GUNGAR ÄNNU
Ja det gungade ju väldigt friskt som sagt och nu känns det som om jag ännu är på ute på havets böljande blå.
Hoppas det slutar snart.
Jag höll på läste ikapp lite bloggar jag följer och såg att Linn som fått årets bloggpris fått en del åsikter om huruvida hon var värd vinsten eller ej.
Jag uttalar mig inte om sådant personligen. Linns blogg är populär, och av en annan karaktär än min.
Men jag undrar om jag inte känner mig lättad ändå, sist och slutligen att jag inte vann Årets blogg. Just av att jag har en låg smärttröskel ibland angående vissa människors uttalanden.
När det börjar göra ont är då folk anklagar mig felaktigt att inte tagit hand om Lova. Att jag älskat Alvin mer och andra riktigt felande saker.
Jag vill inte heller som sagt åt någon förklara varför jag valt att skriva men jag tycker det är skönt.
Sedan om det är mest om sorgen, mer om graviditeten eller om jag kokat soppa, det angår egentligen ingen annan än just mig själv. Många som bloggar får nog till slut den där känslan av att nu måste jag blogga för mina läsare också. Och inte bara för mig själv mer. Man börjar känna att en del av dem ställer krav på hur man lever sitt liv. Främmande människor börjar fungera mer och mer som åsiktsmaskiner och just gärna anonymt. Nu har jag ändå haft ganska god tur, de som varit riktigt onödiga, missförstådda och bara allmänt, ja idiotiska är tack och lov få men lyckats trampa ner mig rejält.
Men vad är det egentligen som får människan att skriva taskigheter, fula saker och annat om en människa som inget illa dem gjort. Som bara valt att skriva om vardagshändelser ur sitt liv, om känslor, tankar eller om just frukosten.
Antagligen stör dom sig på något hos personen de läser hos, eller kanske är de avundsjuka eller bara allmänt
" dumma i huvudet " som inte lärt sig att man aldrig kan bli 100% anonym på internet trots att man skiver signaturen anonym och tror de därmed kan skriva precis vad som helst om vad som helst till vem som helst.
Man måste ju liksom inte skriva allt man tycker och tänker åt andra i en kommetar även om det kliar i fingrarna och man kanske ser rött och det bubblar inom en. Låt det liksom bara vara, andas blunda, klicka dig bort.
För är man modig nog att skriva skiten skall man tänka, är jag modig nog att säga det här öga mot öga också om det gick.
Kände bara för att skriva om det här ännu en gång trots att jag sluppit igen ett litet tag, men när man ser hur hårt de far fram hos andra med blir man förundrad. Som den unga mamman som fått tips om hur hon skulle kunna ta livet av sin lilla nyfödda dotter i kommentarer. Hur sjukt är inte det också?
" Den vitt spridda nätsjukdomen, anonyma kommentatorer ".
Bilden är från en intervju jag deltog i innan bloggprisetgalan.
Det är nästan så att man skulle kunna göra ett längre arbete på anonyma elaka kommentarer... vad är det som får folk att skriva som de gör? för mig är det rätt obegripligt.
Yes, jag har hunnit tänka det också - tur att jag inte vann Årets blogg.
Hur fel det nu egentligen är.
Tyvärr så kommer det alltid att finnas elaka människor.
och så länge det är OK för tex blogg.se att tillåta annonyma kommentarer så kommer man inte så långt annat än att ta bort elaka människors kommentarer.
Och dessutom försöka att inte ta åt sig av folks elakheter och okunskap.
Jag bloggade länge om min dotters autism. En hyfsat välbesökt blogg men efter allt för mycket dumma kommentarer som faktiskt sårade mig så la jag ner den. Många hörde av sig och saknade den men för min del var det just då "över".
Stor kram till dig och din fantastiskt fina blogg!
Du är en underbar person!!
Kram
Ja det e bedrövligt att överlag läsa kommentarer som inte är särskilt vänliga, funderar på om folk ens tänker igenom va de skriver före de postar det...o skulle de kunna gå fram till vederbörande och säga det rakt ut i ansiktet på en? Tror jag knappast, det är så lätt att gömma sig bakom datorns skärm o skriva en massa konstigheter. Det är synd att såna kommentarer ska förstöra för de som verkliogen vill och känner ett behov samt verkligen vill dela med sig av sitt liv och allt va det innebär.
Styrkekramar till dig A-M :)
Hej
Hittade din blogg av en ren slump på nätet. Du berörde verkligen djupt i min själ när jag läste om vad ni har fått gå igenom. Ingen familj ska behöva uppleva detta. Och inget barn ska behöva genomlida det.
Jag har själv en dotter på snart 3 år och kan inte ens föreställa er sorg o saknad.
Många styrkekramar till er !!
Varma hälsningar Marika
