Dolce Bambini

Det är många tankar nu. Tankar om Lova, tankar om livet och tankar hos en annan släkting som också är drabbad av monstret, som fått inta huvudrollen i en makaber film ingen vill delta i och runtom står de anhöriga som statister och gör sitt bästa för att allt skall vara minnesvärt och bra. Återigen ikväll fick jag känna på livet som statist en kort stund, med blandade känslor efter Lovas sjukdomstid i ett oförglömligt minne. Lönen för statistjobbet är många vackra minnen, och många tunga, fruktansvärda minnen som är oförglömliga. Inga miljonbelopp här inte och rollerna har vi fått oss tilldelade utan minsta medgivande. Varje dag får någon en huvudroll, varje dag blir någon anhörig en statist.



Och att ett barn får huvudrollen är något som bara inte borde finnas. Men monstret, den tar ingen hänsyn till vem som skall få bli huvudperson i hans skådespel. Barn, vuxna, gamla, alla duger. Skräckfilm, mardröm, dramatik, kärlek, allt i en enda " bisarr rulle ". Oavlönad från monstets sida. Och ibland, ibland vinner någon en Oscar och monstret viker hädan, för hoppningsvis för alltid, men ibland återkommer han med en ny uppföljare. Ovälkommet såklart.
Som ett välplanerat manus har han författat ihop en berättelse som ingen vill uppleva, men som vi några tar mod till oss och berättar. Och hoppas att denna " verklighetsbaserade hemska film " sätter sig i minnet hos de som tittar, lyssnar och läser. Vi som varit med i denna såkallade verklighetsbaserade filmliknade värld, en vaken mardröm är för alltid ärrade, uppmärksamma och rädda för vi har blivit så medvetna om hur skört livet är och att ta vara på det som finns här och nu och inte tänka så långt fram längre.