GÖR VÄNNER SÅ
En änglamamma.
Så här ungefär hade diskussionen tydligen förlöpt. " Ja, hon såg så glad ut men det var nog bara ett spel för gallerierna " - som att man inte får vara glad ibland fast man förlorat ett barn..
Det var som min vän menade åt mig efter att ha följt oss mestadels via bloggen pga avståndet oss emellan men att vaddå, känslorna går väl i vågor på hur man mår, en dag kan man vara glad för att må skit 4 dagar.
Jag tycker det är så fruktansvärt fult att dessutom öppet så att andra hör står mammor och diskuterar andra mammor som mist någon och dessutom någon som förlorat ett barn och i ett träningsverk så alla kan som vill kan lyssna. Men såklart, jag vet ju egentligen redan hur folk funkar, en del av skaran är sådana här, de låtsas vara ens vänner och så fort de hunnit iväg diskuteras en liv som om det vore deras angelägenhet, istället för att bara finnas där. Men det är nog så svårt för dom att förstå.
Och någon gång kanske någon av ens vänner tröttnar. Finns det tidsbegränsning på sorg? Så länge man får vardagen att fungera utåt och får lite fokus på känslorna så finns det en väg genom sorgen men att sorgen är tidsbegränsad efter ett barn tror jag inte, men med åren får man nog distans till sina känslor och kan leva med de vackrare minnena och kanske inte gråter lika ofta som förut. Men ändå är det så fult, av andra att säga så där dom de där två gjorde. Så oigenomtänkt.
Man får vara hursomhelst när man förlorat ett barn, glad, ledsen, arg, bitter, svartsjuk, avundsjuk, trött... Alla känslor är tillåtna att känna. Sedan om man känner så 1 månad eller 5 år skall ingen annan bry sig om hur länge man sörjer, ingen kan komma och slå en klubba i bordet och säga att du skall vara glad idag.
Låt glädjen komma och gå som den vill tillsammans med sorgen. För det här livet är en berg och dalbana som ingen annan kan förstå fullt ut om man inte åker i den. Man kan tro och tänka sig att det är hemskt och bedrövligt men det är bara långt ifrån förnamnet av alla känslor man får tampas med. Det går upp och det går ner och så är man nere kanske 4-5 dagar och uppe 3. Dessa 3 kan vara de dagar då vi orkar återhämta oss lite med lite mindre sorg, så vi orkar dippa och vara ledsna igen några dagar. Och det här är inget vi riktigt kan rå på fast vi tänker att vi skall försöka, det är minnena som ploppar upp, ibland blir man så glad att minnas något medans man blir så ledsen åt andra minnen ibland hur vackra de än är. Och det kan dra ner en sååå långt ibland att man bara lever i sin bubbla tills den spricker igen och man känner att man gråtit klart och kommer på något så simpelt att man kanske skall torka en bokhylla. Ja såhär är det ungefär.
Tycer det va fult gjort!
Har en bekant som förlorade sin dotter 4 år gammal för snart 2 år sedan!
Under dessa år har jag sett henne glad ledsen och arg!
Och vid alla olika sinnesstämnningar som va just de dagarna så har jag ALDRIG reagerat och tänkt som dessa du nämner.
När jag mött henne ledsen har jag kramat om henne, när hon har haft en bättre dag och varit glad så har vi skrattat ihop, dagarna med ilska har jag bara lyssnat!
De glada dagarna har jag unnat henne, de hemska dagarna har jag lidit med henne!
Nästan på dagen året efter de förlorade sin skatt så föddes en lillasyster, och hon har helt klart satt färg på deras vardag igen MEN som du så ofta skriver så ersätter ju inte bebisen storasyster.
Men många av dagarna är lite lättare att ta sig igenom säger hon.
Många kramar till er
Du skriver så bra och så sant och du har givetvis rätt i allt du skriver. Ingen kan väl säga hur man ska sörja. Om man skulle gråtit varenda minut så säger det ju sig själv att man inte skulle orka så länge... Det borde ju alla förstå, men tyvärr, folk i allmänhet gör inte det...
Massa kramar!
nej VÄNNER gör inte så!
Då är dom inga vänner längre
Sorg är personlig, och uttrycken för sorg är ännu mer personliga
Folk pratat och pratar. Dom gissar, tror och tycker en massa. Ofta pratar dom om en person som inte ens är i närheten.
Vi är som vi är. Och det kan inte någon ändra på. Håller med dig i allt du skriver. Vägen genom sorgen är så olika. Humöret och känslorna kan växla inom loppet av ett par sekunder. Så får det vara tills vi är färdiga med det. Om vi någonsin blir färdiga? Kram
Dåligt av dem,
men de vet ej vad de pratar om.
Älskade AnnaMaria,sörj du på sitt sätt.
skratta skrik gråt känn glädje o avund etc. som du säger, alla känslor e tillåtna.
Själv gråter jag ofta över lilla Lovas öde och SKITER i att vissa anser mig "konstig" som sörjer ett barn jag ej "kännt". Men som sagt det skiter jag i-Lova berörde mig så starkt!!!!!!!!! Finaste Lova. Och hon berör mig ännu...
det är oftast folk som inte själv upplevt smärtan eller vågat uppleva som pratar så
kämpa på
Unnar dig verkligen att få vara glad ibland! Folk har så mycket åsikter om hur man får och inte får vara och känna. Men vem som helst borde ju kunna förstå att man trots ett förlorat barn kan vara glad ibland utan att det för den skull betyder att man inte sörjer mer!
Jag vet precis vad du menar.
Jag förlorade min mamma i augusti (det kan inte jämföras med att förlora barn, men ändå...).
Och ibland får jag nästan dåligt samvete inför andra ifall jag är glad och inte sörjer jämt. De kan omöjligt förstå hur min situation är, att vi levde med mammas sjukdom i ett år och att jag på ett sätt mådde sämre när hon levde och var sjuk, än nu...nu har hon fått frid.
Visst sörjer jag, jag gråter fortfarande varje dag, men i min ensamhet. På jobbet vill jag kunna vara glad och försöka ha ett normalt liv, även om jag vet att det aldrig mer blir normalt...
jag har inte varit här på mycket länge, inte sedan Lova blev en ängel tror jag, så jag har missat den underbara nyheten att hon (och brorsan) ska bli storasyster! blev oerhört glad för er skull! ett älskat syskon, välkommen!
ang det du skriver om i detta inlägg tror jag det är såhär: även människor i utkanten av sorgen sörjer. det är inte alltid lätt att vara bredvid den som förlorat, det går inte att förstå och det går inte att trösta. ibland säger folk saker de kanske innerst inne menar men inte borde säga högt. försök att inte bli arg på mammorna som pratade, de menade inget illa, försökte kanske bara lätta upp (på ett märkligt vis?) eller göra det smärtsamma mindre ont. eller så var de elaka och cyniska, men det är lättare att tro gott om mänskor tycker jag... om du förstår hur jag menar.
ta hand om er allihopa! tänker på er ofta (särskilt när vi blåser såpbubblor!)!
