SÅ SKULLE DET JU VARA
Idag är det en sån där dag då man bara vill spy på allt gulligt, bra och fint. Vi saknar Lova mer och mer för var dag som går.
V a r f ör ?
Några veckor innan Lova fick sin första diagnos som alla trodde skulle bra.
Vackert foto...syskonkärlek på hög nivå.
Mina barns syskonkärlek bestod ofta i att bråka med varandra men oj vad jag skulle ge allt för att höra dem bråka igen...Jag håller med, det är alldeles för tyst...
Kramar....
Det kan kännas svårt nu men försök att inte vara bitter över den tid du inte fick med lova, utan va glad och stolt över det korta liv du hann ge henne. Gud ger oss det mest underbara han har bara på lån, dom han älskar mest tar han tillbaka för fort. Försök minnas allt det bästa du fick av lova. Styrkekramar till hela familjen.
Vilket vackert foto vilken kärlek dem emellan!
Jag vill bara säga att jag tycker att Lova har en sån fin klänning på bilden.
så himla fin bild på dina fina barn anna-maria...tårarna rinner ner för mina kinder när jag tittar på bilden, den är fylld med så mycket kärlek..lova finns alltid med er! kramar
Läser din blogg för första gången apropå nomineringen till Årets Blogg. Har nu gråtit mig igenom hela Lovas Sjukdomstid och förbrukat en hel hög med näsdukar. Det ni har gått igenom är en otroligt hård och fasansfull prövning utan dess like. Även jag har upplevt döden, sorgen och saknaden då även mina föräldrar dog alltför tidigt, men visst, som tvåbarnsmamma instämmer jag med det du skrev: den sorgen måste vara som en fis i rymden jämfört med den man känner då man som förälder mister sitt barn. Det syns på bilderna hur varm, glad och busig Lova var, en underbar flicka! Tack för att du påminde mig om vad som är viktigt i livet, att komma ihåg att vara tacksam för de dagar man har med sin familj, de goda stunderna. Hoppas ni har orken att fortsätta livet med denna enorma förlust i bagaget. Massor, massor av styrkekramar från en vars bardoms-sommarparadis ligger på Eckerö, Skeppsvik.
Hamna på din blogg av en slump. Började läsa och sitter nu här med stora tårar rullandes på mina kinder, kan verkligen inte sluta gråta. Min mamma gick bort i cancer när jag var barn. Därför fastnar jag ofta för saker som har med just cancer att göra, för det är så fruktansvärt, hur en sjukdom kan ta ett helt liv så fruktansvärt fort. Måste säga att ni har jätte jätte söta barn. Det går inte ens att tänka sig vad ni gått igenom. Jag som grät o plågades då vi fick bo på sjukhus några veckor då sonen föddes för tidigt. Och dom veckorna kändes som år. Och sedan när han opererades för ljumskbråck, vilken oro man hade i kroppen då, men ingenting jämfört med er. ALL kärlek till er.
Ramlade in här via en annan blogg & blir ledsen av att se att människor kan va så otroligt elaka...fy fyfy...Stor kram till ert nya lilla tillskott & jag är övertygad om att hon kommer ha en stora syster ,stolt som få ,som vakar över henne.Kram C
