LOVA PÅ SJUKAN

Lova åkte in till sjukhuset igår natt. Hon hade sådan värk i kroppen/benen främst att "bananisarna" som hon kallar värktabletterna inte hjälpte.
Just nu är jag och maken och Alvin hemma och Lova har sällskap av farmor. Maken sov med Lova inatt.
Hon har ej velat komma hem heller då hon känner trygghet i sjukhusets vrå då det börjar göra för ont.
Hur jag mår själv idag? Kroppen min börjar spela mig egna små spratt har jag märkt. Stressen  påverkar en något på de "kvinnliga funktionerna ".


Finns det vettiga " hjärnskrynklare " på Åland?, finns det någon som är van med krisande familjer som varit i förlust eller nära på? Kan vara bra att veta, ni kan fast maila mig privat med tips. Jag kan ju säga så här. När jag var 16 år skulle jag testa en skrynklare en gång, jag gick dit två gånger. Sista gången gav människan mig ett papper och en penna sen skulle jag rita mönster och figurer.
Undrar vem av oss två som behövde en skrynklare mest. Hennes konstaterade, ja du verkar lite ensam. För att jag ritat så få människor på pappret. Jisses. Jag gick aldrig tillbaka mer som sagt.


Nå nu skall vi väl så småningom åka tillbaka till Lova. Krama henne och hoppas hon inte har allt för ont. Hon var lite förkyld också, men hon hade ont redan innan förkylningen. Samma nervsmärtor som hon en gång hade i armarna då allt började.



Kommentarer
Postat av: Lotta

Bara varma tankar till er .

Fruktansvärt , och finner inga ord att

trösta med .

Läs annasanatomi.se

Hon kanske kan stötta på ett sätt som ni behöver .



Livet som tar de värsta omvägarna med oss , att drabbas som ni är så orättvist .



2010-03-27 @ 16:31:41
Postat av: Amanda<3

mina varmaste kramar till er idenna stund <3

2010-03-27 @ 17:14:24
URL: http://jessicaaamandaa.blogg.se/
Postat av: Ingrid

Stackars lilla tjej som ska stå ut med så mycket. Och visst vet barnen mycket väl hur de mår. De kanske inte säger det rakt ut för att inte göra föräldrarna ledsna men de vet.

Vår tjej haft det tufft och kommer aldrig att vara frisk som andra men hon lever. Hon hade en dålig prognos och ett tag trodde vi att allt hopp var ute men hon finns hos oss och hon har vunnit kampen mot cancern denna gång. Man vet aldrig vad som kommer...

Det jag alltid har haft funderingar kring är att alla barn som har fått cancer, de får kämpa så hårt så hårt. De är så duktiga och det finns sådan livsglädje i dem och ändå trots allt så räcker det inte för några av dem. Det är inte deras fel och det är inte för att de inte har kämpat tillräckligt eller för att föräldrarna inte har kämpat tillräckligt. Men det är så orättvist mot de friska barnen som inte alls behöver kämpa på samma sätt. De får leva och de som kämpar mest får inte det.

Jag kommer så väl ihåg den smärtan och ångesten och oron. Den kryper upp då och då när något inte är som det skall med dottern, men den kommer inte upp när de andra barnen har något.

Så länge vår dotter var under behandling och en tid efter det så hade jag samtalsstöd en gång i veckan av en socionom. Hon kom hem till mig och med henne kunde jag prata om allt som jag inte kunde med någon annan, inte ens med min man. Skönt att kunna lämna över det hos någon som ska kunna hantera det. För mina vänner ville jag inte heller konfrontera med de allra tungaste tankarna.

När jag mådde dåligt igen i höstas var jag ett antal gånger hos en psykolog som är anknyten till Kvinnohälsovården. Hon hälpte mig att föra tankarna åt rätt håll igen, inte bara se det mörka utan även det ljusa. Se att jag själv duger och gör så mycket som jag inte själv såg. Jag såg bara det som inte fungerar. Vår son har förra sommaren fått en ADHD diagnos och ligger nära en asperger diagnos också. Inget livshotande denna gång men mycket väl något att bekymra sig för.

Jag har alltid sökt hjälp innan jag har brutit ihop helt och hållet. Och jag har också fått hjälp, i form av ett öra som har lyssnat och en röst som har ledd mina tankar till det positiva.

Men som sagt, jag känner så väl igen smärtan, när vi trodde att tjejen hade fått återfall i sin högriskleukemi så var det det svåraste jag har varit med om. Den chocken sitter fortfarande djupt efter så många år. Efter det har jag inte tagit något för givet längre. Helt oförberedd kom läkaren så sade att hon hade fått återfall, åtminstone tydde allt på det. Det tog några veckor och många undersökningar att komma fram till att det inte var ett återfall. Men läkarna hade aldrig sett något sådant och vi fick helt enkelt vänta och se vad som hände med henne. All behandling sköts upp tills vidare.

Nu har jag visst skrivit alldeles för mycket. Det gör så ont att läsa att din dotter har det så svårt, både för henne själv och för er. Men livet har sitt värde och även om det förblir kort så har hon kunnat ger er mycket glädje. Du kommer för alltid att behålla henne i ditt hjärta, där hon ju redan är.

Barnen vet, de är så kloka även om de är små. Även din lille pojk förstår säkert mer än vad han visa. Glöm inte att vara ärlig mot honom också.

Sök hjäp. Du behöver alla dina krafter för att klara av det som skall komma, hur det än blir.

Jag hoppas innerligt att din dotter kommer att kunna besegra sin cancer.

Varma hälsningar

Ingrid

2010-03-27 @ 17:22:28
Postat av: Titti

Varma och ömma omtankar till

Lova och er andra i familjen.

Önskar så att man kunde

trolla bort allt det sjuka

men det är bara önskedrömmar.

Kram Titti

2010-03-27 @ 18:10:52
Postat av: Toja

Ring VUP, vardagar (tel5357)berätta om läget och se till att du får en akut tid, eller om det är en telefonkontakt vid behov du vill ha så ring psyk.akuten tel 431430 så får du prata telefonledes akut med sköterska där, tyvärr kan det bli olika människor varje gång du ringer.

På vup:en får du en egen terapeut, behöver inte vara psykolog utan kan vara en sjukskötare eller familjeterapeut man får tilldelat, jobbar många jätteduktiga där!!! Men sen är det ju olika med personkemi osv.

Lycka till!!! p.s psykakuten kan du ringa närsomhelst, dygnet runt!!

2010-03-27 @ 18:21:40
Postat av: Carina

Ja jag ger inte så mycket för "skrynklare" när jag var dit för nåt år sen så, slutade med att han tyckte vi skulle börja fokusera på problemet iställe för att prata...jaha ja...fick oxå sitta o rita konstiga saker på papper. Sen blev han sjuk o glömde att ge mig en ny tid...tur att man inte hade några allvarligare tankar då. Har vart till en annan oxå för ett år sen o det räckte fint med 2 gånger, att bara prata av sig lite. För e det inte sånt de e till för att man ska få prata, prata och åter prata... kanske kan vara skönt att få komma till någon och just bara prata, nån "neutral" person. Hoppas det finns nån bra för dig.

Tänker på Lova och er alla dagar och önskade man kunde göra nåt för er. Kramar

2010-03-27 @ 18:29:22
Postat av: Bianca m. familj

Stackars lilla Lova! Livet är fruktansvärt orättvist och kan inte föreställa mig det ni går igenom, men önskar att ingen skulle behöva gå igenom nåt sånt här:( Vi tänker på er och skickar många styrkekramar!!!!

Christina Wikner-Löthman är bra, men kanske hon gått i pension:-o Men tror inte det spelar ngn roll, man kan nog alltid få kontakt med henne!! Ha det så bra ni kan nu och sköt om varandra!!!

2010-03-27 @ 19:18:42
Postat av: Jonna

Jag vill tipsa dig om att gå till Nils-Gustaf Eriksson. Han är psykiater (vidareutbildad läkare), mycket duktig, känns som en "vanlig" människa och specialist på just kriser. Jag har gått till honom själv för handledning inom jobbet. Dyr är han men du kan antagligen få remiss och betalningsförbindelse av Lovas läkare med tanke på er situation. Om du har en privat försäkring kan det täcka samtalskontakt också, vanligtvis för en period på högst två år utan avbrott. Du hittar honom i Cityläkarnas lokaler (Nya Apoteket), telefonnummer är 17233. Kram till dig!

2010-03-27 @ 19:24:11
Postat av: Känner er inte, vet inte vilka ni är, men:

Åh, kära nån.

Jag läste lite av det som står på din första sida.

Herrejävlagud, jag finner inga ord.

Jag är så ledsen för er skull.

2010-03-27 @ 20:07:30
Postat av: Alexandra

Jag har gått till Britt Österberg på mentalvårds byrån, jag har gillat henne.

2010-03-27 @ 20:59:17
Postat av: mira

en stor kram till den lilla tösen och hoppas smärtan släpper efter lite snart så hon orkar komma hem!

2010-03-27 @ 22:13:06
URL: http://metrobloggen.se/missne
Postat av: Nettan

En jättestor kram till er från mej....



When life is hell, I hardly can tell

You must be, the saviour for me



You see me, touch me, love me

Make me alive

You- beautiful friend of love

2010-03-28 @ 00:52:21
Postat av: UC

N-G Eriksson är nog den psykiater på Åland som har störst erfarenhet av krisarbete, skulle rekommendera honom i Er situation. Han finns på Cityläkarna nuförtiden.

2010-03-28 @ 13:58:19
Postat av: Eva

Hej

Beryl Fagerlund är oxå bra, hon är familjeterapeut, kan va värt att prova. Hon är ju van att handskas med familjer som hamnat i kris av olika skäl.

Kram Eva

2010-03-28 @ 15:16:53
Postat av: Moa

Stackars tjej alltså... Hoppas hon mår bättre nu! Inte har så ont...

Hoppas du hittar någon bra hjärnskrynklare. Det är ju så individuellt det där, dels vilka som är bra och vilka man passar ihop med när man ska prata. Jag och terapi gick inte ihop så bra, speciellt inte med mina två första terapeuter...

Kram!

2010-03-28 @ 19:21:34
URL: http://legobit.bilddagboken.se
Postat av: EvaB

Din blogg berör oerhört. Tänker på er. Skickar styrka och ork tankevägen!

2010-03-28 @ 19:44:32
Postat av: Imsa

BUP har också samtalsstöd för kriser som gäller barn/familjer. Jag gick hos Jaana Lundström när V föddes och vi bara bodde på sjukhuset och fick bakslag efter bakslag. Lycka till & hoppas du hittar någon bra att prata med.



Kram Mia

2010-03-28 @ 20:25:00
URL: http://imsavimsa.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0