12 JUNI
Vi var aldrig en planerande familj, vi tog bara dagen som den kom utöver makens jobb och andra saker man måste göra. Vi begärde aldrig något, vi grämde oss sällan över saker och ting, vi var egentligen en liten jordnära familj som på sin höjd lyxade till det med pizza och badhus ibland.
Barnen var alltid så glada för det lilla, de lärde sig uppskatta värdet i små saker, krävde aldrig stora saker.
Lova älskade livet, hon var nöjd med så lite. Om man ens frågade henne vad hon ville ha så kom hon aldrig med stora önskningar utan det kunde bara vara att en ny pysselbok räckte eller att få åka till Mariebad eller farmor.
Inga stora önskemål som tv-spel, cyklar och det eller det.
Fast man kunde erbjuda så var det nästans att hon avböjde. Hon var som en gammal själ i en ung kropp fast hon hade bråttom framåt i livet för att hinna med det som var värt något. Ditt hörde inte materiella dyra ting, eller utlandsresor.
Lova var glad för en båttur, en fiskerunda, ett litet tivolibesök på sin höjd när tivolit kom till stan, en pizzza på favoritpizzeria eller ett besök på torget så man fick gunga där eller till piratskeppet på Lilla Holmen.
Lova var mån om andra, hon ville alla väl och att alla skulle vara glada.
Klok som få, orädd för det mesta.
12 juni, Lova är någon annanstans. Fortfarande är vi den där familjen som inte planerar någonting. Och ändå händer sådana här hemska saker, det spelar ingen roll hur man lever, när cancermonstret vill flytta in.
Ändå verkar det som de som lever mest stressade liv, mest slösande livet, mest egoistiska livet, osv är de som passerar livet oberört förbi. De fortsätter kasta pengar runt sig, fortsätter jobba och uppdatera sin status och karriär och fortsätter som ingenting annat än status och lyx hägrar. Barnen är som barn som känner sin dagistant bättre än sin förälder.
Sedan kommer vi, " hippiejordnära " familjen där det enda jag tänkte mig var att då barnen började skolan skulle jag vara hemma då de slutade på eftermiddagen. Jag skulle på min höjd fortsätta med det jag alltid gjort, städat något litet kontor någon timme per förmiddag eller kväll. Det var allt jag tänkte som längst till. Inte på som en del som planerar in en resa 8 månader fram och bokar den. Vi var inte planerare av den sorten, vi var en - dag - i taget människor. Och vi såg ju hur det gick, den mest lugna familjen drabbades hårdast.
Vem har sagt att livet är rättvist. Ja man kan ju undra.
12 juni, vad skall vi hitta på i sommar, tanken har funnits där att något borde vi göra, men vi sitter väl hemma med ett paket grillkorv och tittar kärleksfullt på varandra, fortsätter besöka kyrkogården.
År 2010, året som blev ännu mer fel än 2009.
Alvin lille Alvin, han har sina egna drömma och önskningar, jag skall blogga om dom en annan gång.
Anna-Maria,
Jag känner så väl igen mig i dina funderingar, reflektioner...
Vi som är i den föräldragruppen som tydligast visar med våra handlingar/beteende att vi verkligen fokuserar på barnen - sedan får ekonomin komma i andra, och kanske tom tredje hand ibland.
Kanske är det som MÅNGA har påtalat: Barn väljer sina föräldrar och eftersom de någonstans omedvetet visste att deras tid här på jorden var begränsad så ville Hanna, Lova och alla andra barn som rönt samma öde, komma till en familj där de ovillkorligen sattes i främsta rummet alla dagar i veckan...Så måste vi tro....
Idag "fyller" Alva fyra månader - på måndag är det åtta månader sedan Hanna lämnade oss....
Vi finns här,
Kicki och Niklas, Hannas föräldrar
Finaste Lova <3 en vacker själv av ren godhet <3 vilken stolthet och lycka att ni fått ha denna ljuvliga pärla hos er och alltid kommer att få leva med dessa underbara minnen av den här krigarprinsessan <3
Det är nog precis som du säger, att de som inte berörs av livets plågsamma sidor bara löper på i en allt snabbare takt där prioriteringarna ter sig helt bakvända för många andra.
Jag kan ibland känna så, när jag aldrig behövt oroa mig för sjukdomar eller stora förluster och där mina personliga bekymmer blir bagateller i sammanhanget. Sådant som andra skulle önska att de hade i utbyte mot de Helveten som de hamnar att gå igenom här på jorden. Och det ger mig å ena sidan skuldkänslor, att jag kanske inte uppskattar det jag verkligen har tillräckligt. Samtidigt som jag är medveten om att mina missöden och problem är "lyx". Det är så livet skall vara: så här i stort sett bekymmersfritt och ingen borde egentligen behöva gå igenom några större trauman.
För jag känner mig väldigt träffad av din beskrivning, Anna-Maria. Jag stressar fram, bryr mig nog onödigt mkt om världsliga saker som utlandsresor och min karriär och sociala umgänge. Men jag vill ändå säga att de flesta av dem du beskriver, som jag själv, inte är blinda för dessa livets skräckhistorier, som man önskar att ingen skulle behöva tampas med. Vi läser, tar till oss och hörsammar era berättelser och så skyndar vi vidare. Skyndar att hinna med och uppleva. Just för att livet är flyktigt. I livets lotteri kunde det lika gärna ha varit jag istället för Lova som inte fick växa upp.
Så om inte annat, så vill jag i hennes och alla andra förlorade barns ära, njuta av varje dag och varje världslighet och onödigt bekymmer och leva som om jag kunde leva för evigt. Att ta livet för givet är trots allt det "normala", som alla borde få göra och som man ägnar sig åt så länge man inte vet av något annat.
Varje sorgfri dag är en skattkista.
Nä cancer tar inte hänsyn till något alls tyvärr! Finns ingen rättvisa alls i när det gäller vem som drabbas. :-( Önskar så att er lilla fina Lova hade fått stanna kvar hos er. Vi lever också mycket dag för dag. Kan inte göra mycket annat när man inte vet hur man mår och vad som väntar en nästa dag.
Massor av kramar från Linda
Känner igen mig på ett vis, mina barn begärde/begär aldrig heller mycket, var nöjda för det lilla. Jag har sedan de föddes varit tillräckligt "ostressad" över att inte hänga upp mig för mkt på ekonomin och allt fint man vill ha. Så jag började inte jobba heltid förräns i Januari i år. Sommaren går i ovisshetens tecken, en sommar med bara ett barn, som inte kan gå ut själv och leka med brorsan något mer...Ang resandet, vi har varit en resande familj sen barnen var små, bokat nästa resa när vi kommit hem från den senaste, ha något att se fram emot. Vissa år har vi rest 2 gånger, andra 1 gång. Men i gengäld har vi fått ha kvar den där "tjocktvn" tills den faktiskt gick sönder, och vi har låtit bli att köpa julklappar och presenter för fantasisummor. Vår familj har mått väldigt bra av att resa, just nu känns det bara ångestfyllt, vilket är sorgligt då det vart en så stor del av vårt liv. Men kanske i framtiden kan vi känna att det är fint att resa igen, fast till andra platser än där Anthony faktiskt var med. En resa som kanske blir mer stundens ingivelse, snarare än en som är inbokad ett tag i förväg. Man vet ju aldrig uppenbarligen vad livet har i åtanke för oss.
Hoppas ni får en fin dag med grillkorv eller vad ni tar er för...M
Ingen familj oavsett hur man lever sitt liv, stressigt eller jordnära, med Nanny eller som hemmafru/man, champangefrukost eller grillkorv, missbrukare eller nykterist, borde behöva drabbas av och gå igenom det er familj gör.
Du skriver så vackert, så vackert.... Känner dig inte, men du berör så otroligt, kan inte sluta läsa din blogg och tänka på det du och din familj tvingas gå igenom. Nej, livet är verkligen inte rättvist.
Anna-Maria, vi i vår familj har varit iväg och gjort ganska mycket, men precis som er är vi jordnära och tar mycket dagen som den kommer och lever enkelt.
För ca 13 år sen råkade jag som är mamma i familjen ut för en olycka, är numera rullstolsburen och lever med svår smärta. Men jag tror att vi redan innan dess levde som dagen kom.
Mitt favorituttryck är:
Lev inte igår eller i morgon, lev i nuet.
Jag tycker ni gör alldeles rätt att leva i nuet. Man behöver inte planera, det blir mer intressant att ta det som det kommer.
Lilla Lova, vilken fin tjej.
Jag önskar er bara allt gott.
Kram Nettan
Nej, livet är sällan rättvist! Men ni har en sund livstil som jag hoppas att ni fortsätter med. De som planerar för mycket precis allting och sätter upp en massa framtidsmål så tenderar tyvärr att missa att leva i nuet. Och när man frågar lite äldre barn och unga vuxna vad deras bästa barndsomsminnen är, så svarar de sällan att det var den där lyxiga solsemestern, när de fick sitt tv-spel eller sådana där materialistiska saker som föräldrarna tror att barnen kommer att svara. Utan de är de där "små" sakerna som tycks obetydliga för många människor. Till exempel "det var när jag åkte traktor med min morbror och vi krockade med en sten" eller "när vi metade på bryggan och jag fick napp först av alla" eller "när jag bakade bullar med mormor" Sådant är fina minnen som finns kvar hos barnen. Så grilla ni er korv i sommar och ta dagen som den kommer. Det ska vi också göra med våra barn.
gråter bara, finns inga ord, inga alls.
Livet kan vara så gräsligt , svårt och ibland längtar man bara bort .
Men .....
det är bara här kan vi se solen gå upp och stjärnorna tändas , fast hjärtat är på väg att sprängas eller hur?
Läste du sagan om den gamla själen ?
Den är sorglig men väcker tankar .
Tanka bränsle hos Alvin , bästa energin och miljövänlig också .
Du skriver så himla fint Anna-Maria, kommer ofta på mig själv när jag läser din blogg och ska kommentera så sjunker jag ner i en massa funderingar o tankar om det ena och det andra som du skrivit, tillslut vet jag inte vad jag egentligen skulle skriva så jag blir tvungen att gå in och läsa din blogg igen och kommentera nästa dag istället, precis så blev det igår igen. Å inte har jag ens nåt vettigt att kommentera fast jag funderat o tänkt. Fast tänker på er det gör jag varenda dag!
Styrkekramar
kram
du har så fina tankar
det får mej att tänka efter o klaga mindre i min 4barnsfamilj kaos
livet är inte rättvisst o ett barn skall inte dö, men ibland händer det ofattbara
tänker ofta på er lilla son hur svårt svårtdet måste vara att förlora sin syster
kram til er
