Dolce Bambini

Jag har skrivit det förr, jag kan skriva det igen, som en påminnelse för er andra som har små barn, att tycka att allt de gör är förtjusande vackert. Och unikt. För de är det, barnens konstverk de glatt och kärleksfullt skapar åt oss föräldrar, eller mor och farföräldrar. Kanske man tycker det är jobbigt med 100 motiv som föreställer samma sak men inte i den värld jag och min familj lever i, vi saknar att inte kunna få fler unika kärleksfullt gjorda små konstverk, skapade utav små barnahänder.


Lova ,5 står det i bilden nedan. Om Lova hade fått leva hade hon sannolikt skrivit Lova 7 snart. 4 december, och Lovas 7 årsdag kommer allt närmare. Åh, vad man kan sakna och längta efter någon. Okej, om jag kan sakna min mamma och ibland min pappa som dog för många år sedan, men Lova, mitt barn, min förstfödda fina flicka. Henne saknar jag oändligt mycket och det fattas en bit i mitt hjärta, en pusselbit i mitt liv. I min mans liv och i lillebror Alvins liv.
Och just den biten kan ingenting ersätta för det är Lovas bit.

Och heller inte kommer det flera små överraskningsbrev, som Lova satt något roligt i, för att ge sin mamma eller pappa. Mardrömmen är en sanning och vi är vakna fast vi önskar vi bara sov och snart vaknade till det gamla normala som en gång var. Det friska barnet Lova saknas, fattas, ja ibland också det sjuka men ändå då innan hon fick sin dödsdom och allt skulle bli bra, bara hon skulle få finnas kvar, här och nu, att krama, pussa, mysa, läsa sagor för. Ja som jag läste sagor om kvällarna. En saga, två sagor och ja också tre kunde det bli. En valde Alvin, en valde Lova, eller så läste jag ur en bok med långa sagor i, läste tills jag somnade själv med barnen. Så skulle det vara, inte som nu, ett barn i sängen, den andra gapande tom, kväll efter kväll, morgon efter morgon.


Vet ni, snart skulle Lova varit färdigbehandlad, om allt gått som det såg ut från allra första början innan sPNET kom in i bilden, blev upptäckt. Lova skulle varit klar nu vid årsskiftet. Men Lovas öde blev annorlunda.