RÖRIGT ÖVERALLT
Lovas spår finns överallt. Jag hoppas jag slipper träffa på en massa nyfikna föräldrar som vet om vår historia. Jag orkar faktiskt inte med det.
Vi är så lika vi alla änglabarnsföräldrar.Ibland struntar man i mycket,som nu sitter jag vid datorn när jag skulle behöva städa badrum och stryka en jätte hög med kläder....men,men det är ju oväsentligt när det görs nuförtiden...Kelar och gosar hellre med kattungen som bara river upp ett sår på sin rygg,han tyvärr har orsakat själv.När jag gråter kommer han springande och ska trösta....underbart,då är det lättare att skratta.Ta hand om er.Kram Kia
Jag förstår dig Anna- Maria...folk vill väl, vissa frågar "Hur mår du?" och det känns ju sådär kul att jämt svara, "jag mår skit", eller "det går upp och ner"..Men det är ju så det är...Igår mötte jag en mamma från mitt jobb..Hon ville såklart visa sitt "medlidande" men jag var tvungen att säga att jag inte orkade prata om det som hänt....Och det godtog hon förstås. Ibland känns det också som att om man svarar "jag mår inte så bra" så kan folk ha svårt att förstå att det har med Anthony att göra, det var ju ett tag sen nu tycks de tycka...Förstår inte hur man INTE kan koppla ihop det...Vi kommer ju mer eller mindre "dåligt" hela våra liv...
Har också tänkt på det många ggr som du skrev på min blogg, att det är synd att vi bort så långt ifrån varandra "allihop" :(
Tack för din fina blogg Anna-Maria, och tack för att du följer min....
Kram....
