Dolce Bambini

Idag är det den 5 september, vilket betyder att Lova har varit begravd i 3 månader. 3 månader under den mörka svarta kalla jorden som hon en dag kommer att vara helt ett med. Idag var också en sådan där dag då jag inte ville stiga upp. Jag ville stanna invirad i mitt varma täcke i drömmarnas töcken och bara slippa tänka, känna det jag känner och bara vara. Önskar jag vore 85 och redo att dö. Egentligen är jag nog alltid det sistnämnda mer eller mindre nu för tiden.
Även om jag har det bra på så vis att jag har Alvin, min man och det, men det saknas ju en stor bit, därför är jag inte bekymrad på samma vis längre. Inte när jag i princip står med en fot i graven, en del av mitt hjärta följde med Lova.


Då är jag inte rädd längre, inte som då båda barnen fanns, då var jag rädd att dö ifrån mina barn. Även om Alvin finns här, så har den känslan ändrat karaktär. Förut var jag rädd att bli sjuk, dö innan barnen var stora nog. Kanske känslan ändrar med tiden, att jag återigen, ungefär som mor Märta i berättelsen känner mer livsglädje igen. Utöver den Alvin skänker mig. Min man skänker mig. Och Lova skickar sin lilla energi åt sin ledsna mamma att ta sig genom dagarna så gått det går, med tröstande tankar, varma minnen blandade med de tyngre.
3 månader sedan vi sänkte ned dig i jorden till den eviga vilan. Kroppsligt, men det mentala du Lova, ditt andra jag, jag hoppas du hittat hem på andra sidan. Undrar hur många själar det ryms där borta, blir det aldrig överfullt? Eller återvänder de äldre i en reinkarnation för att göra plats åt de nya? Ja, jag har en massa märkunderliga tankar, men det är jag. Imorgon skall jag till hälsorådgivningen också, de skall ta lite prover. Kanske de borde ta ett mentalt test också.