LOVA FÖRKYLD
Tur nog så var det som syndes bara slem och ingen mer dum cancerspridning dit iallafall. Räcker väl med hela hjärnhinnan och ryggmärgen tycker man. Så läkaren tror mer på en vanlig virusifektion nu.
Imorgon börjar strålningen igen. Det börjar lida mot sitt slut och vi har gjort halvtid redan i strålningen.
Vad som händer sedan vet ingen men antagligen vill de förflytta oss hem till Åland sedan och Lova får väl vad jag kan tänka mig fortsatt palliativ vård där sedan.
MRT kan nog omöjligt ta bort all cancer i henne, och det känns ju som det känns.
Det är som om man nått ett stadium där man förstått fast man ändå inte vill acceptera det faktum som är. Hjärtat och hjärnan tänker så olika saker.
Det har varit så fantastiskt att ha Lova i sitt liv. Fått vara hennes föräldrar, ha henne till storasyster.
Man vill inte att det skall ta slut någonsin samtidigt som det är så kämpigt för henne som är bunden till rullstol eller säng.
Måste matas och bytas blöjor på. Vårdas som en baby. Och hur skall det inte kännas för henne själv som en gång var självständig. Allt hon har lärt sig och kunnat finns inom henne men hon kan inte göra något själv.
Jag vill inte att hon bara försvinner efter 6.5 år och aldrig kommer tillbaka. Samtidigt vill jag inte att hon bara är ett paket av sitt forna jag.
Ingenting blir direkt som vanligt mer, oavsett vad som händer.
Och att komma hem är skrämmande, hem till huset, alla minnen och allting. Hem dit Lova vuxit upp sedan hon var 5 månader gammal. Ja fy fan. Det är hemskt var skrämmande bara det är. Om hon en dag inte finns sedan.
Samtidigt är det ju så många fina minnen. Men det är ändå skrämmande och gör ont redan nu.
Det ni går igenom går inte att beskriva i ord.
Känner att tårar trillar nedför kinderna o jag vågar inte ens tänka mig in i eran situation.
Du ska veta att jag tänker på er o lilla fina Lova!
Massor med styrkekramar <3
Att inte veta, även att tänka på vad man inte vet om är skrämmande.
Det måste nog göra att ena sekunden är huvudet fullt av tankar och nästa är det helt tomt.
Jag önskar jag kunde ta era tankar ibland och avlasta er och bara låta er leva ett underbart liv.
Ett liv där inget ont fanns och allt bara var fint.
Som när man tänker på en blomsteräng.
Jättekramar !
Ingen kan förstå det ni går genom nu. Det finns ingen mening i det, ingen rättvisa, det är så fel att ett litet barn - och hela familjen - ska leva som ni gör nu, och berövas det liv ni borde få leva. Ni finns i våra tankar.
jag tänker på er..massa kramar
Man får tänka på all tid ni fått tillsammans, på allt roligt, fint, trevligt, mindre trevligt ni har gjort. Vilken fantastisk möjlighet du haft som praktiskt taget fått vara hemma med både Lova och Alvin sen de va små, det har ju gjort att ni fått kvalitetstid tillsammans, det är inte alla förunnat, eller det beror ju snarare på vilka möjligheter man har till sådant.
Det kommer jobbiga stunder men då får ni försöka tänka på allt det positiva som ni haft och hitta styrkan i varandra.
Styrkekramar
Jag vet att det inte hjälper er ett dugg att jag gråter,men ändå kan jag inte hålla mig...varje gång jag läser din blogg kommer tårarna och jag önskar innerligt att mina tårar kunde göra fina Lova frisk. Jag ber för er varje kväll och jag ber om ett mirakel.Det gjorde jag även när min vänninas mamma insjuknade i cancer för 2 år sen och idag är hon helt friskförklarad. Läkarna sa att det är ett mirakel, så mirakel kan ske....välsigne er....kramar
Det gör så obeskrivligt ont att läsa om det ni genomlider.
HUR ska det då kännas för er?
Vi är så många som skulle vilja hjälpa er men vi kan bara fortsätta att tänka på er och läsa dina starka inlägg.
HjärteBamseStyrkeKramar
Titti
Ni finns i min tankar varje dag!!!
Styrke kramar!
Jaadu,man kan ju inte ens föreställa sig hur ni känner just nu. Det enda man kan förstå är att det måste kännas fruktansvärt. Orättvist är vad det är. En sån liten flicka borde ha ett långt liv framför sig. Hur blir det när ni kommer hem till kobben? Fortsätter vården på sjukhuset eller ska ni vara hemma? Borde man inte ha rätt till vård i hemmet eller finns det inte resurser till sånt? Men å andra sidan,hur känner man? Vill/vågar man vara hemma eller känns det tryggare på sjukhuset? Jag önskar att jag kunde ta det onda ifrån er men allt jag kan göra är att tänka på er. Varma kramar.
Kramar till Er livet är så jävla orättvist det enda jag kan göra är att säga att jag håller tummarna för Er och mina tankar går till Er och sedan går jag och kramar och älskar mina barn extra mycket och tar tillvara tiden jag har med dem för man vet aldrig något om framtiden ....KRAM lilla LOVA!!
Har följt er blogg ett tag och är så berörd av ert öde och tänker så på lilla Lova...hur fort kan livet förändras? Jag har nog inte kommenterat innan utan bara känt och tänkt...jag skickar varma kramar till er och hoppas på ett mirakel...du skriver så gripande, Anna-Maria...man känner verkligen med er...kram
Pallativ vård...
gråter
fy faan.
Varför?
Finns det en gud
så finns det säkert "nåt sattyg"också.
Uppenbarligen vinner sattyget ibland,
eller inte bara ibland utan alltför ofta.
De säger att Gud bara tar de "vackraste"blommorna,
typ att dessa barn är "värdiga".
Fattar noll....
Inget vore i mina ögon mer värdigt för fina Lova,
än att cancerhelvetet skulle försvinna och aldrig mer visa sitt fula tryne!
Smärtan i bröstet när man ser henne på korten och vetskapen om vart det bär gör så ont i mitt hjärta.
Tack snälla för att jag och fler med mig får följa er resa.
Smek henne på kinden från mig och hälsa sov gott.
Hoppas du AnnaMaria får sova lite du med,
men det är nog svårt med alla tankar.
Vi hörs.
Orden blir bara gegga, det går inte att beskriva vad man känner när man läser dina ord, men du är så duktig på att beskriva vad du går igenom, det finns inget som går att jämföra. Det är så meningslöst att hon blev sjuk, men så oerhört meningsfullt att hon blev till och kom till just er. Tänker på er och Lova varje dag och undrar just VARFÖR, men det svaret får vi nog tyvärr aldrig. Kramar till er alla!
Vill bara sända er en stor kram!
Vad du skriver berör mig in i hela hjärtat. Jag ska inte ens låtsas förstå vad er familj går igenom. Jag tänker på er och jag hoppas på mirakel.
Många varma hälsningar från Lena
Jag vill lixom inte acceptera och tänka på att Lova kan ...ska dö. Vågar knappt skriva det, det är för hemskt. Men det känns så skönt att se att du kan få utlopp för alla tankar som snurrar, att du vågar skriva av dig, vågar bearbeta, vågar tänka på det oundvikliga. Det kommer att bli vidrigt (även bara för oss som följer ert öde på nätet ryser av tanken) men kanske är det lite lite lättare att hantera för dig med en viss förberedelse och bearbetning redan innan. Jag vet inte och hoppas att jag aldrig får veta.
...och Lova själv ja. Lilla gumman! Att inte kunna göra allt det där som hon kunnat görna själv innan, att se lillebror bli mer självständig, att inte få springa in våren, plocka sippor, känna sommargräset mellan tårna, ta årets första dopp i sjön, hoppa i vattenpölar, fantisera om skolan och köpa fina kläder och en skolryggsäck inför sin allra första skoldag...
Det är ofattbart tungt att veta att HON vet vad hon missar här och nu. Ofattbart.
Varmaste kramar!
Vill bara säga att jag lider med er och jag tänker på er varje dag! Kan inte säga så mkt mer då det inte finns ord som räcker till.
Hoppas, önskar och ber om under och mirakel!
Många styrke kramar till er alla!
Är bara en bloggläsare som berörs av ert öde. vill bara skriva att jag tänker på er som kämpar så... Många många styrkekramar till er alla
Det blir många tankar på Lova på en dag, så orättvist att det har blivit såhär. Så omänskligt jobbigt ni har det. Fina Lova. Många kramar.
Jag tänker på er varje, och varje gång jag klickar in mig på din blog hoppas jag på goda nyheter.
Min 3 åring såg bilden på Lova och sa;
" Mamma va fin "
Han är så söt min unge, han sa även att han ville leka med henne på dagis=)
Tänker på er varje dag!
Tänker pa er!<3 Kramar i massor.
Usch...Står här och lagar mat och surfar samtidigt. Saltade sjömansgrytan lite extra nu med tårarna som trillar ner för kinderna när jag läser ditt inlägg. Känner din smärta samtidigt som jag vet att jag inte har någon rätt att säga att "jag kan föreställa mig hur det känns"...för det kan jag ju egentligen inte. Men jag skänker dig och de dina några extratankar och ber för er.
Jag känner så med er och vet tyvärr inte mer vad jag kan säga. Önskar av hela mitt hjärta att din flicka slapp detta som ni nu måste gå igenom.
Kramar till er!
