MOR MÄRTAS BÖN FORST 3.
" Mor Märta gick ut i lagården och mjölkade sin kossa. Katten fick en slurk och själv kokade hon en panna full med risgrynsgröt. Det var det bästa Anders visste och när hon iallafall strax skulle lämna jordelivet kunde hon lika gärna äta något gott, så hon kom iväg med rejäl färdkost i magen. Säkert satt Anders nu bland änglarna och åt den vitaste av alla grötar. Tänk om han hade det så bra att han glömt sin gamla käring?
Men döden kom inte. När Per kom så beklagade hon sig för honom. Tänk om hennes bön inte hjälpte! Var hon för gammal för att de skulle bry sig om henne däroppe i himmelens höjder? Men hade Per inte lust att smaka på hennes sist risgrynsgröt? Per log och klappade henne på kinden och sa att hon var en dum gammal gumma. Inte kan man be om att få dö heller! Vår herre tar det Han vill ha när Han vill, inte när vi vill. Hon fick väl tåla sig, och under tiden måste gården skötas. Märta måste ge honom rätt. Med en suck såg hon de rikliga resterna av den fina gröten försvinna i Pers belåtna mun.
Den vackra vårkvällen följdes av vackra försommarkvällar och vackra högsommarkvällar. Det blev skördetid och Per slog gräset på ängen utanför Märtas torp så att djuren skulle ha vintermat att mumsa på. Märta kärnade smör och ystade och tvättade linne i älven och njöt av Guds klara sol. Kanske blev hennes bön om att få dö lite svagare så småningom. Per hade en tjur och den hade hälsat på Märtas ko och aldrig hade hon trott att kon ännu kunde kalva,men nu väntade hon tillökning i lagården. Kattan hade också varit ute i olovliga ärenden. En dag vimlade det av kattungar i mor Märtas kök. - Ska jag slå ihjäl dom? undrade Per lite försiktigt. -Å nej, svarade gumman. Får inte jag dö så skall inte dom heller få det nöjet. Här finns plats för en eller två och de andra ger jag bort.
Under tiden hände något på himlafronten. De små änglarna som bar mor Märtas bön på vingarna, hade ärende upp till Högsta Instans. Där fick de en skrapa för att de glömt bort att leverara bönen, men skrapan gavs med ett varmt leende. Det hade inte varit dags för Mor Märta och var inte dags ännu.
Två år hade gått sedan Anders dog. Mor Märtas dödslängtan hade svalnat, kanske för att så många behövde henne. Hon hade händerna fulla hela dagarna, för gamle Per hade huggit sig i benet med yxan i hennes vedbod. Det var tur att han inte dog, hade gumman tänkt och blivit rent förskräckt över sina tankar. Vår herre sparade Per åt mig, fortsatte hon att tänka,för utan honom vet jag mig ingen råd. Jag har nog inte tid att dö just nu."
Fortsättning följer imorgon, då jag också tror jag kommer att komma till slutet om jag delar upp den på två som idag.
Men döden kom inte. När Per kom så beklagade hon sig för honom. Tänk om hennes bön inte hjälpte! Var hon för gammal för att de skulle bry sig om henne däroppe i himmelens höjder? Men hade Per inte lust att smaka på hennes sist risgrynsgröt? Per log och klappade henne på kinden och sa att hon var en dum gammal gumma. Inte kan man be om att få dö heller! Vår herre tar det Han vill ha när Han vill, inte när vi vill. Hon fick väl tåla sig, och under tiden måste gården skötas. Märta måste ge honom rätt. Med en suck såg hon de rikliga resterna av den fina gröten försvinna i Pers belåtna mun.
Den vackra vårkvällen följdes av vackra försommarkvällar och vackra högsommarkvällar. Det blev skördetid och Per slog gräset på ängen utanför Märtas torp så att djuren skulle ha vintermat att mumsa på. Märta kärnade smör och ystade och tvättade linne i älven och njöt av Guds klara sol. Kanske blev hennes bön om att få dö lite svagare så småningom. Per hade en tjur och den hade hälsat på Märtas ko och aldrig hade hon trott att kon ännu kunde kalva,men nu väntade hon tillökning i lagården. Kattan hade också varit ute i olovliga ärenden. En dag vimlade det av kattungar i mor Märtas kök. - Ska jag slå ihjäl dom? undrade Per lite försiktigt. -Å nej, svarade gumman. Får inte jag dö så skall inte dom heller få det nöjet. Här finns plats för en eller två och de andra ger jag bort.
Under tiden hände något på himlafronten. De små änglarna som bar mor Märtas bön på vingarna, hade ärende upp till Högsta Instans. Där fick de en skrapa för att de glömt bort att leverara bönen, men skrapan gavs med ett varmt leende. Det hade inte varit dags för Mor Märta och var inte dags ännu.
Två år hade gått sedan Anders dog. Mor Märtas dödslängtan hade svalnat, kanske för att så många behövde henne. Hon hade händerna fulla hela dagarna, för gamle Per hade huggit sig i benet med yxan i hennes vedbod. Det var tur att han inte dog, hade gumman tänkt och blivit rent förskräckt över sina tankar. Vår herre sparade Per åt mig, fortsatte hon att tänka,för utan honom vet jag mig ingen råd. Jag har nog inte tid att dö just nu."
Fortsättning följer imorgon, då jag också tror jag kommer att komma till slutet om jag delar upp den på två som idag.
Kommentarer
Postat av: Kia
Ser verkligen frm mot att läsa vidare om Mor Märta.Den säger så mycket och om vi tänker till så kan vi förstå.Kram Kia
Trackback
