KÄNSLOR I BILD
Inatt skrev jag att det har gått en hel månad sedan Lova lämnade oss i den värsta tänkbara sorgen och förlusten man någonsin kommer att kunna uppnå. Ett barn, ett litet barn, ens eget barn, ens eget kött och blod.
Ens livsgnista.
Idag 1 månad senare känner jag mig inte ett dugg bättre, inte alls gladare, inte ens min man är gladare och inte heller Alvin. 1 månad är kort tid i vanliga fall, men ni skall veta att nu känns det som om vi redan genomlidit en evighet. Det känns som om det hände igår samtidigt som det känns som det ännu inte hänt eller hände för väldigt länge sedan. Känslan är vissa dagar obestämbar på hur lång tiden känns sedan det värsta som kunde inträffa hände.
Känslor och ord, hatar, varför, sorg, oförmåga att någonsin vilja förstå.
En stor del av oss saknas.
Lova 22 maj - 22 juni 2010, 6.5 år gamal och 1 månad har redan gått sedan du lämnade oss.
En månad...Först har det gått en vecka. Sedan en månad. Sedan...
Varje siffra som sammanfaller med våra barns dödsdatum blir outhärdliga påminnelser. Som om inte "vanliga dagar" vore tillräckligt...
Jag funderade på att skicka extra starka styrkekramar idag men insåg att kramarna som ingår i "massmis med" inte kan bli starkare. Därför:
"Massmis med"
Niklas
Jag tänker på Lova flera ggr om dagen,
en tjej i min dotters klass är väldigt lik Lova.
Och när jag såg henne sist brast jag nästan i gråt pga likheten kanske vad vet jag men det skar i mitt hjärta.
Jag kände ju inte Lova mer än genom bloggen men när man följer en liten människas resa dagligen så blir man ju påverkad känslomässigt och det gjorde så ont i mitt hjärta när jag läste att hon somnat in.
Livet är så orättvist,
hon skulle ju ha sommarlov nu och få börja i skolan till hösten...
Ord blir bara ord,
finns inget att skriva egentligen som kan "hjälpa er" men kanske en liten tröst är att veta att Lovas öde påverkat många människor och att hon lämnat fotspår i våra hjärtan....
Hon glöms aldrig bort.
ledsen, orden som jag vill skriva känns bara toma å dumma. Skickar kramar <3
Finns inga ord, som Niklas skrev, först har det gått en vecka och sen helt plötsligt så...En evighet ifrån sina barn, samtidigt som det känns som igår....För mig närmar det sig att ha gått 4 månader, helt sjukt...
Tänker på dig, Er....
Måste ändå försöka skicka lite tröst, just nu i läget ni är i så vill man egentligen inte ens att det ska kännas bättre i sorgen, för det skulle kännas så makabert, den dagen det väl lättat lite så kommer ni att bli livrädda och hata den nya känslan, tills ni sakta vänjer er med att kunna må bra, ingenting blir som förr, men annorlunda kan oxå vara helt bra!
och i allt det annorlunda så kommer ni att trilla ner i massa hemska gropar under åren, men man klarar det med och man lär sig att de groparna är nödvändiga.
Men 1 månad är ingenting när det gäller sorgen, speciellt inte sitt barn/syskon/partner. Paniken är väl det enda som lugnat sig någorlunda stundvis, men allt annat härjar på ännu. Det tar tid och det ska det få göra :) kram
KRAM!
Tiden spelar ingen roll men vi hittar olika sorgearbeten dag för dag.Simon lämnade oss för drygt 2 år sedan men vi fattar inte än vad som hänt.Det hela är så ofattbart,genomdjävligt.Känner så med er för vi vet.Dom glada skratten och det härliga leendet,glädjen över att få göra det enkla men roliga.Simons bröder är ju utflugna så tystnaden är vedervärdig.Ta hand om varandra och försök att ha en skön sommar.Kramar Kia
Det tog fler år innan jag slutade vara skit-förbannad efer pappa dog, han fick aldrig en chans allt sket sig, operationer strålning de bara sa att det var för sent nu är det mer saknad efter 3 år det gör ont när jag tänker på honom det tar säkert flera år innan jag kan tänka på honom med glädje och inte att det gör ont och att jag gråter varje gång jag ser hans porträtt. usch fy faan jävla cancer skit.
jag går in här dagligen .
Och lika ledsen varje gång.
kan inte förstå hur ni har det med denna sorg.
Jag tänker på er dagligen
Styrkekramar till er alla / Malin mamma till Thilda -06
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Tänker också på er dagligen, och läser...
Så tragiskt, så meningslöst, så orättvist att detta datum ska ha den betydelse det får, år efter år.
Hej!
Läser din blogg ofta, inte varje dag eftersom jag är mitt uppe i min egen sorg efter våran Elias som blev en ängel i februari.
Har hittat en jättefin låt av enya som jag lyssnar på ibland. Blir hysteriskt ledsen varje gång jag lyssnar på den men efter tårarna lagt sig så känns det skönt! Texten är precis som man ibland tänker i sitt huvud.
Vill du inte lyssna på den så gör det inte! Vill du inte gråta just nu så lyssna inte på den. Men vill du så gör det.. Helt upp till dig!
Den heter iaf, If I culd be where you are
Idag 4½ månad efter Elias lämnade oss så lyssnar jag på låten med andra öron än precis när han dog.
http://www.youtube.com/watch?v=GBGaloOxNkU
Många kramar från mig till dig och din familj
