SKYLLA PÅ SORGEN

Jag kan inte skylla allt jag skriver och tänker på sorgen efter Lova. Jag måste tänka på andra också.
Ja, så nu är det alltså så att jag är en egocentrisk människa som inte ser andras känslor, tankar och behov.
Dessutom tror jag tydligen att jag har ensamrätt på min bloggs namn vilket jag aldrig ens skrivit. Jag skrev ju till och med motsatsen.
Att jag reagerade som jag gjorde direkt är inte alls konstigt, inte enligt mig, men enligt andra är det FEL, omoget, barnsligt och sandlådenivå. Jag måste också tänka på den andre familjen för deras barn var minsann sjukt det.
Egoistiska dumma Anna-Maria tänker tydligen bara på sig själv och ingen annan. Och Anna-Maria sörjer fel och skyller allt på sorgen så fort det är någon motgång, dessutom måste jag lära mig ta kritik av andra.
Till vilken gräns och vad får man kritisera? Är det tillåtet och kristisera allt? Även en sargad mors känslor oavsett vad hon känner just då.



Men en del av dessa människor, om man möter dem öga mot öga, de säger ju aldrig någonting då. De står där tysta och glor på en och eventluellt gör de sig till och klappar om en lite och beklagar sig. Falskehet?
Vilka är de riktiga vännerna? Jag vågar inte lita på någon snart, inte någon som inte gått genom det hemskaste man kan tänka sig. Nu är jag starkare än så, men jag tänker på de som inte har styrkan att stå rak i ryggen efter ett tag igen, vad de kanske gör för dumt i ett desperat tillstånd av saknad, ensamhet och smärta då mörkret och längtan kallar mer än livet. Då de känns bäst att bara sluta finnas till, då man är fel med sin sorg, sina känslor och sina tankar. Då ingen psykolog i världen når ens allra djupaste inre, då man tar steget och gör det som sätter ytterligare en grupp människor i ännu mer sorg.



Finns det någonsin en sådan tanke hos de ickedrabbade, de som kläcker ointelligensta ogenomtänkta kommentarer att en dag träffar de kanske rätt, på en sådan riktigt förstörd människa, kanske en mamma eller pappa eller annan vilsen själ. Som känner att nu, nu är det bäst att jag lämnar allt. För jag har ju igen fått bevis på det. En sjuk själ, en trött hjärna med tunga tankar, ett smärtande hjärta kan få människor att begå saker de aldrig kanske gjort annars om de kännt sig hela. Förstår inte de dömande det? Nej är man sedan död så får man väl ytterligare en anklagelse, på att man aldrig tänkt på de som finns kvar och att man skulle skaffat hjälp och sådant som aldrig funkade för en fast man önskade.
Ofta håller jag mig inom ramens gränser i bloggen då den var öppen. Men min blogg skulle kunna vara tiotusenfalt mer än så, men jag har modet bara inför dem som själva står blottade inför sorgen, kärleken, mörkrets känslor.
Jag är svag fast jag är stark, men jag lämnar inte Alvin. Men jag väntar faktiskt med en aning längtan och glädje på den dagen det är dags för en återförening. Jag menar, jag är för feg för att sluta mitt liv, som många sargade människor gör, och i mitt desperata tänk kommer eventuellt de anhöriga att få en chock om jag dyker upp som Gubben ur lådan på den eventuella andra sidan precis nu. Jag är nog inte väntat ännu. Jag måste pina mig vidare, försöka finna lite glädje i det som finns kvar här och nu. Alvin, min man, våran övriga släkt.


Och idag träffade jag återigen min släkting. Min bror, han är döende. I cancer. Det var nog sista gången vi sågs här på jorden. Finaste bror min, även om du bodde i Sverige, och jag här på Åland, även om du är 46 och jag knappt 31 så känns det i hjärtat. Men jag tror det är så, att de godaste går bland de första. Och att mamma kommer att bli glad då ni träffas igen. Jag hoppas också att du får träffa Lova där och de andra som hunnit före.



Kommentarer
Postat av: Maria

Jag har också en storebror i himlen, Anthony och han delar viloplats...Självklart kommer han att träffa på Lova senare, vi kommer nog alla förenas där när tiden är inne...det är vad jag vill tro...å du, jag längtar å ngt konstigt sätt också till den dagen vi ses igen, även om jag inte vill lämna Leo...

Kram

2010-08-30 @ 19:56:18
URL: http://anglamammaforever.blogg.se/
Postat av: Kia

Söta rara Anna-Maria,vi är många som känner med dej.Men vi ängla föräldrar vet ju mycket mer.Hur djävligt livet är utan barnen.Vi planerade hur vi ska "fly"julen i år.Vi har ju inga som bor hemma längre.Linus,Robin och Leif tänker inte ta in någon gran så länge grabbarna inte har egna småttingar.Julen var Simon med allt som hör till.Nu känns det bara tomt.Dessa blogg tyckare är säkert innerst inne bittra människor som mår gott av att andra råkat illa ut som vi har gjort .Tyvärr har vi "vänner" och även släkt som är elaka.En person sa till mej att"Dej är det inte synd om,du har 2 söner tidigare,men Leif har ju inga fler....!!!!Må så gott det går med allt.Vi finns här för dej! Kram Kia

2010-08-30 @ 21:15:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0