MOR MÄRTAS BÖN FORST.

" Det förstås, hon hade ju katten och hönsen och grisen och den gamla märren att sörja för, och hon hade en ko som var gammal nu men som gav den raraste mjölk. Det fanns gott om bete på marken som hörde till stugan. Grannen Per, som också var gammal och ensam, hjälpte henne med djuren. Men dottern, som bodde i Skåne och var gift med en bankkamrer, hörde sällan av sig. Hon skämdes väl för sina gamla föräldrar. Hon skrev ibland och klagade över besväret med det gamla torpet som hennes man hade ärvt.


Hur kunde man bli besvärad av ett torp? tänkte mor Märta. Torpet var det käraste hon hade, nu när Anders låg under jord. Det var en bit till kyrkogården men hon gick dit varje söndag efter predikan. Kyrkkaffet brydde hon sig inte om, byfolket var bara nyfikna på hur hon klarade sig utan Anders. De ville göra hennes sorg till en byangelägenhet som skulle sluta på ålderdomshemmet. Men Märta var inte ensam. Gamle Per kom ofta in och fick sig en kopp och så hade hon alla djuren.


Mor Märta bad om att få dö.
- Så fort som möjligt, sa hon till vår Herre. Då kan Per ta hand om stugan tills barnen kommer och kräver sitt. Jag har skrivit ett testamente. Du förstår, Herre, jag önskar inte jäntan illa, men hon har redan allt. Sonen kan få stugan om han vill ha den. Allt det andra skall Per ha. Jag är alldeles färdig med det häringa livet, förstår du. Jag vill upp till himlen, till min Anders, och det på momangen.


Hennes bön steg åter och återigen upp till bjälkarna i taket på den gamla stugan. Den steg rätt genom timmer och grästorv, rätt ut i vårkvällens svala skymning. Dimslöjor svepte in ängarna in ängarna i skön fuktighet och den gamla kon råmade där ute i lidret. Hon ville bli mjölkad. Men bönen dansade upp i skyarna som hängde tunga och mörka rätt över trädtopparna och den tog med sig en melodi som av kyrkklockor i fjärran,klart klingade den i den tunna luften.


Den här gången nådde bönen fram. Den togs upp av en samling änglar som förde den vidare mot sitt mål. Men änglarna hade mycket att bestyra under vägen. De skulle dansa på himlaängen och spela luta och strängspel i himlasalen. De skulle strö ut glada vårtankar på marken där unga par vandrade. De skulle se till att fåglarna flög dit de skulle och att allt gick rätt till då nya djur föddes i skogarna. De flög upp och ner mellan himmel och jord och hela tiden bar de Mor Märtas bön på sina vingar. Den hängde ganska slak till slut."


Fortsättning följer ikväll...




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0