LOVAS PLANTERINGAR
Och snart har hon varit borta i 11 månader. Den 22 april. Ett års dagen närmar sig med andra ord. Usch, inget roligt alls. "Sorgeår" jo tusan, det känns som om man har många sådana år kvar ännu. Ett projekt som aldrig kommer att bli helt färdigt, för vissa dagar som julafton, födelsedagen osv kommer ju onekligen alltid att innebära en extra påminnelse om hur det skulle sett ut, borde ha varit...varje år.
Så fina blommor!
<3
Åh, va fint att ha kvar hennes planteringar. <3 Jag kan inte förstå er sorg, bara ana. Men så länge hon lever kvar i era minnen och hjärtan, kommer hon aldrig att försvinna. Fina Lova. <3
ja, det är konstigt det där med att det heter sorgeår och att sorgen har olika faser etc. Jag har börjat läsa en bok som heter Sorgbearbetning http://www.sorg.se/bocker/
som jag kan rekommendera.
Följer din blogg med spänning nu när lill* Lykke snart ska komma =) Önskar dig allt gott och lycka till på förlossningen!
Vemodigt och sorgligt,men visst är det fint att ha lite minnen kvar i trädgården.Simon planterade sommaren 2007 (hans sista sommar)ett citronträd som idag är ganska stort.Hans gunga hänger kvar i vårt stora blodboksträd.Vi tycker att gungan hör till trädet.Idag utför hans skola "Simonloppet"känns både bra och lite ledsamt.Snart är det väl lite blogguppehåll ifrån dej kan jag tänka.Du kommer att ha fullt upp med den nya lilla familjemedlemmen.Ha en fin helg.Kram Kia
Usch vad ledsen jag blir å era vägnar av vad ni varit ni varit med om.. att läsa dina sorgliga ord. Även om det kanske inte känns så så är ni verkligen starka. Alla som ens kör vidare i vardagen överhuvudtaget efter något sånt här - är starkare än någon annan. Vad man önskar att man kunde göra något.. trolla tillbaka er dotter.. det hade jag gjort utan att ens blinka - och jag hade valt den önskningen framför allt annat. Eller ja - jag hade förstås velat trolla tillbaka alla barn som dött för tidigt i sjukdomar, mord och allt vad det kan vara.
För det är så fel. Det ska inte behöva bli så.
Tänker ofta på er. Du skriver så vackert, så rakt och ändå känslosamt.
Tänk att Lovas blommor kommer upp. De kommer att fortsätta att komma upp, och påminna er om hennes liv och kärlek till er och naturen.
