TANKAR
Julen, värme och kärleken dagar, men också en tung tid för så många av oss Änglaföräldrar. Förra julen var du redan ganska dålig men firade ändå med den glädje och kraft du kunde frambringa. Vi visste inte att det var den sista julen.
Det trodde ingen riktigt.
Om allt hade gått bra hade du fått din sista cellgiftbehandling nu. OM det bara hade varit den milda tumören som " så gott som alla blir botande " ifrån hade funnits. Och inte den där lömska monstertumören som inte syndes på någon röntgen alls. Ingenting fick vi veta innan du hade 2 månader kvar att leva. Vår kämpe, du var otrolig på att orka stå ut med alla nålstick, provtagningar, sövningar, operationer. Allting.
Din mamma kan bara inte låta bli att bli så ledsen då en del tror sig veta sanningen med elakheter som de spyr ur sig, att allt som skrivs i bloggen är det enda som tydligen hänt. Men det som skrivs här. det är kanske bara 40% av allt som hänt. Eller mindre.
Bilderna, de värsta, de visar man inte bara så där. De är våra privata liksom de värsta upplevelserna finns i vårt inre i våra minnen för alltid.
Ingen vill uppleva känslan av att hålla sitt barns hand när det tar sitt sista andetag. Jag glömmer aldrig den där midnatten då pulsen din sjönk och maskinen började larma. 2 sekunder, 3 sekunder tittade jag till den sen var det larmet nästa. Om jag bara vetat att det var också den sista gången jag behövde larma på sjuksköterskan.
Maken som inte ont anade gått iväg på en nattkaffe till köket och satte sig. Och sköterskan som konstaterade att det var dags. Jag fick säga åt svärmor att hämta Daniel ( maken ) fort fort. Hon var nog ganska så där ja, svårt att få tankarna fram fast man ser vad som händer.
Precis att han hann in i rummet då Lovas puls nått 30 så orkade den upp till 40 då hon hörde oss alla där, sen gick det så fort, 35,30,25,20,15,10,5 ------- bara streck och inget mer, tomt, borta, blåa tomma ögonen som tittade ut i intet och nappen du tuggade på för att inte bita dig i tungan som ramlade ut med ett plopp på madrassen. Dom napparna är självklart sparade, för andra är det bara nappar, för oss var det dina viktigaste de sista veckorna fast du aldrig använt napp under hela din barndomstid, men de var för att du tuggade och tuggade så utan att kunna kontrollera det.
Lova lilla gumman önskar ibland att varenda en elak människa bara fick en dag av en del av den smärta vi upplevt. Så tror jag också den människan blev mer tolerant, fick mer sympati och ödmjukhet mot de runtom, än att tänka tankar den
aldrig skulle nämna öga mot öga mot familjer som våra.
Att se läkaren komma in, lyssna på ditt hjärta och bara nicka lugnt och dödsförklara dig, är som en kniv sticks in i hjärtat på en och vrider om, varv på varv på varv. Och din lilla lillebror som sover så lugnt och stilla. Tills morgonen gryr, då han vaknar och vi berättar om att du lämnat oss nu. Han var så rädd att du skulle ont om man rörde vid dig då han hörde dig säga aj många gånger då man vårdade dig, trots man som förälder eller sjukvårdare gjorde sitt bästa. Nu vågade han krama dig igen, han vågade ta på dig igen. Som han såg med sina ögon ur våra vuxnas, att min syster har inte ont mer, hon har fått sin frid. Allt som fanns kvar var som ett tomt skal, Lova själv var redan någon annanstans.
Ingen vill vara med och svepa sitt barn, inför den sista vilan. Klä det i utvalda kläder, välja de viktiga ting man vill ha med. Ingen vill se täcket dras över kroppen och huvudet och se sängen dras iväg och veta att barnet man älskat skall läggas i ett bårhus med övervägande gamla tanter och farbröder.
Ingen vill gå in i en begravningsbyrå som mamma tillsammans med barnets pappa och säga åt den som jobbar där, Hej, vi skulle vilja ordna med en begravning för vårat barn. Välja kista, se genom blommor, få i ordning med annonser.
Boka in samtal med präster, orka tänka på psalmer och minnesstunder. Samtidigt som hjärtat värker och blöder av smärta, sorg och längtan. Ingen vill se kistlocket läggas på och skruvarna skruvas igen och därmed veta, nu var det sista gången vi såg henne också som död, sista gången vi hade chansen att röra vid vårt älskade förstfödda barn.
Idag var Alvin ett varv via en talpedagog, han var dit förut en gång i höstas med, mest för bedömningens skull. Hon ansåg idag att han talade bra för sin ålder, kommunicerade bra och att hon märkte precis som jag sa att han fått vara mycket med vuxna i en annan miljö än jämnåriga. Och syftar på sjukhusåret, när vi bodde mer där än hemma.
Så det skulle ej bli någon talträning för hans del, i höst någongång skulle de bara kolla igen om det var något då, för det är oftast i 4-5 års åldern de börjar " rätta till talet " menade hon. Egentligen undrade hon från början varför vi fått remiss från barn dit och inte visste nu jag sa jag. De verkar skicka var och varannan hit, vilket hon höll med om. Men Alvin ja, det är precis som hon sa, han är en kille som fått mogna fort trots att han fortfarande är ett barn som leker, busar och trotsar. Men han är klok.
hade gärna stannat kvar,
Men jag har det bra bland vita moln och gröna ängar
ty jag slipper sjukhussängar.
Varje natt när ni sover sitter jag på kanten
och lyssnar på era andetag
och hoppas att vi kan träffas snart en dag.
JAG ÄLSKAR ER!
Många ggr när jag öppnar din blogg och det står nåt om saknaden till Lova, så klickar jag bort... Inte för att jag inte vill läsa utan för att det gör så ont...
Jag väntar då tills jag har en riktigt bra dag för jag inbillar mig att det ska kännas bättre då... Men inte... Varje gång samma smärta....
Så, nu har jag gråtit sen jag började läsa för ungefär en halvtimme sen....
Man ska aldrig förringa någons smärta men jag inser att min är väldigt, väldigt liten jämfört med Er...
Tänker på Er ofta och önskar verkligen att dessa människor som inte förstår, ska sluta lägga sig i, de tar din energi och den energin du har, behöver du ju verkligen...
Det här blev så rörigt, du behöver inte publicera detta, ville bara du skulle veta...
Kramar
Vilket vackert men gripande inlägg Anna-Maria...Många kramar....
Gud vad vackert skrivet Anna-Maria, Tårarna rinner ner från kinden och tycker det är fruktansvärt med människor som hoppar på er som fått gå igenom detta..
Lova var så stark in i det sista en riktig kämpe var det=) Hon var så söt och fin liten tjej.
Hoppas ni får en riktigt GOD JUL tillsammans och jag vet att Lova är med er hela tiden varje dag..
Stor Jul kram till er alla //Jenny i Småland
Tårarna rinner. Det berör och gör så ont.. Usch, det finns inte några ord som är tillräckliga. Kramar
älskade älskade lova!!! gör så ont o veta att du inte finns kvar. Men du kommer alltid alltid o finnas kvar i gummors hjärta!!! så tomt o hemskt o inte kunna köpa julklapp till dig.
Finner inga ord...
Tårarna rinner....
Det du skriver berör mig så mkt!
En STOR julkram till dig o din familj
/ Sara (Kiron)
Ohhhh de gör så ont i mig när jag läser detta inlägget.
Har själv det svårt i livet just nu så detta tåg extra hårt :(
kram på er
Det är så vackert skrivet, Anna-Maria... så gripande, så rörande och så otroligt smärtsamt att läsa, men jag vet ju att det är tusen gånger mer smärtsamt för er att varje dag uppleva detta. Fina, fina Lova spelade roll! Ett kort liv betyder inte mindre än ett långt. Vårda alla vackra minnen, men även de här jobbiga.
Tusen kramar! / Tina
Tårarna rinner! Sluta aldrig att skriva dina tankar, sluta aldrig beröra och viktigast av allt A-M, försök att sortera bort energitjuvarna. Jag vet att det inte är lätt, men försök!
Anna-Maria,mina tårar har runnit mycket idag och nu fortsätter dom.Det är så gripande det du skriver.Våra upplevelser påminner så mycket om varandras.Så här skulle det ju inte vara,våra fina barn!!Ingen kan tänka sig in i våra hemska upplevelser,och ändå finns det "tyckare"som kan och vet.Ta hand om er,kram Kia
Hej! Vilket gripande inlägg. Det hugger verkligen tag i en och suger musten ur en och så blir man alldeles tom. Så fint skrivet men ändå så förargligt att man tänker hur orkar man.
Kan tänka mig att du rensar dina tankar att skriva här på bloggen. Jag tycker inte att du är konstig eller hur kan du? forsätt vara du och kör ditt race.
Styrkekramar....
Kram <3
Ja, vad ska man säga som inte redan är sagt...Jag förstår inte varför våra enastående barn skulle tvingas genomgå detta........
HELVETE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
"Massmis med"
Hannas pappa
Det gör så ont att läsa dina vackra ord. Styrkekramar.
Tårarna rinner, finner inte några ord.
God Jul
Många kramar
/Maria
Tårarna kommer och jag kan inte annat än hålla med de tidigare kommentarerna. Det du upplever kan nog ingen annan förstå, om de inte själva gått igenom det. Nån gång skrev jag en dikt om döden och avslutade med orden "Förundras att livet består". Lova lever kvar i dig, i er, i alla era minnen och på en bättre plats. Många varma kramar. <3
Hej! Jag är tacksam för att du fortsätter med ditt bloggande även om du upplever att du har idétorka ibland. Du ska veta att jag både haft o har mycket stöd av dina upplevelser, tankar o känslor. När jag och Tildas pappa och hennes två systrar för tre veckor sedan låg runt henne och kände hur hon var på väg bort från oss. Då kände jag styrka från dig som gått igenom samma sak. Jag tänkte på dig, din familj o Lova, hur ni precis som vi upplevt det overkliga när en dotter o syster tar sina sista andetag. Du hjälper många med mig av att du delar med dig av ditt liv, både om sjukdom, död, sorg, matlagning, bullbak, julpynt, kläder, ja allt som hör livet till.
Julkramar från Camilla
"Ingen vill uppleva känslan av att hålla sitt barns hand när det tar sitt sista andetag."
Så sorgligt när du beskriver hur pulsen sjunker för att sedan inte längre slå.
Tårar här, julkramar till er!
Fixar inte riktigt att läsa hela texten utan ögnar igenom. Får dåligt samvete. Kan jag inte ens klara av att läsa, du har ju upplevt detta otroligt smärtsamma, varje mammas mardröm. Tänker på er ofta. Kramar
Tårarna rinner.
Tänker ofta på er. Tittar in i bloggen så gott som dagligen. Det är något mycket speciellt med just din blogg. Hoppas du har orken att fortsätta skriva trots alla onda människor som finns där ute...
Önskar er allt gott & jag hoppas, trots er stora sorg, att ni får fira en fridfull jul tillsammans!
Oj ja återigen så vackert skrivet, tårarna trillar...
Ja jag tror dig, ingen som inte upplevt det ni gjort kan ens förstå ens hälften! Jag förstår inte hur man ens kommer på tanken att fälla fula och elaka kommentarer - till vilken nytta liksom?
Tusen kramar!!!
Styrkekramar till dej och din familj! Dina texter berör och jag beundrar dig för att du orkar skriva och bearbeta din sorg här via bloggen. Hur kan någon ens tänka tanken att du inte saknar Lova och att du är självisk mm. Dumma, dumma trångsynt människor, usch för dem.
God Jul till dej, din man och Alvin samt till Lova där upp på molnkanten. Lova, hälsa min änglabror!
Det gör så ont att er fina Lova inte finns hos er längre. Tänker så ofta på er. Många kramar.
BERÖR ALDRIG ATT SLUTA
BEUNDRANSVÄRD
OFATTBART
KÄRLEK
SORG
FORTSÄTT
FÖRSTÅR INTE
VILL INTE
ÄLSKAR ÄLSKAR
Ngr kortfattade ord vad jag känner
KRAM PÅ ER
Jag är rörd till tårar, och vill tacka dig för att du delar med dig av en så svår stund och gör det så fint. Man känner er saknad så starkt och den griper fast i en och håller en kvar. Många är de dagar då jag tänkt på er och Lova, även om jag aldrig träffat er.
Det är länge sedan jag kommenterat, men har nog varit inne och läst din blogg alltid nu och då. Jag vill samtidigt också gratta dig och familjen till den kommande familjeökningen.
Många varma julhälsningar!
gråter
kramar Linda
Oerhört vackert skrivet! Tårarna rinner och jag önska så att ni aldrig hade behövt gå igenom dessa hemskheter. Tänker på er!
Blir så ledsen när jag läser din blogg, att förlora ett barn är så fel... Gjorde det själv för ett år sedan. Nyfiken på vart du fått tag i dikten, har för någon dag sedan nämligen fått samma dikt på ett julkort från min avlidne son sedan ett år tillbaka.
Du skriver så fint och gripande,hoppas att ni får en fin jul. Angående att Alvin fått tid till talpedagog kan ha att göra med att han har NF,så var det med min grabb iaf,de ville kolla helt enkelt eftersom de kan ligga lite "efter" i vissa delar av utvecklingen/inlärningen.
<3
Blöt är kinderna... KRAM till er!
Och så hoppas jag att ni får en GOD JUL för det önskar jag er!
Anki
Tung läsning som känns ända in. Lilla fina Lova vad man önskar du sluppit allt det där. Den jävla cancern... jag minns att jag började följa bloggen precis när ni fått beskedet och första tumören, såg vad du skrev i Moas blogg och gick in på din. Då tänkte man att det är en lång behandling, 1,5 år är en lång tid, speciellt för en flicka på 5,5 år. men att det skulle gå bra. nu är den där långa tiden slut och det har ju gått allt annat än bra. så fruktansvärt fel.
kram!
Skrivit direkt ur hjärtat. Berörande, vackert!
Tänker på er varje dag
Det värsta man kan var med om..STOR KRAM
Det gör ont i mig när jag försöker hålla tillbaka tårarna....
Stora kramar
Gråter över lilla Lovas öde,
jvla skitcancer....
Det med nappen o ploppet du skrivit om förut har etsat sig fast i mitt minne.
Smärtan när jag gick in på bloggen och du skrev att allt var över...
Finaste Lova... Även om det låter som om hon fick somna in stilla o rofyllt så är det FEEEEL! Hon skulle fått vara kvar:( och firat jul med sin fina familj. Många kramar från mig!
Lilla Lova.. Och du lilla mamma. Så jag gråter när jag läser och så ont det gör för dig, mig, alla andra jag vet som tvingats ta farväl av sin förstfödda, gå in på en begravningsbyrå, göra allt det som ingen förälder vill, ordna upp och fortsätta livet utan ett älskat barn. Tvingas inse att aldrig, aldrig, aldrig mer ses vi i livet. Det gör ont. Och att det finns de som sen har mage att skriva elaka kommentarer.. fy fan för dem. Fortsätt skriva, strunt i dem så gott det går och fortsätt skriva!
Jag råkade hamna på din blogg för en tävling och hittade mig sedan in här. Fy vad dumt det nu kändes att jag ivrig ville vinna priser. Tänk vilken verklighetscheck du gav mig. Inne i sovrummet ligger min son och sover, och nu tänker jag stänga av datorn, strunta i tävlingar, gå in i sovrummet och ge honom en puss i pannan, för att jag älskar honom så.
Vilket otroligt rörande inlägg och vad fint att du öppnar dig så vackert för oss andra att se. Jag är glad att jag hittade hit. Även fast det var av giriga skäl.
Fler som du behövs i denna kalla bloggvärld!!
Som de flesta skriver, så rinner även tårarna påmig. Det du skriver går rakt in i hjärtat, så tungt att läsa men vill ändå läsa för att få en liten inblick. Kommer aldrig att förstå hur jobbigt det är. Men förstår att det är extremt jobbigt.
Tänker på er lite extra nu i juletid. Hoppas ni får en fin jul trots saknaden efter Lova.
Kramar // Emeli
Du skriver så levande att man kan känna smärtan genom texten. Du skriver en väldigt levande blogg oavsett det handlar om Lova eller bullbak kan man känna doften av nybakat eller smärtan och saknaden. Håller med en som skrev "sluta aldrig blogga" du gör det på ett fantastiskt sätt. Dom elaka människor som kommenterar och tror sig veta vad ni går igenom har nog aldrig upplevt äkta kärlek. Jag har en dotter och jag kan inte föreställa mig vad ni måste leva med varje dag, viken smärta det är att förlora ett barn. Det är för jobbigt att ens föreställa sig något som ni gått igenom om eget barn. Om jag inte ens orkar tänka på det hur orkar någon då genomlida det? Försök strunta i alla negativa personer. Sträck på dig, ni gjorde allt för Lova det är inte erat fel att hon blev sjuk och om du har bra stunder skall du göra något possitivt utan att ständigt behöva ha dåligt samvete för att det sitter några bittra pissråttor (förmodligen utan egna liv) och gnäller på dig. Kramar om.
Åh vad stark du är som delar med dej av detta svåra, privata, starka, hemska ögonblick! Tårarna sprutar när jag läser, men vad är väl det mot hur ni måste känna? Tusen tack för att du är så ärlig och uppriktig, jag önskar er allihop ett riktigt gott nytt år!!!
gud vad du är stark som orkar dela med dig av detta klarar inte ens av att läsa klart inlägget, tårarna kommer och jag lider verkligen med dig !
så fruktansvärt hemskt ,,, hon var verkligen en super fin tjej <3
