Dolce Bambini

Min man har jobbar mycket vid en lågstadie skola just nu. Och det har varit skolstart som ni också vet. Vilket har resulterat i att småflickor i Lovas ålder, ettagluttare och kanske en bit upp första dagarna hade ställt sig och tittat på när han grävde med grävmaskinen. Dom hade fått knallorangea kepsar och västar för att synas i trafiken och dessa hade dom haft på sig. Det enda han blev påmind av dessa dagar vid skolan är Lova och hennes icke varande bland oss och skolstarten som aldrig blev av för henne.
Även jag har sett småflickor med ryggsäckar som är större än deras ryggar, och hur glada alla dessa barn är, precis så som det skall vara.


Många kanske tror att det jag skriver är bara mina känslor och mina tankar men egentligen är det våra känslor och våra tankar. Vi delar dessa nästintill lika. Vi saknar, vi påminns, vi ifrågasätter dagligen allt som hänt. Saknaden är så stor, ja den är övermäktig så den nästans skuffar undan sorgen lite ibland som retsamt packar på inom en varje dag, ibland riktigt mycket, ibland mer uthärdligt bara för att man måste stå ut med den fast man inte vill. Och Alvin vill ännu ha en stege så man kan klättra upp till Lova och ner igen, han önskar henne tillbaka men för honom är han i sorgen kortare stunder och sedan i vardagen igen, men varje natt fortfarande säger han sitt Godnatt Lova, vi syns i drömmarna, jag saknar dig.
Idag regnar det ute men det gör ingenting för det är en grå dag i sinnet med.