HADE DET VARIT SOM VANLIGT
Alvin skulle som henne fått gå i parken som mjukstart innan dagis, han hade ju börjat i höstas men då Lova blev sjuk blev han hemskt mammig och ville inte alls vara kvar i parken.
Nu börjar andra få ut listor om vilka deras barn skall få gå i skolan med, första klass med.
De blir skolmammor, skolpappor, jag är en barncancermamma till ett barn som med stor sannolikhet inte kommer att få börja skolan alls, enligt alla prover, röntgen och läkares ord. Jag har ett barn som fått en dödsdom några gånger om. Det är min vardag att leva med den.
Hade det varit som vanligt nu hade vi ätit en sen frukost hemma, en söndagsfrukost med plättar och ägg och rostade mackor, O´boy som Lova älskade.
När andra åt lunch kunde vi ännu sitta och frukosta oss med vår megafrukost och bara njuta av att det var en solig fin vårdag ute. Lova skulle med stor sannolikhet velat åka till farmor, Alvin skulle säkert velat ut och rusta med pappa, kanske sågat lite ved inför kommande vinter. Hoppmattan skulle varit uppe nu, den dom fick i fjolsomras.
Men ingenting är som förut, ingenting blir som det har varit.
Idag ligger hon och jämrar sig, har svårt att prata, kan inte gå, inte sitta själv och har svårt att prata och kan inte heller riktigt använda händerna som förr.
kan inge annat än att sitta här med tårar i ögonen då jag läser det du skriver. Jag önskar det fanns någon som kunde lyssna på dina tankar, drömmar och göra allt bra igen!!! Känner så med er, finner inga ord och ber verkligen till högre makter att Lova ska få leva!! Verkligen ledsen för er skull... förstår inte hur hårt ni har det... Lilla Lova... finns det någon rättvisa här i världen trots allt!
Ja fy f-n vad livet är orättvist! Man tar så förgivet att det ska vara så som du beskrev,alla familjer ska få ha det så. Men så är det ju inte...och man önskar så att man kunde göra ngt åt saken. Kan som vanligt inte göra så mkt mer än att tänka på er och skicka en varm kram i er tuffa kamp.
Livet är så jävla orättvist :(. Ni borde oxå få leva med friska barn, leva i nuet och vara lyckliga. Det är ofattbart och hemskt att tänka på vad ni går igenom.. hoppas innerligt att Lova ska bli bättre och tillfriskna!
Många styrkekramar!
Livet är så hårt många gånger och man förstår inte varför,man får inte heller svar varför det är så,och man uppfattar sig som liten och hjälplös många ggr, men det är en fantastisk styrka du förmedlar till oss som läser din blogg och som ni också har inom familjen , trots er fasansfulla vardag,du är otrolig!! Många kramar till er alla och en extra till Lova
jag finner inga ord, tycker bara livet är så fruktansvärt orättvist så det finns inte :O massvis med kramar till er <3
Jag blir så himla himla ledsen :-( fan, varför ska det få vara så? :-( jag vill inte!
Vad lätt man tar livet för givet egentligen, sen stannar man upp när sånt här händer. Varje gång man blir irrtterad o stressad över i till synes småsaker så kan jag ibland stanna upp o tänka på er som med all säkerhet skulle dela lite stress o irritation i det dagliga livet i utbyte mot den här förhatliga skitsjukdomen. O sen efter en stund så stressar man vidare iaf.
Det e så himla orättvist det här livet ibland. Hoppas så att det ska finnas nån lite strimma nånstans för Lovas tillfrisknande.
Styrkekramar till er.
:(
Krama fina Lova från mig,
känner henne inte men känner med henne och er.
Njut av varje sekund ni har tillsammans,
åh-varför far liver så hårt fram med vissa!!!?
J-VLA SKITCANCER!!!!
Önskar att hon åtminstone slapp ha ont:(
det hör ska ingen behöva gå igenom... så himla ledsamt, skickar mängder av kramar till er <3
Det finns vissa bloggar man fortsätter läsa för man blir så gripen. Tårar rinner ner och jag känner så med er familj när jag läser om er kamp och hur ni har det i er vardag.....det är som du skriver, ni ska verkligen inte ha det så. Men det finns ingen rättvisa i denna värld. Jag önskar att lilla Lova kommer att övervinna denna hemska sjukdom och ha det så som du vill att det ska vara. Många styrkekramar från en som du inte känner, men önskar att er familj ska få slippa ha det som ni har det nu.
Jag ska inte skriva att jag förstår vad ni går igenom för det gör jag inte, men vill iaf reflektera och skriva mina ord och erfarenheter om det du skrivit om i bloggen idag.
Det är först då någon blir allvarligt sjuk i ens närhet (eller man själv) som man uppskattar livets alla vardagligheter till max.
Det är då man inser de annars tomma orden "den friske har måga önskningar den sjuke bara en"
Allt sånt vanligt som "alla andra" gör känns så oerhört viktigt och efterlängtat.
Vardagen är GULD värd men det förstår man inte innan man gått igenom något svårt i livet..
Att tankarna inte håller den vanliga redan i ens huvud det är så tungt, så otroligt tungt!
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam
Tänk om det hade fått vara som vanligt... Det är ju inte klokt. KRAM!
Håller med i kommentarerna ovan. Vi skall ta vara på varje dag som om den vore den sista.....men de vet vi alla att vi inte gör, tyvärr. Kommer att tänka på en cancersjuk mamma som ville se sitt barn börja i skolan...de fick hon inte :( Man blir så berörd av din blogg, här har fällts tårar trots vi inte alls känner varandra. Många varma kramar till hela familjen och liten Alivin som jag så ofta tänker på (betyder inte att jag inte tänker på Lova och er).
Önskar så innerligt för er skull att allt fick vara som vanligt! Fy va orättvist att det ska behöva finnas den där förhatliga sjukdomen - cancer!
Jag är en av många som följer ert tragiska öde här på din blogg - jag vill skicka er många kramar och all styrka!
Tänker på er ofta! Kram
Är inte i eran situation men visst har det slagit mig när jag följt Lovas och eran kamp att hur hela eran tillvaro har vänts upp och ner. Ibland försöker man sätta sig in i hur det kan vara men det är omöjligt.
Detta är något som inte får hända! Så här får det ju inte vara!! Så fruktansvärt orättvist. J-vla skitcancer säger jag oxå!
Massa med kramar till hela underbara familjen
Jag vet inte vad jag ska säga. Önskar så att allt var som vanligt för er. Cancer är det värsta som finns.
Kram
Vi känner inte varandra men ni finns i mina tankar. Bloggen berör mig som många andra här och lämnar varje gång sidan tårögd.
Lilla Lova gumman, önskar inget annat än att du skulle få bli frisk!
Många styrkekramar! Tänker på er dagligen!
Jag hittade in hit på din blogg och jag måste säga att ni gör det så bra! Livet är så förbannat orättvist, man fattar inte hur det kan vara så tragiskt... Jag forsätter gärna att följa er här i bloggen! Styrkekramar
Hittade äntligen dikten jag läste för ett tag sedan. En amerikansk tjej som skrev strax inna hon gick bort. Jag önskar av hela mitt hjärta att Lova klarar fighten! Kram
Långsam dans
Har du aldrig sett ett barn på en karusell?
Eller lyssnat på regnet plask i market?
Någosin följt en fjäril till en ojämn flygning?
Eller tittat på solens inre natt?
Det är bäst att sakta ner
Inte dansa så fort
Tiden är knappt
Musiken kommer inte sist
Brukar du gå genom varje dag i flyg?
När du frågar hur mår du?
Hör du svaret?
När dagen är klar vill du ligga i din säng
Med nästa hundra sysslor som springer i ditt huvud?
Det är bäst att sakta ner,
Inte dansa så fort
Tiden är knappt.
Musiken är inte sist.
Aldrig sagt till ditt barn,så ska vi göra det imorgon?
Och i all hast,Och inte se sorgen
Någonsin förlorat kontakten, låt en god vänskap dö.
Leda till att du aldrig haft tid att ringa och säga ‘Hej’.
Det är bäst att sakta ner.
Inte dansa så fort.
Tiden är knapp.
Musiken kommer inte sist..
När du kör så snabbt för att komma någonstans.
Du missar halva nöjet av att komma dit.
När du oroa dig och skyndar dig genom din dag,
Det är som en oöppnad gåva …. kastas bort.
Livet är inte en ras.
Får ta det långsammare.
Lyssna på musik.
Innan låten är över...
Jag blir så ledsen då jag läser ditt inlägg. Att livet ska behöva vara så grymt och orättvist mot er. Det ger oxo mej en tankeställare att stanna upp i vardagen och verkligen uppskatta det som jag annars lätt tar förgivet i livet. Jag beundrar din styrka som du förmedlar här genom bloggen. Kram!
Usch, jag vet inte vad jag ska skriva :(
Ser på en pigg o glad tjej, hoppandes på en studsmatta..helt ovetande om vad som väntar. Varför hade hon inte kunnat få förbli den glada o friska tjejen??
SÅ orättvist !
Stor kram till er.
