Dolce Bambini

Det finns saker man alltid minns men som man inte talar om åt vem som helst. Jag har själv en gång skrattat åt det jag hört med försök till förklaringar. När jag var 15 år träffade jag mitt fd.sambo som jag var tillsammans med i 4 år. Han var hemma från vår grannkommun här jag bor nu, bodde med gamla föräldrar i ett gammalt torp med bara skog runt om, och en par hundra meter ner till sjön.
Närmsta grannen bodde 2 km bort. Det var helt enkelt dom, torpet och skogen.


Min fd. var alltid lite småfaschinerad av ockult och sånt där, trodde gravaallvarligt på spöken och andra konstiga saker även om han inte utövade några ritualer, jag själv tänkte att det måste varit hans gamla pappa som redan då var 74 år som tutat i han en massa saker. Deras torp var byggt i slutet av 1900 talet vill jag minnas. Och ganska snart fick jag veta att det där torpet brukade varlsa. Jag fattade inte alls vad han menade om varlsa hit och dit om olika saker som kommer att hända. Jag trodde han absolut hittat på för vad skulle ett gammalt hus kunna meddela bara sådär. Fast inte sa jag ju något speciellt, lite intressant lät det nog.


När jag var 16 år gammal och min fd skulle fylla 20 så hade vi tagit oss hem dit till hans föräldrarhem och vid det här tillfället är hans pappa intagen på vård i staden, dvs 32 km bort så han var inte hemma, det var bara mamman och hon hade ju i sint tur vissa rörelsebekymmer. Ingen visste vid det här tillfället att vi smitit iväg för att få vara ifred från hans kompisar som bara förväntade sig en rejäl supfest inne i lägenheten i stan typ.
Det var den här kvällen jag faktiskt för första gången fick veta att det där torpet kunde varsla.


Det kom sig som så att vi satt inne i hans gamla pojkrum, det var mörkt för det var 9 februari och snö ute.
Mitt i allt hör vi billjud, och det välbekanta dånandet av musik. På den tiden byggde på min fd och hans bästa vän musik i bilarna och hans kompis var faktiskt 1.a på Åland med ljud i bilen. Det gick inte att missa musikens basande, sådant där dån det för med sig. Det lustiga var nu att mamman som satt i köket också hade hört bilen.
Vi släckte ju ned hela huset i princip då vi hörde att nu kommer hans kompis hit. Men det lustiga var, att ljudet upphörde, det blev återigen tyst som det bara kan vara ute i en trollskog mitt i vintern.Skulle det varit en bil på gården borde någon kommit och knackat på, man skulle hört den vända och fara men det tog bara slut. fjutt typ, finito.


10 minuter senare ringer telefonen och min fd.s mamma svarar och säger något i stil med att vi inte var där hos henne. För att vi sagt att vi ville vara ifred.
Gissa vem som ringde? Min fd. bästa vän, som äger bilen.
Alltså, huset varslade om att någon skulle höra av sig som vi tydligen kände. Och ja, jag fick ju helt klart bara tro på det helt nu. Dock fick jag inte uppleva något fler varsel efter det här men sedan hade vi nog inget speciellt att bli " förvarnade " om heller. Fast det är snart 15 år sedan det hände så minns jag det väldigt bra. Och jag har frågat fd. senare också om det hänt något mer därute. Här händer väl saker lite nu som då var svaret, huruvida det var ett skämt eller inte är väl en tolkningsfråga.