BESÖK HOS LOVA
En annorlunda jul står inför dörren. Och som aldrig riktigt mer blir sig lik igen.
Lilla Lova stumpan och en mamma som redan fått en bit av hjärtat utslitet här, då vi fick veta att Lova inte skulle leva länge till. Ja det var ju så här man egentligen såg ut, och inte som den där läsaren inbillat sig, uppmålad till tänderna och bara tänkte på sig själv. Nej sanningen var långt ifrån det, och såg helt annorlunda ut. Hålögd, svarta ringar runt ögonen var bara en ynklig liten del av allt det där, hjärnspökena och ångesten dubbelt fler. Att se sitt barn sakta bli sämre och sämre, och dagligen måste se henne utsättas för alla möjliga medicineringar, undersökningar och att få höra samma sak hela tiden.
Ni vet väl att hon ska dö, ni vet väl att vi ingenting kan göra, ni vet väl det och det och det och det. Konstant som repeat på en bandspelare. Och de medlidsamma blickarna. Som gjorde allting hundra gånger värre, ontet i hjärtat ännu mer ont. Tänk er. Att en läkare kliver in och säger det till er, ert barn skall dö men med lite mer valda ord. Från att det ena minuten skrattat i rummet och väntat på hämtpizzan en annan mamma beställt för att stunden efter få beskedet, om det döende barnet.
Och när den andre mamman kom med pizzan lämnande hon den vid dörren, en blick oss emellan och att se läkarna som kommit in i vårt rum och hon visste, det som hon fasade för med sitt barn, hade fallit i våra händer. Pizzan, ja den kallnade där i sin ask, själv åt jag ingenting på nästans 3 dagar.
Den sjungande manliga sköterskan som inte så ofta hade just oss, mest nätter om så var kom via, bara tyst i rummet, och strök sin hand över en. Inga tomma ord, bara en kort vänlig strykning och ut igen. Alla sådana här minnen gör så ont, lika ont att skriva och berätta med tårar i ögonen. Nej, det är nog ingen som inte varit med om exakt det här som vet hur jävligt det är, mellan tanke och verklighet är det långt, oerhört långt. Tanken kan kännas fasansfull och det är ett milt ord för att beskriva något fruktansvärt. För mig fanns tanken också en gång, innan Lova blev sjuk. Jag var också en mamma som tittade på barnen om natten och tänkte på de sjuka barn som fanns och hoppades att aldrig behöva vara med om det dom familjerna genomgick.
Nitlotten i livet drogs, vi belv " utvalda ". Vi blev en av de ni läser om nu, en ni aldrig vill vara. Jagh hoppas så att det förblir, att ni bara blir en vanlig läsare. Som kramar barnen lite extra och är nöjda åt det ni har, här och nu.
Du skriver rakt in i hjärtat. Det är just på nätterna när barnen sover som jag tittar på dem tänker som mest, det har jag alltid gjort, redan innan jag fick ta del av ert hemska, tragiska öde. Men nu med klarare insikt att det faktiskt kan hända! Och man kan aldrig, aldrig förstå det man inte själv har genomlidit. I en bättre värld skulle inte någon behöva gå igenom det ni har gjort, barn borde inte få dö!!! Kramar om
Gud vad fint skrivet! Det bästa jag läst på länge, fina formuleringar. Detta inlägg går rakt in i hjärtat och får en verkligen att tänka efter och reflektera över vad man har i livet och vad som är viktigt.
Mycket intressant att läsa om dina upplevelser i bemötande efter ni fått beskedet, också det ger mycket tankar inom mig.
Lilla söta Lova. Jag förstår precis hur du känner. Dessa medlidande blickar, som man ser hela tiden framför sig och läkarnas ord. Usch det gör så ont i hjärtat. Kram till er på lillajul. Hoppas ni kunnat fira lite iallafall /Linda
Tårarna rinner över....vilket underbart inlägg, så naket, så sant.
Du sätter ord på det svåraste man någonsin kan vara med om, varje förälders mardröm.
Många varma kramar i vinterkylan
Du skriver så levande, precis som om det hänt igår, och så känns det kanske också ibland.
Jag önskar er all lycka i framtiden , för ni har fått alldeles tillräckligt med nitlotter.
kram
Hej!
Så bra beskrivet! Att få en bit av sitt hjärta utslitet. Precis så har jag känt sista tiden. Vi höll på att förlora Tilda i början av november. Hon krampade och var inte kontaktbar. Ambulansfärd, hjärnblödning och epileptiskt anfall. Läkarna förberedde oss på den sista stunden. Men sakta, sakta kom Tilda tillbaka. Vi är hemma nu. Ingenting är sig likt. Hon är ganska medtagen, kan inte gå själv, har kräkts i över två veckor. Hennes tumör växer och behandlingen är avslutad Vi tar en dag i taget. Jag känner mig som du på fotot. Hålögd, glåmig, har sömnbrist och gått ner i vikt. Det finns nog ingenting som tär så mycket på en som att se sitt barn brytas ner och sakta förlora mot cancern.
Håller med de andra som skrivit kommentarer att just detta inlägg av dig går rakt in i hjärtat. Så rakt, ärligt, så sant och en verklig mardröm.
Många varma kramar till dig från Camilla
väldigt fint skrivet av dig.. Vet inte vad jag ska skriva riktigt, men ditt inlägg gick som tidigare skrivit rakt in i hjärtat!
Jag kan inte förstå alls hur det känns eftersom jag inte varit med om det själv, men kan tänka mig hur det känns.. Ta hand om er!!
Jag sitter med tårar i ögonen när jag läser. Vågar inte ens tänka på hur smärtsamt det var för er att få höra dom orden. Att mista sin dyraste skatt...
Kramar om ♥
Det går direkt in i mitt hjärta det du skriver.Det är som att uppleva allt igen.Vi som är i din situation A-M vi vet.Vi tände också marschaller hos Simon idag och när dagen kommer då lilla Lova skulle firat sin födelsedag med er så ska jag tända en vacker röd lykta hos Simon för att hedra er lilla tjej.Kram Kia
Jag hittade till din blogg för första gången idag. Jag sitter här själv med tårarna rinnandes ner för kinderna, tröjan helt våt av alla tårar. Jag har en liten 1,5 årig flicka sovandes på vinden och kan inte för mitt liv förstå vad du gått igenom. All kärlek till dig. Jag beklagar, verkligen.
Ja.... det inlägget går rakt in i hjärtat, himla bra skrivet (som vanligt)
Man ska ta vara på det man har, ibland tar man allt för givet och värdesätter fel saker....nej denna julen och alla andra jular och även vanliga dagar
ska vi leva för dagen och varandra man vet aldrig när det är försent.
Lite julmys önskar jag även er, så gott det nu går!
Kramar.......
Hej!
Jag Ville bara säga att trots att ja aldrig träffat er så måste ja säga att de känns som man "känner" dej o din familj genom att vi här ute i cyberrymden får den äran att följa er kamp först i sjukdom o sen er hemska förlust av lilla Lova.
Kan inte förstå de människor som "klankar" ner på dej o de du skriver, att man bara kan göra så???
Kan inte ens i min vildaste fantasi tänka mej in i din situation :-(
Lider med dej o din familj,tittar på dina fina bilder av Änglen Lova o hon var o ÄR helt underbar.
Men för att gå till galan, du kommer vara så vacker i din fina kläning o din underbara bebismage :-)
Lova kommer titta ner på dej i din man o vara SÅ stolt, de e jag helt säker på.
Hoppas ni får en underbar kväll o kan njuta av den trots allt.
Stor kram Malin
Du skriver så fint! Man blir så berörd!
Ja jag hoppas att någon annan slipper utså samma jobbiga saker som ni!
Tuva sitter nog på ett moln nu och kastar ner lite snö på er.... och skrattar.
Åh, jag håller verkligen med, du skriver rakt in till hjärtat och jag sitter och gråter mest för att jag minns våran första jul utan Nattisen. Hon somnade bort i augusti och alla var fortfarande i chock.
Du är så himla duktig som kan skriva av dig, det är verkligen starkt av dig. Att visa precis hur det är, det tror jag kommer att hjälpa dig läka.
Vi har varit utan vår busa i tre år nu, det är helt galet att tiden går över huvudtaget men det blir lättare att andas, jag lovar.
Kramar!
Så fint och hjärtslitande du skriver... jag blir så berörd, så fylld av ångest och smärta inför det ni har tvingats gå igenom och går igenom varje dag.
Vill bara säga tack för att vi får följa dig och din fina familj. Det du skriver berör verkligen. Har en egen liten Lova, det var nog det som gjorde att jag fastnade hos dig. Blev så himla glad när jag läste att ni ska få tillökning. Kram på er!
Ville bara säga att jag beundrar dig för att du skriver och delar med dig av ditt liv. Trots att jag inte känner er så är jag glad att få lära känna er härliga glada Lova via dig och de bilder du har på henne. Lova är en fantastisk tjej som orkar le på alla foton!
Kram till dig och din fina familj <3
