Dolce Bambini

Min bror dog ju igår. Eller halvbror om man är korrekt. Jag har aldrig dock gjort skillnad på hel och halv. Jag säger ofta att jag var deras halvsyster, för dom var ett gäng " helor ". Min bror såg jag inte så ofta. En ålderskildnad på 16 år gjorde sitt. Då jag föddes bodde han inte ens hemma längre, liksom min syster och senare så försvann dom till Sverige och där har dom bott och besökt Åland någong gång. Sorgen är inte tung på det viset, det är självklart beklagligt, tråkigt, och ofattbart att det drabbar just min familj inom mindre än 4 månader efter Lovas död. Men det gör inte ont på samma vis. Jag är nog redan så bedövad av sorgen och förlusten av Lova så det går inte att känna riktigt någonting.


Mina syskon i Sverige som levt med sin bror har det värre, de hade ju en nära relation. Jag kan relatera till deras sorg då jag själv är uppe i min. Samtidigt känns det konstigt att inte känna mer, men min bror var mer som en bekant man såg någongång. Kanske det är meningen att jag inte skall bli mer bedrövad än jag är, att man får den sorg man skall orka bära just då. Men jag orkar ju egentligen inte bära sorgen efter Lova, det är djävuskt tungt, smärtsamt, bedrövligt.
Dock kan jag tänka mig hur hans barn mår idag, drygt 14 och 18 år gamla och hans fru sedan början av nittiotalet. Där är nog sorgen tung. Men inte ser jag framemot begravningen direkt heller. Min andra i år och makens tredje.