FREDAG
Barnen har kommit bra överens, Lova har inte mått dåligt, hon har hållit igång och hon har lekt.
Jag blev bjuden på lunch av en vän, det var en fin gest, tack igen, vet att du nog läser. Men i bakhuvudet finns framtiden hela tiden, den gnager, den maler, den tynger ch tar massor av energi och orsaker en oerhörd ångest och smärta.
Hur länge skall man orka, och varför kommer ingen med " erfarenhet " och som genomlidit detta själv och berättar åt mig hur man gör för att få någon som helst struktur och ordning på sina tankar. Fan vad ensam jag känner mig i allt jävla elände. En gång var vi en familj med 2 friska barn, sedan var vi en familj där det ena barnet hade fått en cancerdiagnos men med goda utsikter för framtiden. Över en enda natt slets allt det också bort och byttes ut med orden. Dystert, dålig prognos, några månader har andra överlevt. Vi är i en ständigt pågående mardröm som bara blir värre och värre. Låt den ta slut, låt det bli bättre. Skulle inte Alvin finnas nu och Lova dog vete fan vad jag själv hade gjort sedan.
Jag har genomlevt det du går igenom men jag kan inte säga att jag har några råd att ge dig. Det enda är att man till sist lär sig att leva minut för minut och att ta vara på varje bra stund, att glädjas åt varje leende. Man lär sig att inte se framåt för då blir man galen. Man ibland, särskilt när man är ensam, kommer sanningen över en och den är så fruktansvärt grym och brutal. Ett råd jag ändå vill ge är att kramas, hålla om, se till att få så mycket beröring som möjligt. Det är säkert självklart för dig men så oerhört viktigt. Jga ångrar att jag inte tog mer kort. Det var inget man kände för i kaoset men jag hade velat ha mer bilder.
Vad jag förstår så finns det ändå ett lite hopp för Lovisa. Håll kvar vid det.
Många kramar till er
Lotta
Hej.
Jag har skickat ett mail till en person som jag hoppas kan vara den du efterlyser.
Stor kram!
Har ingen personlig erfarenhet,men har du läst timpas blogg? Googla på det så kommer det nog upp,Dom förlorade sin pojke i cancer..
Va skönt att läsa att Lova, trots allt, haft en bra dag idag! Men jag kan tänka mej att framtiden gnager på där ändå...tungt!
Ha de bra och sköt om er! Tänker på stackars Lova alla dagar.
Vad underbart att ni haft en bra dag. Själv har jag börjat dela in dagarna i bra och dåliga och svarar också så när folk frågar. Jag upplever att den enda glädjen i allt elände är att vi i min familj faktiskt njuter väldigt mycket av de bra dagarna, sådant man inte tänkte på innan sjukdomen. De ger ändå en gnutta styrka åt de dåliga dagarna. Hoppas ni får många fler bra dagar då ni kan skingra tankarna lite.
Kramar från Camilla
Jag tror att varje människas känslor och tankar är unika för just bara den personen och oavsett om någon gått igenom samma sak tror jag inte det finns bra råd att ge. För alla upplever en känsla olika, men det man kan göra är att finnas där för varann och du vet bäst själv vem i din närhet som finns där för dig nu. Oftast när man vet det så kanske det bara räcker att personen är där, finns där ifall man vill prata. Annars kan det vara skönt ibland att ha en person nära sig och veta att den finns där fast man kanske är tyst, att två människor ger varann stöd i tystnaden. Inget tvång att prata om känslor som finns inom en som ändå inte går att beskriva, bara känna.
Jag håller alla människotummar och hundtassar och katttassar i mitt hem för att Lova skall tillhöra den lilla procenten det går bra för. Man skall alltid försöka tro och hoppas fast livet känns för jävligt. Kämpa på och ge Lova och Alvin en kämpa på kram. Han är också en kämpe som finns där för sin syster när hon ger allt för att bli frisk.
"Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be, sluta aldrig drömma, ett under kan ju ske."
Snart kanske allt känns redigare, det är ju så nytt ännu, så ofattbart och svårt att greppa ... räkna inte dagar, utan ta stunderna istället, njut av varje stund du kan leva ert gamla liv.
Men som du skriver "mardrömmen fortsätter" .. jag går in här flera gånger om dagen i tron att något ändrat under dagen, att läkarna hade fel, bara nåt som visar att det är en mardröm!
Finns det ingen stödförening här på kobben? Kanske cancerföreningen kan förmedla kontakt till någon som varit i samma helvete som er??
Mina varmaste och starkaste styrkekramar till er alla! Jag hoppas att du i någon kan hitta stöd under den här tiden! Och jag håller som så många andra här tummarna för det lilla hopp som finns!
Sassa
Läs denstarkastestjarnan.blogg.se, en bra blogg om cancer.
Hej! Hittade din blogg genom familjeliv för några dagar sedan. Det gör så ont att läsa om Lova och att hon kanske inte får finnas till så länge till! Önskar med alla krafter att ett botemedel ska plockas fram, helst igår. Barn ska inte behöva gå igenom något sånt här. Hur starka, duktiga och modiga dom än är så ska dom inte behöva vara det. Dom ska vara bekymmersfria, friska, pigga och leka och skratta sig igenom dagarna.
Vill också säga att jag beundrar er, hela familjen, som orkar kämpa. Hoppas så innerligt att mirakel ska ske så att Lova får leva ett långt liv med mycket kärlek och glädje!
Kram Camilla
Jag tror precis som nån annan skriver, att det är omöjligt att få, eller ge, handfasta råd om hur man överlever sin vardag. Trots att det är precis det man skulle behöva. En konkret handbok, "gör så här", skulle kännas som en lättnad eftersom man då slapp tänka själv. Man tänker så himla mycket ändå i den sits ni sitter i nu. Men lik förbaskat finns ingen sån bok. Därför att vi alla är olika med olika vardagar, olika sätt att leva och tänka och vara. Därför tror jag att det bästa rådet (om än jäkligt luddigt) är att gå på magkänsla. Att lyssna på de där "rösterna" på insidan som oftast har mer att säga än man kanske låter dem göra. Gör det som känns rätt för stunden och försök att koppla bort alla tankar på framtiden som du ändå inte kan göra nåt åt.
Det finns många här ute som tänker på er!
vad roligt att läsa att Lova har haft en bra dag,jag var även in och titta på spargrisen,vad den växer,jag tänker jätte mycket på er och sänder massor med styrke kramar om man ändå skulle kunna hjälpa på någotvis fast jag inte känner er,men man känner sej så hjälplös.....
många kramar
åh anna, önskar det fanns något jag kunde göra..tänker på er..massvis med kramar <3
Styrka åt er, vi är många som ber om att Lova ska vara en av de överlevande.
