Dolce Bambini

Ibland får man vara lite trött på att blogga, då man verkligen inte kommer på något roligt alls berätta. Inte heller något tråkigt, ledsamt eller vad som helst som man vill skriva om. Idag är en sådan dag.
Och efter helgen är det tänkt att vi skall göra en mindre rolig resa. Men det är meningen att det är en resa som skall bli ett avslutat kapitel i "Lovas sjukdomstid". Bonken vill träffa oss för ett slutmöte. Nu får vi se om vi kommer oss i väg, trotsar väder och vind, och känslor, och återigen kliver in på avdelning 95 A på Akademiska barnsjukhuset.
Avdelningen vi lämnade den 13 maj 2010 och jag med orden jag hoppas jag aldrig mer behöver komma hit med sjukt barn.


Vi skall in på Bonken där mardrömmen är en verklighet för alla barn och föräldrar som är där inne samtidigt som man får leta med ljus och lykta efter en plats som har så mycket kärlek och värme och verkligen, ta vara på det som är här nu.
Vilka ansikten kommer vi att möta förutom läkaren Fredrik som vi skall träffa, vilka sköterskor jobbar på måndag? Vilka gamla familjer strosar runt där? och ve och fasa alla nya kanske vi ser. Och sedan, alla andra minnen vi bär med oss där ifrån.


Både bra och dåliga. Det blir en speciell resa. En resa man egentligen inte vill göra men som man också vet att kan vara bra att få överstökad. Egentligen har jag inga frågor vad jag vet. Det är slut på tankar och frågor för min del att ställa läkarna. Vi hade så många nästintill dagliga möten på slutet av Lovas tid här bland oss. Jag blev att avsky de där mötena om att prata om hennes cancer. Att diskutera palliativ vård av sitt barn. Att bestämma sig för att inte sätta in återupplivning om hon slutade andas av sig själv i lugn och ro. För vad skulle det vara för värde att återigen föra in ett litet barn tillbaka till helvetet. Att bara ha möten över huvudtaget var ett enda tungt projekt som både jag och min blev att vilja undkomma. För det sades alltid samma saker. Man försökte tänka att "tänk om" men det var bara en massa tråkiga nedslående besked var enda en gång.
Jag vill aldrig mer in i någon barncancerkarusell. Och hoppas att någon vänlig högre makt låter oss undkomma. (helst att ingen hamnar dit såklart).


Men en sak som jag sa åt min man här alldeles nyligen, sådant man aldrig orkat säga åt personalen i sig här på barnavdelningen. De gjorde ett fantastiskt jobb. Jag vet ju själv att det inte är ett dagligt projekt för dem att jobba med ett barn som har en livshotande sjukdom som cancer här på lilla Åland. Men de bemötte oss med en otrolig värme, styrka och sympati. Visst fanns det dagar då man knappt orkade prata med sköterskorna och läkarna men i efterhand så gjorde de ett jättebra jobb.


De var (och är) självklart duktiga i Uppsala på Bonken men där var det var mycket "vardagsmat" på en avdelning där de dagligen mötte barn och familjer i olika svåra stadier av sjukdomen eller till och med där det slutar lyckligt som man alltid vill och önskar sig. Men om man bara får jämföra lite lite grann var många av de som jobbade här på våran lilla ö minst lika kapabla psysiskt, känslomässigt och alla andra möjliga känslor, helt enkelt fenomenala på att möta oss i vår svåra situation även om de också säkert tyckte det var jobbigt att komma in till vårat rum. Det är en sak jag känner i efterhand.
Så om någon fortfarande från ÅCS barnavdelning läser så skall ni veta att jag är väldigt nöjd med er så här i efterhand. Ni gjorde verkligen ert yttersta, ni sköterskor. Och självklart blev några av er lite extra av våra favoriter så som det lätt blir när man vistas mycket bland läkare och sköterskor. Men var stolta över er själva.


För att kunna skriva det här och erkänna något så här "stort" så tror jag också man måste ha orkat komma en liten bit i sitt sorgearbete. För det är först nu jag orkat tänka också på de som jobbade med oss och andra utanför vår egen bubbla. Och orka erkänna vilket jobb de gjorde egentligen. Det känns nästans också stort för mig.