SJÄLVÖMKAN?
Undrar som skribenten upplevt riktig sorg eller bara talar ur tomma intet om inget denne upplevt?
Klart man tycker synd om sig själv också i sin sorg och förlust, men sorg är mer än så. Sorg är det man förlorat, det man inte får uppleva i fortsättningen, det man upplevt i vackra minnen som också smärtar men på ett fint sätt men som ändå gör ont för man inte kan uppleva det igen.
När man kommit en bit i sin sorg ändrar den nog form och då kan man minnas mera vackra stunder utan att det gör allt för ont.
Men att bara kalla sorg för självömkan, det är ju en aningens konstigt. Åtminstone är det vad jag tycker.
Framförallt nu.
Alla upplever ju sin sorg olika, man ger utlopp för den på olika vis, man sörjer olika länge men att det på nåt sätt skulle handla om självömkan, det vill jag nog inte hålla med om. Det handlar väl snarare om att hjärnan, hjärtat och själen måste få bearbeta förlusten, en process som nästan alla går igenom nån gång i livet, endel flera gånger och på ett närmare håll än andra.
Sörja måste man få göra tills man själv känner att man är redo att gå vidare. Styrkekramar till er
Sorg är inget annat än ett frisk tecken på en sjuk situation! Enligt min mening, konstigt vore om man inte sörjde sitt barn, funderade på fortsatt liv? Funderade på meningen att själv överleva? Frågade sig 1000 gånger varför? VARFÖR just mitt barn? Varför just Cancer? Om man inte kan sörja har man stora brister i sitt känsloliv, kanske är det en psykopat själv som skrivit den texten eller en idiot som bara vill provocera... Men det spelar egentligen INGEN roll för huvudsaken är att just Lova har föräldrar som är friska och som är fullt kapabla att sörja, jag hoppas att personen som skrev så inte har några egna barn. Tänker på er! Många Kramar !
Låter som en den människan är en okänslig människa som levt sitt liv med en söndrig bil som ens största problem!
Ni finns i mina tankar!
Kram
Siste idioten är inte född än helt enkelt...blir illa berörd av att höra att folk/medmäniskor tänker så. Speciellt eftersom vi upplevt detta tragiska vi gjort...
Kram
Som tidigare skrivit så är det antagligen en psykopat som inte har ett fungerande psyke som skriver så.
Men, visst man är nog egoistisk i sin egen sorg på något vis. Jag har upplevt sorg nu indirekt genom min syster som förlorade sin bästa vän nu nyligen. Att se hur människor reagerar och beteer sig i denna bisarra situation är en aningens förunderligt. Alla vill ha en del i sorgekakan och alla slåss om att få ha minnen och ha en plats i M's liv.
Sorg är naturligt, alla reagerar olika. Jag är så otroligt ledsen för det som har hänt er och erat barn. Jag önskar Er all lycka och all styrka nu i erat fortsatta liv. Älska det liv och den tid Ni har kvar. Gör det för Lovas skull och Er.
Kram
Självömkan? Sorg är en fullständigt naturlig reaktion för alla oss som har förmågan att älska och tycka om andra. Vilken människa skulle inte sörja sitt barn? Jag undrar på fullt allvar hur människan som skrev det där på sin blogg fungerar...
Det finns en bok som heter "Sorgen är kärlekens pris". Och det är ju precis så det är. Kram!
Hej,
Satte vederbörande likhetstecken mellan sorg och självömkan?
Äganderätt...Jag skulle gärna vilja veta bakgrunden till ett sådant "utspel". Någonstans bottnar tankarna. De härrör ju någonstans ifrån...Människan är en komplex varelse, det har vi inte minst lärt oss genom några makabra kommentarer på din blogg.
Du har rätt i att sorgen har olika utseenden. Initialt förlamade den mig. Så är det inte nu även om den är lika påtaglig fortfarande. Snart 8 månader har passerat...Men sorgen där saknaden är en oerhört stor del är med mig hela tiden. Smärta. Tomhet. Rädsla. Förtvivlan. Längtan. Att försöka finna meningen med livet- där har du ett antal fenomen som ingår i min definition av begreppet sorg.
Kram
Niklas, en som sörjer sin älskade dotter
Låt oss kalla det självömkan då...men i så fall är självömkan helt OK!
Låt oss få tycka synd om oss själva när vi har sorg, låt oss få vältra oss i mörka tankar och verkligen tycka väldigt,väldigt synd om oss själv.
För det är synd om oss som förlorat någon eller ska förlora någon.
Att uppleva sorg kan man inte förstå förrän man själv är där. Sorg är en lång resa som är upp och ner, dag för dag och det är oerhört smärtsamt och mycket tungt att genomleva. Man andas, minut och sekund och man försöker överleva en dag i sänder.
Fy för elaka människor som säkert är skiträdda för att själv hamna i den situationen och därför blir aggresiva som skydd, jag kan inte tänka mig annat än att det är därför dom skriver så idiotiska kommentarer.
Styrkekramar från mig<33333.
En sorts självömkan, man är ledsen för sin egna skull. Jag kände sorg när jag blev av med jobbet, och den sorgen är ju självömkan, jag tycker synd om mig själv. Sorg behöver inte "bara" vara när man mister en person. Motgångar kräver bearbetning, blir man starkare eller svagare?
Men när någon annan dör så blir jag ju inte bara ledsen för min egna skull, att jag inte kommer träffa den personen mer. Jag blir ledsen för att alla andra blir ledsna, för de anhöriga som drabbas så hårt och för att den döda inte kommer få vara med oss mer och uppleva nya saker. Jag tänker på hur situationen skulle vara idag för de personer som lämnat mig/oss.
Nej visst man har ingen äganderätt över någon men det gör ju inte mindre ont för det när man saknar ihjäl sig efter någon som man är van brukar finnas i ens liv. Det handlar ju inte om varken äganderätt eller självömkan! Försök att inte ödsla energi på sådana kommentarer, ta inte åt dig. De flesta människor kan nog iallafall försöka förstå den sorg, saknad och oerhörda smärta ni går igenom.
Tänker på er sååå ofta, önskar bara att det kunde göra någon skillnad.
Många kramar
Jag bär oxå på en enorm sorg, nu anser jag ju att man inte kan jämnföra sorger hur som helst men jag vet att din är svårare än min. Jag beskriver min sorg så här:
Det är ju ens hjärta som gått i minst tusen bitar och just nu så är sorgearbetarna i full gång med att sy ihop hjärtat utan bedövningen, och för att kunna sy måste de använda minnen och tårar som förvandlas till hjärtetråd, så det går verkligen åt en hel del av både tårar & minnen.
Det har gått över ett år sedan de började sy i mitt hjärta men senast igår kände jag hur de sydde några stygn och det gör så ont tårarna kommer då med.
Vill här med skicka en enorm styrke kram till eran familj.
Kram Linda
Hmm,läste något liknande i en blogg jag också...Inget att bry sig om . Den jag läste handlade om en massa trams som menade att man inte skall ge efter för negativa känslor som skadar "jaget" mm....Rent skitsnack för att tala ren svenska. Självömkan enligt mig är när man tycker synd om sig själv över vissa saker,nästan lite som avundsjuka. Sorg är en känsla som ni måste gå igenom och kommer förmodligen känna hela livet,men den kommer att kännas annorlunda med tiden. Sköt om er nu.
Det gör ont att förlora en närstående och de gör ju nog mest ont att förlora sitt barn som Maria sa "Den sista idioten är inte född än".
De gör ont i mig att du får sådana påhopp :/ Hoppas du fortsätter kämpa och skriva i bloggen
Kram
Sorgen är priset som vi får betala för kärleken. Ju starkare kärlek ju större blir sorgen. Och till vem har vi den starkaste kärlek till? Jo, till våra barn (förhoppningsvis).
Kram Anna
Jag tror inte en människa skriver så om dom själv upplevt stor sorg. Jag har inte förlorat någon så att den har dött men jag har andra sorger te.x att min pappa lämnade mig när jag var 3 år och sedan dess aldrig velat ha mig, inte ens nu 30 år senare när jag själv har barn, det är min sorg. Inte för att det någon stans är jämförbart med att förlora ett barn men alla bär på något så att sitta och säga att sorg bara är självömkan låter ju helt vansinnigt. Sorg för mig är ett smärtsamt tillstånd som ett djupt sår som måste läka när en kroppsdel försvinner gör det ont och man måste ju bli frisk, det tar lång tid och man kommer alltid sakna den delen och känna sig halv som människa, så måste det vara att förlora ett barn så definierar jag sorg. Jag tänker på er varje dag och jag läste i Hannas pappas blogg om den där sagan om larverna och den var ju helt enorm så måste det vara!! Lova finns runt er men du känner inte igen henne längre fören du oxå kommer dit. Fin saga!! Många kramar Therese
Fantastiskt bra skrivet!
Hittade en dikt som var så fin!
Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte...
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka,
dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen
har intet
Den som inte har sorgen
kan ta sig till med vad som helst
Med vem som helst!
Den som inte har sorgen
har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen finns inte
hos den som aldrig har haft sorgen
Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum
i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick
och förståelse
Claes Andersson
Nej, sorg är inte självömkan.
När jag förlorat min son läste jag något mycket finare, nämligen
Sorg är bara kärlek som blivit hemlös.
och i det tolkar jag ju större kärlek desto större sorg..
Kramar till er <3
Som alla andra skriver vi sörjer på olika sätt och du har all rätt i världen och sörja som du vill , För de är ingen som vet hur du tänker och känner. Tycker de är starkt av dig att skriva i en blogg om hur dina dagar går sakta framåt.
Kramar
Jag fattar INTE varför okänsliga empati/sympati störda idioter ens har mage att skriva så IQ befriade kommentarer i din fina blogg! Du som är stark nog att dela med dig av denna obeskrivliga sorg, och så kan ändå inte vissa ge fan i att häva ur sig dumma saker!
Kram till er. Jag gråter varenda gång jag läser din blogg men kan ändå inte låta bli att kika in hit emellanåt ...
Och glöm inte att kroppen bara är ett skal, själen lever Alltid vidare och visst tror jag är söta lilla Lova är med er ibland fast bara i en annan form!
Alla upplever ju sorg på olika sätt och den har olika stadier.
Troligtvis har personen inte upplevt riktig sorg, eller så är denne helt känslokall
Alla som ser detta:
Imorgon ska Lovas familj vara med om något omänskligt. Det mest obegripliga och orättvisa en förälder kan vara med om....
From kl 11, svensk tid, kommer jag imorgon att skicka koncentrerade tankar till hela familjen. Min övertygelse - som jag nått fram till sedan Hanna lämnade oss - är att gemensamma tankar på ett gemensamt mål kan skapa enorm kraft och som en osynlig hand dela den totala påfrestning som väntar familjen imorgon. En vädjan.
"massmis med"
Niklas
Jag tänker på er varje dag, men speciellt imorgon när Lova ska begravas. kram
har precis läst den här bloggen och jag kan inte ana vad du och de dina går igenom... varför är det så orättvist, varför är det de små som ska drabbas av detta hemska monster som cancer? Tack för att du skriver, öppnar ögonen för denna fruktansvärda sjukdom.
Jag skickar alla de varmaste tankar till dig....
Hej, tänker och känner med er jättemycket.Vi förlorade vår Simon för 2år sedan i PNET.Han blev 13 år en månad innan han lämnade oss.Vi har kommit i kontakt med Niklas och Kicki,Hannas föräldrar.Vi kommer att vara på Almers hus samma vecka nu i sommar.Det finns inga ord bara tankar.Vi lever här och nu och en dag i taget.Ta hand om varandra Kram Kia
