inte tänkt på det på ett tag men nu ploppade det som sagt upp igen. Egentligen hade det här inget med det som du skrev att göra men eftersom du delar med dig av ditt så fick du även ta del av mina upplevelser...vare sig du ville eller inte:) Ha det gott.