RÄDSLAN

Ibland, så kommer den, rädslan att det skall hända igen, det som hände med Lova, fast med Alvin. Fast läkarna har varit flera som har sagt att det var så unikt att just det som hände Lova hade knappt hänt någon förut, att det vänder från goda utsikter till bara elände med den form av cancer Lova hade. Det fanns knappt beskrivet i litteraturen sa dom alla. Hon var helt unik i världen med en handfull andra. Ändå kommer rädslan att det kanske kommer någon annan cancerform och flyttar in i Alvin, så många olika sorters cancer som det finns.
Rädslan då man varit med om det värsta finns där och hänger med på olika vis. Inte bara sorgen och saknaden efter Lova utan också rädsla att man kan förlora fler barn. Ändå tog vi steget och fångade modet att våga försöka sätta ännu ett barn till världen. Bara det är en rädsla och tankar att tänk om vi drabbas igen. Kanske andra som mist barn i cancer och fått ett nytt tänkt samma?



Samma rädsla lever de friskförklarade familjerna i, att det blir återfall. Samma rädsla finns finns hos de vars barn behandlas att förlora sitt barn eller att ett syskon också drabbas. Det behöver inte hända hos oss igen, nästa gång kan det vara grannens barnbarn eller din kusins dotter eller chefs syskonbarn eller rent av ditt eget lilla barn. Ingenting säger att just vår familj har tex 59% chans att hamna i helvetet igen, utan det här avgör slumpen, cancermonstret som väljer fritt bland barnen. Men vi får leva med rädslan i bakgrunden. Där man blir lite extra vaksam och reagerar fortare på olika tillstånd nu än förut. Inte så att man är hönsig men man har fått en annan vetskap om livet. Lovas cancerform sPNET är inte ärftlig, opticustumören är en helt annan form av tumör som går under de mer godartade, låggradiga som jag tidigare nämnt och där sa också Susan, Lovas läkare i Uppsala, Vi botar 99% av alla med opticusgliom.
MEN hos Lova gick allt fel och helt plötsligt hade hon en sPNET av grad 4. En riktigt riktigt elak tumör.



Det är där vår rädsla kommer in, tänk om Alvin får en opticustumör som tiltar och blir en sPNET men det är då läkarna säger, att det är en så obefintlig chans isåfall att han får samma utgång som Lovas bistra öde blev.
Men rädslan finns i bakgrunden ändå.





Skona vår familj från det här i framtiden.

Kommentarer
Postat av: Hannas pappa

Kan inte görta annat än att stilla hålla med om precis...ALLT...

"massmis med"

Niklas

2010-11-01 @ 13:47:49
URL: http://hannagull.wordpress.com
Postat av: jecca

Oj så roligt att få se fram emot ett nytt litet eget liv. Grattis. men jag förstår även er oro. Lycka till.

2010-11-01 @ 14:07:13
Postat av: Ida

Lycka till med lilla bebisen.

2010-11-01 @ 20:40:35
URL: http://www.sweeti.se
Postat av: Kia

A-M du är inte ensam om din rädsla.Sjukhusbilden som du har lagt ut gör att tankarna får en flashback.Inte vill vi hamna där någonsin mer.Alla pipande och tickande apparater,jag ryser.Är väl kanske nojjig men är fortfarande tacksam över att Simons bröder ännu inte fått barn.Tänker mej själv som en hispig farmor om barnbarnen blir sjuka.....Men det är normalt säger de vise.Ha en fin dag på Åland tillsammans med din fina familj. Kram Kia

2010-11-02 @ 07:58:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0