BERÖRAS
I allt elände kan det vara så skönt att se dom och på en tillställning där man skall begrava sitt barn blir det övermäktiga känslor som väller upp. Sorg främst för att ens barn dött, inte finns bland oss längre på det viset som förr, lättnad att någon som känner en väl är där, glädje för att de kommit och för att visa sitt deltagande.
Fast vi var förberedda på att bland annat några från Lovas sjukhus skulle komma, från barnavdelningen brast det totalt för mig. Det var som att se 3 levande änglar komma mot en, dom har betytt så mycket under den här tunga tiden. Och grannens hälsningar från sitt barnbarn, Lovas jämngamla bästis, och fyrmänning, det gjorde så ont att höra hälsningen, och det kommer att göra ont att se flickan efteråt också, dom var alltid tillsammans, Lova och Amanda.
Det är då känslan kommer att komma fram igen, känslan av orättvisa att just vår familj och släkt blev drabbad fick en snörvla på. Samtidigt häslningen i sig så fint.
Människor har under Lovas sjukdomstid och efter hennes bortgång berört mig på olika vis. De som berört mig på djupet är de som öppet vågar visa att de delar vår sorg, just gemom skratt och delade tårar.
Man måste inte vara stark för att vara våran vän, det gör inget om man börjar gråta själv. Det om något är ett bevis på känslor, ömhet, deltagande, och lite av de andra som vi känner.
Idag är det ännu en dag utan Lova. 16 dagar sedan vi pussade dig levande sist, kramade dig levande, matade dig.
16 dagar sedan du senare bestämde dig för att gå vidare.
16 dagar för oss känns som en evighet som bara försvinner, i sorg, förtvivland, ångest och den ständigt återkommande frågan varför?.
Andra har levt ett för oss sina vanliga liv, precis som man skall. Medan vi under 16 dagar har hunnit älta, besöka våran dotter på bårhuset, svept henne, kistlagt henne, ordnat med begravningen och allt runtom den, sett ut våran familjegrav, tittat runt på gravgården för ideér om framtida stenen. Och så har vi sovit lite, ältat ännu mer, gråtit mer än vi någonsin gjort, skrattat åt fina minnen. 16 dagar av sorg, och förtvivlan, försök om att orka vidare, och så Alvin som sörjer på sitt vis. Fina lilla Alvin.
16 dagar som skall bli till ännu flera veckor, som blir till månader som blir till år, och ännu flera år. Utan dig Lova.
Varför? Man lär sig leva med sorg säger alla och jag vet att det gör man, eftersom jag genomlidit mina föräldrars bortgång, men jag kan inte jämföra sorgen med då, med den jag har nu efter att vår dotter dött.
Nu är den ingenting annat än övermäktig, oändligt bottenlös, svart, djup, förloarad i sig själv. Man famlar runt runt efter ett ljus som någonstans finns, men helt klart och ljust och vackert det blir det aldrig.
Min slutna cirkel är bruten, den brast, min cirkel av allt det som hör en familj till. Barn, ett hem, en man vid sin sida, gift med mannen. Och så hände någonting, och inget blir som förut, cirkeln brast och en bit försvann, som ur ett pussel.
Vår bit heter Lova, Lova Maria Alice, flickan som var så stolt över sina namn och sa ofta, " Jag heter faktiskt Lova Maria Alice Karlsson ".
Minnen...saknad...sorg...smärtsam sorg och oändlig saknad.
Andas, orka, andas, måste.
Vad otroligt fint det var alltihopa, kistan tårtor mm. Precis så som en prinsessa hade önskat. Önskar att jag hade kunnat vara med er och visat hur mkt vi tänker på er och lova trots att vi aldrig träffats.
Hej!
Har läst din blogg sedan i höstas och berörts. Tycker du skriver så vackert. Idag måste jag skriv till dig för i och med din blogg tror jag att jag kunnat ta till mig min systers död bättre. Hon dog i januari 2009 55 år gammal. Hade haft cancer av och till i 20 år så man bord kommit över det men det gör jag inte. Våra föräldrar har också varit döda i mång år men att mista sin syster var något anna
Tänker på er alla dagar.
Så vackert skrivet. Tänker på er familj och ber min mor se efter Lova. Hon saknar säkert sina barnbarn där uppe och har massor av kärlek över för en så fin lite flicka som Lova. Cancerspöket tog även henne. Kramar min flicka Nora extra mycket, så tacksam för att hon finns med oss i livet och hoppas att jag aldrig behöver genomlida det du och din familj gör. Varma kramar.
Så vackert skrivet, jag blir berörd, och så många andra med mig...
Jag har ju som sagt inte gått igenom exakt samma sak men jag förstår ju era känslor ändå. Känslan, sorgen och smärtan efter att inte ha sin förstfödda här längre. Men också glädjen över att ha syskonet kvar som hjälper till att föra det "förlorade" syskonets minne vidare.....
Kram
Vill bara berætta hur mycket ni rørt mig och min lilla familj. Æven fast vi aldrig træffats har både jag och maken gråtit flera gånger nær vi læst eran blogg och tænkt på hur orættvist det kan vara, ja vi har tillochmed pratat om att man næstan ibland får skuldkænnslor før att vara barn ær friska och spralliga, men det kan ju ta slut vilken dag som helst cancermosntret kan dyka upp nær man minnst anar. Jætte vacker begravning, kista och allt. Ni finns i våra tanker.
Jag berörs otroligt av din blogg, tårar rinner, önskar, ja vad kan ja önska för er skull? Själv vet jag inte, för Lova kommer ju inte tillbaka... Men jag kan önska att hon inte mera har ont och att hon ser er uppifrån och är en glad liten tjej med mormor och morfar.
KRAM!!
Så fint,så vackert.
Tänker på er...
Vilken enorm saknad efter sitt älskade barn.
Du skriver otroligt vackert, men det gör man när det kommer från hjärtat!
Du är en otrolig människa Anna-Maria! Jag blir så berörd av det du skriver och det är som att du skulle sitta bredvid en och prata, så äkta känns det. Vad fint ni hade ordnat det för Lova, hennes sista fest. Helt fantastiskt. Tack för att du skriver så personligt och delar med dig av era upplevelser i den stora sorg ni befinner er i...det är starkt! Stor kram till dig och familjen.
Rakt in i själen går dina ord och det är smärtsamt, det går att känna en spillra av din smärta och det är så tungt att hålla att allt brister. Bara av den lilla spillran.
Att bära hela molnet av svart sorg ...det går över huvudtaget inte att mäta upp i tanken ens.
Kramar, varmaste kramar!
Haft grillkväll på förskolan där jag arbetar,
barnen hade sånguppträdande och sjöng bla Idas sommarvisa.
Fick en klump i halsen och svalde tårar och snor,
tänkte på Lova.
Kommer alltid att tänka på dig Lova,
när jag hör den visan.
Fast jag aldrig träffat dig så fattas du mig,
det känns bara så fel att du måste bli en av änglarna:(
Ord som inte lämnar någon oberörd... Tänker på er
Tänker mycket på er,livet är orättvist.Inget kan bli värre,detta vet jag efters min älskade son Markus somnade in 4 maj 2010. Hans kropp orkade inte med alla kramper som blev fler o fler pga svårbeh epilepsi.Markus blev 9 år,hoppas han och Lova har hittat varandra nu och blivit kompisar.Är bara inte klokt vad vi måste gå igenom...
Det är det tuffa biten att man måste andas fast man inte vill, ibland.
Har som ni förlorat en dotter (som baby) och min pappa. Nej den är stor skillnad i djupet på sorgen tycker jag. Ens barn fattas på ett djupare plan.
Man måste uppleva för att förstå det.
massor med styrkekramar
så vackert skrivet .
Åh blir så arg, vill skriva så mkt, får så många känslor här inne..men vet inte hur jag ska uttrycka mig, hur jag ska skriva, VAD jag ska skriva...??
Kärlek till dig o din familj <3
Blir berörd till tårar varje gång jag läser din blogg, du skriver så rakt upp o ner, direkt från hjärtat. Jag hoppas du nån dag får "belöning" för vad du gått igenom i livet, dina föräldrars bortgång och sedan din dotters. Det är inte rättvist vad en del människor får ta medan andra glider genom livet utan större vedermördor!
Du är så bra på att formulera dig så att du förmedlar dina känslor. Saknad, kärlek, frustration, sorgsenhet och samtidigt glädje för det fina ni haft tillsammans med er lilla prinsessa.
Din text berör rakt in i hjärtat...
Jag gråter med er, fast på avstånd.
Sommaren är lång och jag och pojkarna finns här på dagarna, om man vill komma ifrån lite.
Anna-Maria vad vackert ni gjort för Lova, blommor, kista tårtor så värdigt och fint för den lilla prinsessan som reste för tidigt, jag kan se henne sitt på sitt rosa moln och titta på Er allihop och att hon känner att ni saknar henne så. Ingen kan ta ifrån Er tiden ni fick med henne.. INGEN inte ens döden och cancer
Anna-Maria vad vackert ni gjort för Lova, blommor, kista tårtor så värdigt och fint för den lilla prinsessan som reste för tidigt, jag kan se henne sitt på sitt rosa moln och titta på Er allihop och att hon känner att ni saknar henne så. Ingen kan ta ifrån Er tiden ni fick med henne.. INGEN inte ens döden och cancer
... är övertygad att din lilla ängel ser er varje dag, kramar dig och förmodligen tröstar er även fast det är totalt ofattbart, orättvist att ett litet, litet barn måste sändas vidare till änglariket... du skriver så vackert, så gripande och tack för att du orkar dela med dig.. tänker på er, kram.
Du skriver så man går i bitar, det är så vackert och DU har berört så många, i alla fall mig har du rört till tårar otaliga gånger.
Skickar styrkekramar i mängder för det behöver ni!
Har så svårt att finna orden.. ni finns i våra tankar.. kramar!
Har följt din blogg länge och måste givetvis först beklaga sorgen, finns inga ord som beskriver det ni går igenom. Men jag måste även berömma dig, du skriver så otroligt vackert, din blogg borde bli en bok!
Kram till er alla!
Jag har länge sökt de rätta orden. Kanske finns det inget som heter de rätta orden, men orden eller meningen som på något... När jag nu ser att du själv skrivit dem i din blogg hajjar jag till. Det är precis de orden som jag söker och jag finner dem hos dig. Du skriver att Lova inte finns hos er som förr. Det är precis så det är, hon finns inte där hos er som förr men hon finns ändå hos er. Tänk vad fantastiskt att lilla Lova gjort så starkt intryck hos så många människor. Jag som aldrig träffat er tänker så mycket på er och försöker att ta in eran erfarenhet in i mitt liv och vara tacksam och njuta av mina barn mera. Lova finns inte fysiskt på denna jord men hon finns här och hennes själ lever vidare.
kram, din smärta gör ont i mej
jag tänker på er
