VAD MAN KAN SÄGA
Man kan utöver att nödvändigt måsta säga något bara lyssna, agera lite slagpåse, ställa upp i vått och torrt och bara finnas där.
Gläd er med oss då vi är glada, sörj med oss då vi sörjer.
Det är nog samma sak som om ni förlorar er hund efter 10 år och jag skulle bara svara, " Ja det är ju så synd det som hände men säkert det bästa för hunden var ju så gammal, men vad bra att det finns många andra hundar som vill ha ett hem " Nu drar jag den här liknelsen eftersom de flesta kan relatera till att förlora ett kärt husdjur då många gjort det. Man kan inte bara ersätta det gamla med ett nytt och bara gå vidare i ett nafs och endast le och vara glad åt allt fint man haft, det är ju allt det fina man saknar, det som skulle fortsätta att vara.
Tänk er då att förlora det ni burit i er mage och skapat av kärlek tillsammans med en människa ni älskar, barnet som sa mamma och pappa vid 8-9 månaders ålder. Det som verkligen är en del av er. Och en dag är den borta för alltid om den ens hunnit börja livet utanför mammans mage.
Alltså, det man själv inte skulle vilja höra, det skall man heller inte säga, trots att man säger det för att man tror det är snällt sagt. Och ni märker om ni sagt fel, för den drabbade kommer bara att slå ned blicken och förbli tyst.
Men en kram kan man alltig ge, en kram kan säga mer än flera hundra ord. En kram och kanske ett, " Jag tänker på er och tycker det är jobbigt, jag kan inte säga att jag vet hur ni känner för det gör jag inte, men jag finns här om ni behöver mig."
Ett sådant uttalande räcker fint för de flesta av oss, om ni har relation till familjen.
Nu är det här mina åsikter och mina tankar, och jag orkar verkligen idag inte att bli ifrågasatt över dessa. Jag behöver inte förklara hur ni skall göra, för lite kapacitet att tänka måste man ha själv, relatera till er själva, vad skulle ni vilja höra av era vänner om det var ni? Det vet ni nog inte riktigt själva för det är kanppat så vi drabbade vet alla gånger.
Det är en skitdag idag, det går i vågor upp och ned, upp och ned men just nu är det igen mest nedåt, nedåt, nedåt. Jag vill inte höra något om att glädjas över allt som varit för hur många gånger har jag inte bloggat om min tacksamhet över det? Det jag däremot ALDRIG blir tacksam över är det hemska som drabbar oss änglaföräldrar och det vi måste kämpa oss igenom dagligen.
Hannas föräldrar, Anthonys, Gustavs, Alvins, Adrians, Evelinas, Weras föräldrar och så många många fler föräldrar jag fått bekantskap med på bara 1 månad. I våra hjärtan saknas en pusselbit för alltid, i våra hjärtan kommer det alltid att finnas en djup spricka som lätt kan börja blöda trots att det kanske känns bra dagen innan.
EDIT
Fick en bra kommentar som faktisk är tänkvärd för alla.
marianne om SAKER MAN INTE VILL HÖRA:
Finns väl egentligen inget som kan trösta i er situation. Det bästa man kan göra är att tänka på de fyra H:na
• Håll tyst - säg inte att du förstår, för var och en som mist någon nära bär sin
egen sorg som ingen annan kan förstå fullt ut. Och säg framförallt inte att den
sörjande ska försöka glömma, det vore ju hemskt att göra. Det behövs inga
ord för att känna tröst - låna bara ut dina öron och lyssna!
• Häll i - den som sörjer glömmer så lätt bort att äta och dricka och blir ännu
svagare av det. Så bjud gärna på en liten bit mat och något att dricka.
• Håll om - om du visste så viktigt det är för en förtvivlad människa att känna
mänsklig värme!
• Håll ut - jag vet att den som sörjer är jobbig för omgivningen! Men försök att
hålla ut. Jag lovar att du på sikt kommer att få belöning för ditt tålamod!
Det finns ju inget att säga,ord är bara ord,det är ju ingeting emot att förlora det värdefullaste man har men tyvärr är det så att många känner att dom måste säga något och då kan det nog lätt bli fel(jag är inte en av dom) Jag skickar hellre massa kramar till er ♥
kram
Jag vet att det jag uppskattade mest när jag förlorade min pappa var de vänner som helt enkelt visade att de fanns där. De som inte var rädda för sorgen. De som såg bakom skalet - när jag svarade "bra" på frågan hur jag mådde, så vågade de fråga "men hur mår du egentligen?" De som torkade mina tårar gång på gång, de som tog mig i sin famn och lät mig gråta ut.
"I nöden prövas vännen" heter det ju, och nu förstår jag vad det uttrycket verkligen betyder. Riktiga vänner finns där för en när man verkligen behöver dem, de står inte på avstånd och beklagar sorgen alternativt häver ur sig någon av alla dessa klyschor. Eller ännu värre, att de helt slutar höra av sig.
Sorgen blir lättare att bära med tiden, men den försvinner aldrig. Jag sörjer lika mycket idag som då pappa dog, om än inte lika "aktivt".
Kram!
*KRAM*
Många varma tankar - och blöta tårar - från mig som tittar in hos Dig allt emellanåt.
Kan inte ens fatta hur hemskt det skulle vara att förlora ens eget barn - vi har två småkillar - utan kan bara relatera hur jobbigt det var att förlora Pappa i svår j-la cancer under ett långt och hemskt år när jag var 20+.
Därför förstår jag fullkomligt Ditt inlägg - det är bara så jobbigt med folk som tror att de måste säga ngt för att ha sagt ngt eller - ännu värre - folk som låter bli att höra av sig, eller undviker en, för att de inte vet vad de ska säga...
Har därför absolut inga råd eller tips men jag tror på Dig och kommer att fortsätta titta in och skicka varma tankar Din väg regelbundet.
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Anna-Maria,
4 H:n...Hanna får stå för det femte...
Vi är ju tillsammans med tre andra familjer som också har förlorat ett barn. Naturligtvis pratar vi...bla om det här med andra människors kommentarer...Det känns bra att vara här sannolikt för att alla som är här verkar vara jordnära och att vi kan se varandra som presumtiva "hjälpare". Återkommer med mer kommentarer. Tänker själfallet på er och Anthonys och Pontus föräldrar...När ni känner att detta kan vara rätt forum tror jag att det kan hjälpa till...Men, VEM VET??
"Massmis med"
Niklas, Hannas pappa
kram och krat till dej
det är tungt att sörja
tidigare talade man o m ett soregeår, men numera pratas det sällan om det
krafter till er alla
Det absolut värsta som jag kan tänka mig att vara med om, är just att förlora någon av mina barn. När jag tänker på det så tappar jag nästan andan. Det du går igenom och hela din familj går igenom måste vara som en mardröm, en hemsk mardröm som man bara önskar få vakna ur. Jag beklagar verkligen det som hänt er och jag skickar en STOR kram!!
Nej det finns inget att säga egentligen, men ett inkännande sätt är aldrig fel hos sina medmänniskor.Och kramar håller jag med om att de värmer, även om de är cyberkramar, orden jag tänker på dig är ju också sköna att höra på något sätt, precis som du skrev.
Någon sa att sorgen är individuell, att alla inte sörjer på samma sätt, det är ju sant, men oavsett "HUR" vi förlorat våra barn så kan ju vi änglaföräldrar relatera till hur det känns "ATT" ha förlorat dem. Som du skrev Anna-Maria, att känna smärtan över den där pusselbiten som fattas och alltid kommer att göra...Sen att ni var "beredda" och det var inte jag, det spelar ju ingen roll. Det är ju lika hemskt ändå hur utgången blev.
Du vet var jag finns...
Kram
Kommentarer som ges till människor i sorg är nog bland det svåraste som finns att ge.
Jag håller med om att det finns en del korkade kommentarer som sårar mer än de hjälper.
Sorgen över någon man förlorat finns alltid kvar, ingen annan person kan någonsin ta dess plats. Det finns tllfällen man kan verka lycklig igen, men det betyder inte att man sörjt färdigt....det gör man inte.
Kram på dig!
Jag har också varit arg, irriterad, ledsen och förbannad på alla konstiga kommentarer. Speciellt goda råd och tips. Men vad jag tyckt varit skitjobbigt är de som inget säger, för är det nån gång som jag blir oerhört påmind om att allt är annorlunda är det då(om man nu kan bli påmind om något som snurrar i huvudet 24 timmar om dygnet). För jag vet ju att personen i fråga tänker lika mycket som mig i den situationen men de säger ingenting. Att faktiskt säga att man inte vet vad man ska säga är ju också att faktiskt säga nåt. Varför tror människor att de kan göra det värre, det värsta har ju redan hänt oss.
Man är plötsligt den som är obehaglig för omgivningen precis som marianne sa. Man har ställt till det så att personer runt omkring hamnat i en obehaglig situation. Jag har fått höra att det är ju inte så lätt att stå på andra sidan. Men för oss som förlorat ett barn känns det som väldigt lätt i jämförelse. Oj, ja nu fick du lite av mina åsikter hoppas det var okej.
Stor varm kram från Alvins mamma
Du har så rätt när det gäller vad vi inte vill höra.Dumma kommentarer kan vi klara oss utan.Vi kämpar för att "överleva"dagen utan våra älskade barn.Vi är nu 4 familjer på Almers hus som alla har förlorat ett barn i den där jäkla cancernörden.Ta hand om er så mycket det någonsin går,Sommarhälsningar Kia
Tack anna-maria. Som vanigt, så sanna ord!
Styrkekramar.
Vad bra sagt! Tänker man efter så stämmer det rätt bra :)
Der fyra h:na är verkligen något som jag tycker var mycket bra skrivet! Kommer hjälpa mig väldigt mycket just nu då min bästa väns bror dog för ett par dagar sen. Så tack Anna-Maria och Marianne för bra ord som kan hjälpa mig att vara en bra vän och stöd för min vän under hennes jobbiga tid.
Sänder även en styrkekram till dig Anna-Maria med familj!
Kram
